- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Margot + Polisario = sant?
Västsahara diskuterades i riksdagen den 4 november. Vänsterpartiet hade i en interpellation begärt att utrikesminister Margot Wallström skulle förklara hur Sverige ser på ett diplomatiskt erkännande av landområdet.
Samma dag skrev två socialdemokrater en debattartikel i Aftonbladet där de krävde ett svenskt erkännande, med motiveringen att de vill ha en bättre värld. Det vill vi väl alla. Men att erkänna Västsahara innebär konkret att erkänna rebellrörelsen Polisario. Att det skulle leda till en bättre värld ställer jag mig tveksam till. Läs debattartikeln HÄR.
Jag skrev nyligen om sakfrågan på min blogg. Klicka HÄR. Jag häpnar över den troskyldiga ton som präglade debatten i riksdagen. Som om det gällde en liten utrikesbyråkratisk bagatell.
När jag hör Margot Wallström säga att frågan ska utredas – vilket betyder att hon absolut inte avvisar ett erkännande – så kommer jag att tänka på president George W Bush ominösa uttalande strax efter 11 september 2001.
”Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”
Jag tror allas vår Margot måste begrunda detta.
Konflikten kring Västsahara kan från det lite sömniga svenska perspektivet förefalla vara en utrikespolitisk marginalfråga. Men det är det inte. Den har enorma implikationer för Europa, Nordafrika och till och med för Latinamerika.
Marocko, som sedan 1975 ockuperar Västsahara, ligger bara några mil från Europa. I rebellrörelsen Polisarios flyktingläger rekryteras desperata människor till de extremt lukrativa verksamheter som på senare år har vuxit fram i nordvästra Afrika.
På grund av den dåliga polisiära kontrollen av hela regionen som innefattar flera ökenländer, har den blivit en viktig del i transithandel av droger från Latinamerika till Europa. Därtill kommer illegala vapentransporter och människosmuggling.
Och, som grädde på moset, välorganiserad terrorism. Den al Qaidaanknutna rörelsen AQIM opererar i norra Mali, Niger och Mauretanien. Enligt underrättelsekällor han den tillgång till safe havens i de delar av Västsahara som kontrolleras av Polisario.
Polisario har en bister historia som mottagare av stöd från Moammar Ghadaffi och åtnjuter sedan lång tid massiv support från Algeriet.
Algeriet ägnar sig åt ett avancerat dubbelspel när det gäller terrorismen. Efter att under många år ha bedrivit ett inbördeskrig mot terrorgrupper är i dag landet starkt misstänkt för att härbärgera och stötta nämnda AQIM tillsammans med närbesläktade islamistiska terrorgrupper som Mujao och Ansar el Dine. Boko Haram från Nigeria och även somaliska Al Shabaab sägs ha representanter i ökenområden som kontrolleras av Algeriet. Det långsiktiga målet med detta är oklart.
Vad som dock är känt är att Polisarios väpnade kamp mot Marocko ska ses som ett proxy war, krig genom ombud, mellan Algeriet och Marocko gällande Västsahara där rika naturfyndigheter finns.
Om den svenska regeringen under dessa förhållanden bestämmer sig för att erkänna Västsahara – och därmed det starkt terroranstrukna Polisario – så är det som att sticka huvudet i ett getingbo.
Det kommer inte att gynna Sveriges internationella anseende, den saken är klar.
Västsahara och vänsterpartiet
Västsahara, sade Jonas Sjöstedt i SVT:s Rapport. Det är bra att den nya regeringen erkänner Palestina men vi borde också erkänna Västsahara. Han nämnde det i förbigående, jag tror inte så många tittare hann uppfatta hans ställningstagande.
Frågan om Västsahara är tämligen perifer i den svenska utrikesdebatten. Det är sällan man hör någon prata om den. Det är naturligtvis synd, regionen är ett av de mest intressanta av världens kvarvarande omstridda områden. Västsahara klassas av FN som icke självstyrande. 1975 överlämnades det av Spanien till Marocko och Mauretanien.
Men där finns också organisationen Polisario. Den utger sig för att vara en befrielserörelse och kräver självständighet. Och det är förstås detta som engagerar vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt.
Han har varit där, och det hedrar honom. Han har skrivit en lång och intressant rapport om sitt besök. Han är mycket missnöjd med att vår förra regering inte erkände Västsahara och Polisario, trots att det faktiskt fanns en majoritet i riksdagen för det.
Erkännandet stupade på formalia. Väldigt viktig formalia. För att ett land skall kunna erhålla diplomatiskt erkännande måste en rad kriterier uppfyllas. Landet ska ha ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet.
Västsahara uppfyller inte något av dessa krav.
Det tycker inte Jonas Sjöstedt spelar någon roll. Han står uppenbarligen helt på Polisarios sida, trots att denna rörelse uppvisar en mängd tecken på att vara en kraftigt terroranstruken organisation.
