- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Flyktingar som gisslan
Kraftiga skyfall har nyligen drabbat sydvästra Algeriet. Där, i regionen Tindouf finns flyktingläger huvudsakligen bestående av mycket enkla hus av lera och pinnar. Hus som inte tål vatten. I lägren bor människor som har flytt från Västsahara.
Förödelsen uppges vara omfattande. Nöden har alltid varit kronisk där. Ena dagen brännande ökenhetta. Nästa dag skyfall. UNHCR kämpar med att föra in förnödenheter, tält och dricksvatten.
Men, undrar kanske någon, varför satsar man inte istället på att förflytta människor därifrån? Naturförhållandena är ju vidriga. Varför ska de behöva bo där? Algeriet är ett jättestort land där de cirka 100 000 västsaharier som det är fråga om enkelt skulle kunna spridas ut, assimileras och erbjudas betydligt bättre levnadsförhållanden.
Jo, det finns en förklaring till det. På NGO-lingo kallas det Warehousing refugees. Alltså, att förvara flyktingar i ett slags bildlik lagerlokal. I en artikel i skriften World Refugee Survey 2004 (klicka HÄR) hittar jag uppgiften att nästan hälften av världens flyktingar har bott i läger mer än ett år. Flyktingarna från Västsahara som kämpar mot hetta och skyfall i Tindouf har bott där i 40 år.
Warehousing is the practice of keeping refugees in protracted situations of restricted mobility, enforced idleness, and dependency — their lives on indefinite hold — in violation of their basic rights under the 1951 UN Refugee Convention, står det i artikeln.
Lägren i Tindouf är en präktig skandal. Det enda skälet till att människor tvingas vara kvar där och förvägras ett värdigt liv är att de är Polisarios gisslan. Gerillan Polisario har kämpat mot Marockos ockupation av Västsahara sedan mitten av 1970-talet. Det som håller den kampen vid liv är att Polisario kan hävda att det finns nödlidande flyktingar som kräver att få återvända.
Men deras nöd utnyttjas av Polisario på det mest cyniska sätt. Om de erbjöds full rörelsefrihet i Algeriet så skulle de bosätta sig någon annanstans. Bli algeriska medborgare. Lämna sitt jobbiga förflutna och få ett värdigt liv. Men: därmed skulle den politiska kampen tappa all energi.
Det får inte ske, enligt Polisario. Därför ska flyktingarna offras för den politiska saken.
Jag anar att de svenska politiker – huvudsakligen vänsterpartister och socialdemokrater – som hyllar Polisario, aldrig har funderat närmare på det här. De är kanske så vana vid att individer offras för en politisk kamp att de inte tycker det betyder något.
Fenomenet Warehousing refugees finns inte bara i Algeriet. Runt om i världen, inte minst i Mellanöstern, sitter människor och ser livet förtvina i hopplösa läger, utan medborgerliga rättigheter och rörelsefrihet, därför att deras ledare behöver dem som pjäser i det politiska spelet. Palestinierna har i flera decennier utgjort mänskliga bondeoffer.
Jamen, invänder nu någon, om det inte fanns flyktingar som ville återvända till sitt ockuperade hemland, då skulle ju ockupationsmakten vinna. Marocko och Israel skulle kunna säga: ”Flyktingar, vilka flyktingar? Vi kan inte se några.”
Möjligen kan den här svåra frågan översättas till den svenska diskussionen om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.
Fundera på det.
Att stjäla från de fattiga
För nio år sedan reste jag runt i Västafrika tillsammans med Röda Korsets dåvarande informations- och insamlingschef Johan af Donner. Det var en jobbresa, jag skulle filma. Johan var en otroligt trevlig kille att resa med. Att han just då befann sig mitt uppe i det svindleri som skulle komma att skaka svenska Röda Korset i sina grundvalar hade jag ingen aning om.
När han avslöjades fick han löpa gatlopp i medierna. Han utsattes för spott och spe och det sades att de cirka åtta miljoner han hade luggat Röda Korset på innebar att han stal från de fattiga.
Jag försökte räcka upp handen och säga: ”Men stopp ett tag, är det där verkligen sant? Om Johan stal från de fattiga, är det inte precis det som Röda Korset sysslar med ständigt, med sina höga chefslöner och vidlyftiga projektkostnader?”
Jag skrev en artikel i tidskriften Axess där jag resonerade kring fenomenet Johan af Donner. Min poäng var att det i grunden handlade om ett strukturellt problem inom Röda Korset. Där odlas en kultur som gör sådana som Johan af Donner möjliga. Adliga namn premieras. Fina boendeadresser på Östermalm likaså. Om man dessutom har en tjusig hustru, framgångsrik inom heminredningsbranschen, då är man som klippt och skuren för ett toppjobb inom Röda Korset.
