Recension av en recension
Ingen blir profet i sin egen hemstad. När Uppsala Nya Tidning sent omsider recenserade min bok Oljans pris 2 juni (läs texten HÄR) så kunde man känna hur recensenten Lena Sohl knappt ville ta i den med tång. Hon kan inte smälta att jag vägrar ansluta mig till utövarna av en av Sveriges mest populära folksporter, den som kallas Lundin bashing på engelska. Att smiska oljebolaget Lundin.
I bokens inledande kapitel berättar jag utförligt om den situation som rådde i inbördeskrigets Sudan kring millennieskiftet. Vilka de olika aktörerna var, krigets förlopp och oljebolagens roll i sammanhanget. Den som läser detta kommer att förstå att skurkarna var många, offren var ännu fler och hjältarna gick att räkna på ena handens fingrar.
Att i det läget ensidigt peka ut oljebolagen som orsak till det omfattande mänskliga lidandet är djupt intellektuellt ohederligt och vittnar om total okunnighet. Mitt privilegium är att jag var där, jag såg vad som hände och jag träffade både offer och förövare. Det är det jag skriver om i Oljans pris.
Lena Sohl i UNT blir så provocerad av mina påståenden i boken att hon vänder sig direkt till mig i sin recension och skriver att jag har fel. Hon är en av många skrivbordsexperter som anser sig känna till sakförhållanden utan att själv ha varit på plats.
I recensionens ingress står det att boken handlar om ”de katastrofer som oljebolagens verksamheter i Östafrika lett till”.
Det gör den inte alls. Den handlar om helt andra saker. Men enligt den arbetsbeskrivning som svenska kulturarbetare har att rätta sig efter måste oljeutvinning i Afrika resultera i katastrofer. Om verkligheten ser annorlunda ut så är det fel på verkligheten, och då är det litteraturrecensentens plikt att påtala detta.
De långa kapitel som utgör merparten av boken och handlar om Kenya, Uganda och Etiopien nämner Lena Sohl över huvud taget inte.
Uppsala där jag bor är en trevlig stad men dess kulturelit är liten. Den utgör ett slags kulturell helgedom och om man som jag svär i denna kyrka så får man förstås betala ett pris för det.
Det hade varit fåfängt av mig att förvänta mig en uppskattande recension i UNT.
Den som vill läsa andra mer genomtänkta recensioner av min bok kan klicka HÄR.
Timbuktu och Gao befriade – islamisterna på reträtt
Timbuktu, ökenstaden i norra Mali är befriad. Franska styrkor tillsammans med förband ur Malis reguljära armé tog över staden igår, 28 januari.
Även staden Gao är nu i rätta händer.
Svenska nyhetsmedier ägnar detta endast förstrött intresse, vilket är dystert men inte oväntat. Titta gärna på Al Jazeeras reportage som visar hur franska och maliska styrkor rullar in i Timbuktu medan invånarna jublar. Klicka HÄR.
Hur mycket av stadens skatter som har förstörts under den nästan årslånga islamistiska ockupationen vet vi inte ännu. Enligt uppgift har forsknings- och dokumentationscentret Ahmed Baba förstörts av terroristerna. Där förvarades ovärderliga antika dokument. Läs min kulturessä i Uppsala Nya Tidning från i lördags som bland annat handlar om biblioteken i Timbuktu. Klicka HÄR.
Enligt sydafrikanen Shamil Jeppie vid Timbuktu Manuscripts Project i Kapstaden har privatpersoner räddat några av de mest värdefulla dokumenten.
Nu återstår att driva bort islamisterna från staden Kidal och att säkra hela det vida ökenområdet. Det blir den svåraste uppgiften och det blir afrikanska styrkor som ska åta sig detta.
Ingen ska tro att allt är frid och fröjd bara för att de större städerna är återtagna. Att skapa fred och stabilitet i det gigantiska ökenområdet i Västafrika kommer att kräva en global kraftsamling. Det är en angelägenhet inte minst för EU.
Hittills verkar det inte som om EU:s ledare begriper allvaret i situationen. De har inte förstått vilket hot islamisterna representerar.
Ständigt detta underskattande av krafterna i Afrika.
Om du vill fördjupa dig i situationen i Mali kan du läsa den rapport jag skrev för Frivärld i höstas. Klicka HÄR.
Essä – Nuerfolket i Sydsudan.
Nuerfolket i Sydsudan skriver jag om i en essä i Uppsala Nya Tidning lördagen 1 september.
För att förstå den besvärliga situation som Sydsudan befinner sig i, är det viktigt att känna till de traditionella politiska systemen i världens nyaste land. Nuerna är boskapsskötare och utgör en betydande del av landets befolkning. Av kulturella och historiska skäl är de motståndare till centraliserat politiskt styre. Det gör att Sydsudans regering har svårt att bilägga konflikter och få sitt våldsmonopol respekterat.
Antropologen E.E. Evans-Pritchard publicerade sin berömda monografi “The Nuer” redan 1940. I den formulerade han sin tes om den ordnade anarki som utmärkte nuernas politiska system.
Läs min essä´i UNT genom att KLICKA HÄR.
Titta också på de tio första minuterna av min dokumentärfilm “Världens nyaste land” som visades i SVT förra sommaren. KLICKA HÄR.