De senaste åren har al Qaida etablerat sig i nordvästra Afrika i form av gruppen AQIM. Den rörelsen var starkt engagerad i terrorangreppen och den tillfälliga ockupationen av norra Mali härom året. Allt fler rapporter berättar nu om att de områden i Västsahara som faktiskt kontrolleras av Polisario används av AQIM för militär träning. Dessutom finansierar AQIM sin terrorverksamhet med drogsmuggling och trafficking i stor skala genom den delen av Afrika. Ett i praktiken laglöst land är naturligtvis idealistiskt för sådan verksamhet.
Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson tillfångatagen av en islamistisk terrorgrupp någonstans i detta vidsträckta ökenområde. Det är fullt möjligt att han befinner sig i den del av Västsahara som styrs av Polisario. Det mest svårkontrollerade området i hela regionen.
Jag tycker det är stötande att vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt personligen så här lättvindigt propagerar för ett erkännande av Västsahara och Polisario. Det vittnar om politisk omognad, rebellromantik och dålig kunskap om politiska realiteter i ett av världens just nu mest terrorinfekterade områden. Det är också ett hån mot alla de människor som lider dagligen av islamistisk terror i Västafrika.
Gå hem och läs på, Jonas.
Rätten att få vara vidskeplig
Det är intressant att se hur begreppet rasism ständigt omdefinieras i Sverige. Det har blivit ett slags one size fits all-begrepp som alla kan använda beroende på vad man vill och vilket humör man är på.
De politiska partierna tävlar i den populära grenen antirasism och till den sporten hör att man hela tiden måste ha någon att dunka rasiststämpeln på. Annars blir det liksom ingen tävling.
I det sammanhanget kommer jag att tänka på den amerikanske senatorn Joseph McCarthy som gjorde karriär på att anklaga folk för att vara kommunister. I början av 1950-talet pågick regelrätta häxprocesser i USA där mängder av människor tvingades schavottera offentligt, utpekade som sovjetsympatisörer. I många fall räckte det med att någon hade uttalat sympati för fackföreningar för att bli misstänkt för att vara sovjetisk spion. Den utpekade förlorade jobbet och fick utstå allmänhetens spott och spe.
Nu noterar jag att svenska vänsterpartiet har publicerat en skrift vid namn Nolltolerans mot rasism – Vänsterpartiets antirasistiska strategi. Läs dokumentet HÄR. Där anlägger de ett slags mccarthyskt synsätt på rasismen. Vänsterpartiets styrelse, som står som avsändare av dokumentet, börjar med att konstatera att kritik av islam utgör en form av psykisk störning. Den kallas islamofobi.
Rasismen, skriver partistyrelsen, har i olika tider och i olika sammanhang riktats mot olika grupper. Idag fokuserar högerextrema rörelser allt mer på människor som betraktas som muslimer och islamofobin är den främsta motorn i högerextrem ideologi idag.
Rasism är alltså enligt vänstern en form av islamofobi, och islamofober är rasister. Rasister och islamofober är därmed högerextremister. Vilket skulle bevisas.
Eftersom jag betraktar mig som icke-konfessionell agnostiker blir jag förstås undrande inför detta. Jag anser att alla religioner utgör en form av vidskepelse. Islam är inget undantag. Innebär det att jag också skall betraktas som rasist och högerextremist? Det var i så fall en nyhet för mig.
Det är en central uppgift för den antirasistiska rörelsen att bekämpa islamofobi och försvara muslimers rätt att praktisera och ge uttryck för sin tro, skriver vänsterpartiets styrelse.
Det är vad jag kallar ett präktigt politiskt paradigmskifte. Marx ansåg att religion utgjorde en illusorisk lycka. Han kallade den ett opium för folket.
Men nya tider, nya seder. Klasskampen är sedan länge nedlagd. Proletariatets diktatur blev bara en dröm. I stället ägnar nu vänsterpartiet sin kraft åt att kämpa för människors rätt att få vara vidskepliga.
Joseph McCarthy visste att det gick att bygga en politisk karriär på att skrämma människor för kommunismen och att svepande peka ut folk som sovjetsympatisörer.
Den så kallade antirasistiska rörelsen i Sverige med sina diffusa anklagelser om islamofobi uppvisar precis samma mönster.
Var därför försiktig på midsommarafton när du dansar kring stången, om du är en etnisk svensk mitt i livet, som Reinfeldt sade. Tänk på att ditt dansande kan uppfattas som exkluderande av andra etniska grupper. Därmed också avståndstagande. Det vill säga rasistiskt. Vilket innebär att du är högerextremist.
Och för gusskull, ta inte på dig byxor med knätofsar. Då är det kört, det kan jag lova.
Somalier och skiftnycklar i Fagersta
Vissa resultat av EU-valet är mer svårtolkade än andra. Ta Fagersta som exempel. Det är vänsterns starkaste fäste i Sverige. Där fick partiet 56 procent, alltså egen majoritet, i förra kommunalvalet.
Nu visar det sig att SD kammade hem 14,8 procent av rösterna där i EU-valet. Vänsterpartiet fick 8,6!