Jag kommer att tänka på allt detta nu när flyktingkrisen är akut och svenskar uppmanas via radio, teve och tidningar att skänka pengar till Röda Korset. Om vi tänker oss att den genomsnittliga gåvan kan vara 100 kronor så krävs det nästan ettusen givare för att skramla ihop till en månadslön åt Röda Korsets generalsekreterare. Och då tillkommer sociala avgifter med semesterersättning. Åt en enda person i den omfattande personalstaben.
De senaste två åren har hon höjt sin lön med drygt fyratusen i månaden. Om ytterligare två år, tja, vem vet?
Men detta är inte en pekuniär fråga, det vill jag understryka. Det handlar om kulturen inom Röda Korset. Attityden till verksamheten. Vad ska prioriteras? Var ska pengarna satsas?
Därför vill jag tipsa den som vill hjälpa flyktingar i Sverige om att titta på alternativ. Det finns mindre tjusiga men mer effektiva organisationer än Röda Korset.
Vad har Dawit och Johan gemensamt?
Monty Pythonfilmen ”Life of Brian” är en briljant parodi på falska politiska kampanjer. I en av slutscenerna hänger Brian döende på korset och hans anhängare i den nationalistiska motståndsrörelsen som bekämpar romarna avstår från att rädda honom. I stället hyllar de hans hjältemodiga död. För dem är han värd mer som avrättad martyr än som levande.
Jag kommer att tänka på det när jag i dag – 20 juli – läser DN Debatt. En rad namnkunniga svenska journalister kräver nya tag för att få svensk-eritreanen Dawit Isaak frigiven från fängelset.
Redan för ett par år sedan anklagade Isaaks tvillingdöttrar Bethlehem och Yorun den svenska Free Dawit Isaak-rörelsen för att vara medskyldig till att pappan fortfarande satt fängslad.
Svenska Dagbladet skrev: ”Familjen hävdar att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.” Läs artikeln HÄR.
De som då eventuellt tvivlade på den utsagan fick sina dubier utsuddade under Almedalsveckan i somras. Då kulminerade de svenska kultur- och politikpersonligheternas självförhärligande med ett smaklöst spektakel. En ”fängelsecell” fanns på plats och där kröp den ena efter den andra in för att – enligt tidningen Resumé – ”pröva på hur det är att leva Dawit Isaaks liv”. Läs HÄR.
Enligt samstämmiga uppgifter i medierna var kampanjen ”Sitt med Dawit Isaak” mycket framgångsrik. För vem, kan man undra? Ja, inte för Dawit men däremot för de medverkande. Kampanjen fick första pris i tävlingen ”Hetast i Almedalen”. Juryns motivering löd: ”Priset Hetast i Almedalen går till den aktör som lyckas bäst med att få ut sitt budskap. Kampanjen #sittmeddawit lyckas med konststycket att värdigt och samtidigt smärtsamt konkret påminna om den ende svenske samvetsfången och göra oss alla till ambassadörer för honom.”
Oj, vad smärtsamt det måste ha varit. Tur att nyckeln fanns tills hands och att drinkbordet inte var långt borta!
Dawit Isaak kallas alltså för ”den ende svenske samvetsfången”. Vad skall vi då kalla Johan Gustafsson som sedan 25 november 2011 sitter fången hos al Qaida någonstans i Västafrika? Hans anhöriga säger sig vara säkra på att han är vid liv. Svenska UD har delegerat ärendet till Rikskriminalpolisen som vägrar att uttala sig om fallet.
Hos svenska kultur- och politikpersonligheter råder också kompakt tystnad.
Varför?
Jag kan bara gissa. Om den svenska kultur- och politikeliten skulle höja sina röster mot den vidriga behandlingen av Johan Gustafsson så skulle de bli tvungna att nämna ordet ”islam” eller ”islamistisk” i ett negativt värdeladdat sammanhang. Det skulle kunna skapa en argumentationsteknisk dominoeffekt som slutar med att de utpekas som islamofober. De skulle rent av kunna anklagas för att vara motståndare till det mångkulturella samhället.
Och det, gott folk, är det absolut värsta som kan vederfaras en svensk politiker eller kulturpersonlighet.
Därför får Johan Gustafsson torka bort i fångenskapen någonstans i Saharaöknen. Trots att emiren av Qatar – en av den islamistiska terrorismens främsta finansiärer – sannolikt skulle kunna få loss svensken med ett enkelt telefonsamtal till hans kidnappare.
