Homosexlagen och biståndet till Uganda
Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.
Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.
– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.
Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.
Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.
Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.
Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.
Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.
Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”
President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.
Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.
Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.
Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.
Islamistisk terror i Centralafrika
Plötsligt stiger rebellgruppen ADF, Allied Democratic Forces, fram i nyhetsflödet. Nu, i mitten av juli uppges 55 000 civila vara på flykt undan gruppens härjningar i östra DRC, som vi vanligen kallar Kongo.
Det handlar om en rörelse med rötterna i 1980-talet. Baserad i Uganda och i opposition mot det landets regering under president Yoweri Museveni. ADF har aldrig vunnit en militär strid men ändå lyckats överleva i flera decennier.
ADF är ett spöke från det förflutna, ett bevis på att fred och säkerhet inte går att skapa i centrala Afrika förrän regionens regeringar upphör med att motarbeta varandra. Råvaruplundring fortsätter vara den stora inkomstkällan för såväl regeringar som rebellgrupper.
För inte länge sedan fick vi höra att den gamla ”kristna” rebellgruppen LRA, Lord´s Resistance Army hade neutraliserats i norra Uganda. Goda nyheter, naturligtvis. Nu dyker ADF upp och kallar sig islamistisk. Ett tecken i tiden? I hela Östafrika vinner islamismen framsteg. Al Shabab i Somalia är den ideologiska motorn som inspirerar missnöjda individer till att skapa väpnade grupper som uppenbarligen ganska enkelt kan finna utländska sponsorer.
I ADF:s fall är det den notoriske islamistsupportern Hassan Turabi i Sudan som pekas ut som inspiratör och kanske även mellanhand för utländsk finansiering. Jag träffade och intervjuade Turabi i Khartoum år 2000 och han var fullständigt öppen med att hans och den sudanesiska regeringens mål var att sprida islam söderut.
Som vanligt är det ICG, International Crisis Group som erbjuder den bästa analysen och bakgrundsinformationen. Läs vad de skriver om ADF HÄR.
Men det finns intressanta, dolda aspekter av ADF:s existens. Tillspetsat kan man säga så här: om inte ADF fanns så skulle den ugandiska regeringen vara tvungen att uppfinna den. Gruppen passar perfekt in i det scenario som skall bekämpas med amerikanskt stöd i Afrika. En grym rebellrörelse som hotar demokrati och stabilitet. Kidnappar små barn. Plundrar råvaror. Och: predikar militant islamism.
ADF hamnade på USA:s terrorlista redan 2001. Att Ugandas regering kan påräkna amerikansk uppbackning för att bekämpa ADF behöver vi inte tvivla på. Alltså kan Uganda stärka sin militära närvaro i Kongo och de egna nordliga landsändarna, precis som under den flera decennier långa jakten på LRA.
Vad vinner Uganda på detta? Jo, arméns roll i statsapparaten stärks ytterligare och armén är den faktor som garanterar president Musevenis maktställning.
Politik i Afrika är sällan vad det synes vara. Skulle inte förvåna om vi framöver får se rebellgruppen ADF skalas av som en lök, med ständigt nya lager som erbjuder ytterligare insikt i hur maktspelet i Central- och Östafrika bedrivs.
Nu stundar sanningens ögonblick för ICC
ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, står inför sin största utmaning. Den har åtalat Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten.
Han skall inställa sig i Haag den nionde juli. Om han inte gör det väntar en riktigt stor politisk kris. Och om han gör det så väntar… just det, en riktigt stor politisk kris.
Upplagt för en sommarrysare, alltså.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det förra kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Kenyatta var en av dem som anstiftade våldet.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater. De amerikanska flottbesöken i Mombasa står som spön i backen.
Om Kenyatta fälls i ICC blir han en internationell paria som ingen kommer att kunna umgås med politiskt. Var och en förstår säkert vidden av detta.
Enligt mina anonyma men väldigt pålitliga källor pågår ett intensivt lobbyarbete på allra högsta politiska nivå i Europa med syfte att avstyra processen i Haag.
Det finns några som intensivt håller tummarna för att det ska lyckas. Det är ett gäng afrikanska ledare som på senare tid har dragit igång det som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att ICC har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
När Kenyatta svors in som president var hans ugandiske kollega Yoweri Museveni på plats. Denne sade att ICC hade försökt öva utpressning mot det kenyanska folket men att detta hade misslyckats.
Det mullrar alltså bland Afrikas despoter.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska presidenter skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Är det här bra eller dåligt för Afrika? Det blir spännande att följa processen i Haag.