Att döma av kommentarer på nätet så anar många att SD:s framgång i Fagersta kan kopplas till den växande andelen somalier på orten. För några år sedan bosatte sig ett hundratal somalier med permanent uppehållstillstånd i Fagersta. Antalet har vuxit sedan dess. Integrationsminister Erik Ullenhag konstaterade att somaliernas låga utbildningsnivå gjorde det svårt att hitta arbete åt dem.
Även bostadsfrågan var knepig. Några somalier klagade på komforten vilket fick Fagerstas starke man, det vänsterpartistiska kommunalrådet Stig Henriksson, att ilskna till. I en insändare i tidningen Fagersta-Posten skrev han:
Det kan rimligen inte vara så att man helt frivilligt flyttar till en kommun, hyr en klart olämplig bostad för sin familj och med ens är det kommunens ansvar att lösa det uppkomna problemet. Det gäller såväl infödda som invandrare. Går det inte att lösa boendet i Fagersta, där vi inte har särskilt många stora lägenheter, så finns det 289 andra kommuner i det här landet som kan ha bättre förutsättningar.
Passar inte galoscherna så kan ni flytta, alltså. Kanske tänkte Stig Henriksson att detta osminkade uttalande skulle stärka hans parti. Men resultatet av EU-valet tycks tala ett annat språk.
Det ligger i demokratins intresse att förebygga uppkomsten av renodlade missnöjespartier genom att våga ta sig an även moraliskt svårhanterliga frågor. Snarare än att sticka huvudet i sanden och säga att problem inom vissa områden inte existerar. Därför tror jag det är viktigt att analysera valresultatet i Fagersta noga. Är 14,8 procent av Fagerstaborna rasister som bara rakt av och helt enkelt ogillar svarta människor? Eller är även de flesta av dem i själ och hjärta kosmopolitiskt tänkande arbetets söner, men väljer att rösta på SD för att markera sitt missnöje med att Fagersta härbärgerar och delvis försörjer arbetslösa flyktingar, vars reaktioner på kommunens bemötande dessutom kan tolkas som otacksamhet?
Jag har på senare tid stött på tre personer i min nära omgivning som överraskande bekänt att de röstar på SD. Eftersom jag vet med bestämdhet att ingen av dem är rasist så frågade jag förstås varför. Oberoende av varandra (de känner inte varandra) gav de liknande svar. Det typiska var en variant på engelsmännens to throw a spanner in the works. Langa in en skiftnyckel i den stora maskinen så att den börjar hacka och sedan brakar ihop.
Kanske måste de etablerade partierna göra en djupare analys av valresultatet än den enkla och mest närliggande, som bara idiotförklarar en stor del av väljarkåren.
Vänsterpartiet har skuld till mordet
Den 21 augusti mördades somali-svensken Abdirahim Hassan i Somalia. Hans partikollega Ann-Margrete Livh skottskadades i det som uppenbarligen var ett kidnappningsförsök.
”Det är lätt att vara efterklok”, säger Aron Etzler, partisekreterare i Vänsterpartiet i en DN-intervju med anledning av mordet på partikamraten.
”Vi skulle aldrig skicka ut människor till platser om vi trodde att det fanns en risk att de skulle bli beskjutna”.
Maken till prat i nattmössan har jag sällan hört. Efterklok? Risk att bli beskjutna? Läser Aron Etzler inte tidningar? Har han ingen omvärldskunskap alls?
Helt nyligen meddelade Läkare utan gränser att de nu, efter drygt två decennier lämnar Somalia eftersom det är livsfarligt och omöjligt för dem att arbeta där. Jag skrev om det här på min blogg den 17 augusti.
När Läkare utan gränser åker hem, då är det allvarligt.
I slutet av juni rapporterade BBC att mängder av politiker flyr Somalia av rädsla för att bli mördade. Knappt hälften av parlamentsledamöterna finns kvar i landet, resten har sökt skydd utomlands. Läs texten HÄR. I det läget väljer Vänsterpartiet att skicka en svensk delegation till landet med endast lätt eskort och med en vit, svensk kvinna som frontfigur. Kidnapparnas absoluta favoritoffer.
Vit + Kvinna + Svensk + Politiker = massvis med pengar.
I 22 år har somalierna målmedvetet skjutit sitt land sönder och samman och det finns i dagsläget väldigt få tecken på att detta är på väg att ändras. Den legendariske Afrikareportern Aidan Hartley har sammanfattat sina intryck av Somalia.
”Somalierna roade sig med att göra världen till sin fiende och betraktade sig själva som inget mindre än kungar på jorden, när de i själva verket var en tiggarnation. Som korrespondent förmodar jag att det var min uppgift att utverka omvärldens sympati för denna bortglömda och förtalade nation, men allt jag kan säga nu är att det har varit ett privilegium att få betrakta ett folk som så pricksäkert sköt sig själva i foten och kastade sig ned i avgrunden med sådan elegans”.
”Har vi gjort några misstag?” undrar Aron Etzler i DN-artikeln 23/8.
Ja, Aron. Det har ni.