Den svenska kultur- och politikereliten kunde väl åtminstone sätta sig i en sandlåda i en halvtimme.
Kampen mot Boko Haram angår oss alla
Offensiven mot den islamistiska sekten Boko Haram i norra Nigeria fortsätter. Hur många som har dödats de senaste veckorna är ännu oklart. Enligt Human Rights Watch har 3 600 människoliv skördats de senaste åren. Både i Boko Harams attentat och under de nigerianska säkerhetsstyrkornas jakt på dem.
Boko Haram betyder ”västerländsk utbildning är förbjuden” på språket haussa. Sekten grundades i början av 2000-talet av den muslimske predikanten Mohammed Yusuf. Den uttalade målsättningen är att etablera en muslimsk stat i norra Nigeria, styrd med sharialagar.
Sektens metoder är brutala och effektiva. De bränner och spränger kyrkor och skolor. Allt som kan kopplas till kristendom och västerländskt inflytande – inklusive muslimska skolor med modern undervisningsform – blir måltavlor för attentat. Den enda undervisning som är tillåten är den som bedrivs i koranskolor.
Boko Haram anses av många utländska säkerhetsexperter utgöra främst ett internt problem i Nigeria. Eftersom gruppen ännu inte har attackerat västerländska mål ges den inte samma dignitet som exempelvis Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM.
Det tror jag är en felbedömning.
John Brennan, nybliven chef för amerikanska CIA, har medgivit att USA samarbetade med islamister i Libyen när kampanjen mot Muammar Ghadaffi utvecklades. På samma sätt som USA samarbetade med afghanska rebeller under kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan. Vi vet vad följderna av det blev. Al Qaida, Osama bin Laden och talibanerna.
I Libyen tackade islamisterna för hjälpen genom att mörda den amerikanske ambassadören.
Det islamistiska maktövertagandet i Mali var en direkt följd av maktskiftet i Libyen och den plötsliga tillgången till vapen och villiga gudskrigare.
Även Boko Haram i Nigeria anses ha fått vapen från libyska depåer och finansiellt stöd från Qatar.
Mönstret förefaller tydligt. Det är dystert att konstatera att de gamla envåldshärskarna i arabvärlden, alltså Ghadaffi, Ben Ali, Mubarak och även Saddam Hussein utgjorde det enda effektiva skyddet mot den islamism som nu tar över. Det borde ha varit lätt för ”säkerhetsexperterna” att räkna ut.
Den bekymmersamma slutsatsen är att det inte är självklart hur man skall förhålla sig till upproret i Syrien.
Jag tror att våldet i norra Nigeria kommer att sprida sig i regionen. Spänningen mellan islam och kristendom är stark i hela Sahelregionen. Ett land har redan delats, Sudan. Mali var på vippen och sista ordet där är inte sagt än. Nigeria har blodiga erfarenheter av separatism. Minns Biafra.
Att tro att Boko Haram bara angår nigerianerna är livsfarligt. Islamismen är en totalitär ideologi jämförbar med andra totalitära läror. Den måste bekämpas varhelst den dyker upp.
Afrika måste demokratiseras, annars går kontinenten under.
Varje gång vi ser ett nyhetsinslag på teve och hör en rebell ropa “allahu akbar” bör vi därför skärpa våra sinnen. Kampen mot islamismen angår oss alla. Överallt.
Timbuktu och Gao befriade – islamisterna på reträtt
Timbuktu, ökenstaden i norra Mali är befriad. Franska styrkor tillsammans med förband ur Malis reguljära armé tog över staden igår, 28 januari.
Även staden Gao är nu i rätta händer.
Svenska nyhetsmedier ägnar detta endast förstrött intresse, vilket är dystert men inte oväntat. Titta gärna på Al Jazeeras reportage som visar hur franska och maliska styrkor rullar in i Timbuktu medan invånarna jublar. Klicka HÄR.
Hur mycket av stadens skatter som har förstörts under den nästan årslånga islamistiska ockupationen vet vi inte ännu. Enligt uppgift har forsknings- och dokumentationscentret Ahmed Baba förstörts av terroristerna. Där förvarades ovärderliga antika dokument. Läs min kulturessä i Uppsala Nya Tidning från i lördags som bland annat handlar om biblioteken i Timbuktu. Klicka HÄR.
Enligt sydafrikanen Shamil Jeppie vid Timbuktu Manuscripts Project i Kapstaden har privatpersoner räddat några av de mest värdefulla dokumenten.
