Sök
Nyhetsarkiv
Kategorier
Ethno Press Youtube
Länkar
Ethno Press Facebook
Ethno Press Twitter
- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Log In
zanzibar chest
Man kan aldrig “förstå” ett folkmord.
För första gången ställs nu en rwandier inför rätta i Sverige, anklagad för delaktighet i folkmordet 1994. Det är en svensk medborgare i 50-årsåldern. Ska bli intressant att följa.
Folkmordet i Rwanda förblir ett ständigt kliande ärr i världssamvetet. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
Jag besökte Rwanda för några år sedan. Jag filmade och intervjuade överlevande. Jag besökte bland annat byn Nyamata. Kyrkan där har förvandlats till ett minnesmärke över en av de värsta enskilda massakrerna under folkmordet. Omkring tiotusen människor mördades i och i närheten av kyrkan under några få dagar i mitten av april 1994. På de enkla kyrkbänkarna ligger offrens kläder kvar i drivor. Klänningar, byxor, hattar och enkla smycken. Altarduken är fortfarande mörkfläckig av blod. Mängder av kranier ligger bevarade en trappa ned.
Aidan Hartley, reporter på Reuters nyhetsservice i Kenya kom dit 1994, inte långt efter det att massakern hade ägt rum. I boken The Zanzibar Chest, som är en blandning av reportage och självbiografi beskriver han sina känslor vid anblicken av de sönderhackade liken i och utanför kyrkan. Det var då, när han stod där som han insåg det omöjliga i att rapportera om verkligheten i folkmordets Rwanda. Han berättar hur han kom att tänka på en gammal släkting som hade deltagit i befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 12 april 1945. Morbror Noel, som han hette, hade aldrig velat prata om vad han såg och upplevde där i lägret. Hartley skriver att det var i Nyamata som han till fullo insåg vidden av förbrytelserna i Rwanda. ”Och när jag insåg det så upptäckte jag att Rwanda låg långt bortom mina begränsade talanger som korrespondent”, skriver han. ”På samma sätt som min morbror Noel hade misslyckats med att i ord beskriva vad han hade sett när han vandrade in i Belsen, så misslyckades vi att med ord, bilder och videofilm uttrycka vad vi bevittnade med egna ögon.”
Jag filmade en rättegång i Rwanda. Den började trevande men blev sedan starkt dramatisk och gripande. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om kyrkan i Nyamata. Klicka HÄR.