Nu återstår att driva bort islamisterna från staden Kidal och att säkra hela det vida ökenområdet. Det blir den svåraste uppgiften och det blir afrikanska styrkor som ska åta sig detta.
Ingen ska tro att allt är frid och fröjd bara för att de större städerna är återtagna. Att skapa fred och stabilitet i det gigantiska ökenområdet i Västafrika kommer att kräva en global kraftsamling. Det är en angelägenhet inte minst för EU.
Hittills verkar det inte som om EU:s ledare begriper allvaret i situationen. De har inte förstått vilket hot islamisterna representerar.
Ständigt detta underskattande av krafterna i Afrika.
Om du vill fördjupa dig i situationen i Mali kan du läsa den rapport jag skrev för Frivärld i höstas. Klicka HÄR.
Slaveriet frodas i Mali.
Omkring 200 000 människor lever fortfarande i slaveri i Mali. På grund av det senaste årets politiska omvälvningar, där norra Mali har ockuperats av militanta islamister, växer antalet slavar.
I grannlandet Niger beräknas åtta procent av befolkningen leva i slaveri. I Mauretanien är situationen snarlik.
Och det handlar om riktigt slaveri. Det är inte bara en slarvig benämning på människor som tvingas arbeta oavlönade i största allmänhet. Slaveriet har gamla historiska rötter i Västafrika.
Före européernas ankomst utgjorde slavarna i de nomadbefolkade delarna av Västafrika en egen samhällsgrupp. Man föddes till slav och dog som slav. Officiellt avskaffades slaveriet i Mali 1960 men bara på pappret. Fortfarande i dag föds människor till slaveri.
Det är bland tuaregerna, de kamelburna ökennomaderna, som slaveriet är mest utbrett. De relativt ljushyade tuareger som är av nordafrikanskt berberursprung har i alla tider utgjort en dominerande klass i tuaregsamhället. Längst ned står de mörkhyade som kallas bella eller tamashek. Det är bland dem slavarna finns.
Att slaveriet fortfarande är intakt i Mali beror till stor del på landets anrika förflutna. Under medeltiden var Mali en rik handelsnation där Timbuktu utgjorde den muslimska världens viktigaste lärosäte. Landet hade en genomarbetad konstitution – Kurukan Fuga – där människors rättigheter och skyldigheter var fastlagda. Där definierades slaveriets detaljer.
Väldigt lite har förändrats sedan Kurukan Fuga slog fast vem som är fri och vem som är slav. Afrikas modernisering har inte nått de inre delarna av Mali. Och nu, detta år 2012, är läget värre än på mycket länge. De norra delarna av Mali har ockuperats av militanta islamister under kontroll av Al Qaida. Jihadisterna försörjer sig på narkotika- och vapensmuggling samt människohandel. Det rör sig dels om migranter som vill ta sig till Europa för sin försörjning men även det gammaldags slaveriet har fått ett uppsving.
Läs min rapport ”Mali i islamisternas våld”, klicka HÄR.
Endast spridda fragment av nyhetsrapportering om Mali når oss i Sverige. Det är märkligt med tanke på att det händer saker där som snart kan få omfattande konsekvenser för oss alla.
Den som är intresserad av andra aspekter av malisk kultur kan titta på min film om den vandrande barden i Mali. Klicka HÄR.
Sist men inte minst: missa inte min essä “På spaning efter en hägring” i senaste numret av tidskriften Axess. Handlar om Timbuktu. Klicka HÄR.
Ny kupp och ny regeringskris i Mali.
I måndags greps Malis premiärminister Cheick Modibo Diarra av regeringssoldater och sattes i arrest. Därefter meddelade han i televisionen att han avgick från sin post. Kapten Amadou Sanogo som ledde statskuppen i mars mot den förra regeringen sade att armén bara hade hjälpt Diarra att avgå (”facilitated his resignation”) men alla inser att detta var ytterligare en kupp.
Armén ledd av kapten Sanogo framstår därför som den kraft som i verkligheten styr Mali. Det vill säga det som fortfarande låter sig styras. Sedan i våras är två tredjedelar av landet ockuperat av militanta islamister.
Läs den kompletta historien om detta i min rapport om Mali i islamisternas våld. Klicka HÄR.
En ny premiärminister är redan utsedd. Django Sissoko heter han. Men varför störtades Diarra? Kanske därför att han ställde sig bakom de internationella planerna på ett militärt ingripande mot islamisterna i norr. Malis regeringsarmé har tidigare avvisat det och kapten Sanogo har sagt att utländska soldater inte behövs. Många tolkar det som att han i själva verket fruktar att utländsk trupp i Mali kan komma att bli ett hot mot hans egna maktambitioner.
Måndagens kupp mot Diarra har fördömts av FN, USA och Ecowas. Det talas redan om att införa riktade sanktioner mot Mali, vilket var framgångsrikt i våras då Sanogo hotades av hårda repressalier om han inte genast lät en civil regering komma till makten.
Nu är läget skärpt. Ecowas vill skicka 3 300 soldater till Mali för att krossa islamisterna. Kapten Sanogo säger att Malis armé kan ta tillbaka erövrad mark utan Ecowas hjälp, vilket få tror på. EU vill skicka 250 militärexperter för att träna Malis styrkor. Läs dokumentet från EU HÄR.
Summan av kalabaliken i Bamako är att det utlovade kraftfulla angreppet på islamisterna skjuts på framtiden ytterligare.
Al Qaida i Islamistiska Maghreb, AQIM, kontrollerar stora delar av norra Mali. Om dess medlemmar drack alkohol så skulle de korka upp champagnen nu.
Krigstrummorna mullrar i Mali.
Nu drar det ihop sig i Mali. I helgen som gick beslöt den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS att presentera ett förslag på militär intervention. Femton länder i regionen är överens om att islamisterna i norra Mali måste bort.
Förslaget ska presenteras för FN:s säkerhetsråd nu på torsdag, 15 november. Nu börjar förberedelserna för ett krig i öknen.
Kommer det att lyckas? Går det att besegra islamisterna militärt? I går höll tankesmedjan Frivärld i Stockholm ett seminarium där jag diskuterade den frågan med terroristexperten Magnus Norell och Ann Uustalu från UD.
Se det filmade seminariet på webben – klicka HÄR.
Utgångspunkten för vår diskussion var den rapport som jag har skrivit, “Mali i islamisternas våld”. Det bästa som har skrivits på svenska om krisen i Mali, sade Magnus Norell.
Läs rapporten genom att klicka HÄR.
Om ni tycker det blir för mycket negativ publicitet kring det underbart vackra landet Mali, titta då på min musikvideo därifrån. En riktigt skön kille sjunger blues på det mest ursprungliga sätt man kan tänka sig. Därtill bilder på livet kring den stora floden Niger. Klicka HÄR.
Det lackar mot krig i Mali.
Häxbrygden i Mali i Västafrika hotar att koka över. Drygt halva landet kontrolleras nu av militanta islamister som har etablerat ett skräckvälde med den anrika staden Timbuktu som centrum. Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, besökte nyligen Mali och diskuterade den extremt allvarliga frågan med regeringschefer i regionen.
Här i Sverige är vi notoriskt dåliga på att följa den politiska utvecklingen i Västafrika. Men det finns anledning att titta mycket noga på Mali. Det som händer där kan komma att få världsvida konsekvenser.
Frågan är inte om det skall bli krig. Snarare när det ska bryta ut.
Den islamistiska grupp som har etablerat sig allra starkast där är Ansar Dine. Den leds av Iyad Ag Ghali. Han är för de flesta svenskar totalt okänd. Men han kan mycket väl bli ett namn i klass med Usama bin Ladin inom en snar framtid. Läs en presentation av honom genom att klicka HÄR.
För en uppdaterad analys av läget i Mali, klicka HÄR.
Mali tycks gå mot krig.
Skriver i dag i webbmagasinet Frivärld om Mali.
Den politiska spänningen stiger dag för dag i detta västafrikanska jätteland. Glädjande är att FN börjar agera. Nu ökar det diplomatiska engagemanget vid högkvarteret i New York. Den senaste veckan har viktiga steg framåt tagits.
Malis försvarsminister meddelade att övergångsregeringen nu accepterar att soldater från den västafrikanska styrkan Ecowas placeras i Mali för att bekämpa islamisterna i norr.
Frankrikes utrikesminister tillkännagav i New York att Malis regering vill att FN:s säkerhetsråd tillstyrker att utländska truppers förstärker regeringsarmén i kampen mot islamisterna.
FN:s säkerhetsråd sade häromdagen att det var villigt att överväga en begäran från Ecowas om FN-trupp i landet.
Det laddas alltså för krig.
Dock tycks utländska diplomater vara tveksamma till de planer som Ecowas har presenterat. Den Brysselbaserade organisationen International Crisis Group (ICG) säger att en ny militärkupp i Mali inte kan uteslutas och att extremistiska krafter kan sprida sig. ICG anser att Malis regering måste få stadga och legitimitet innan den kan ta itu med islamistrebellerna i norr.
Läs min analyserande bakgrundstext i Frivärld genom att klicka HÄR.