Ethno Press

Det svenska stödet till ANC under apartheidperioden har diskuterats livligt den senaste tiden. I dag vill alla politiska partier skära pipor i vassen och hävda att de bekämpade rasförtrycket.

Helt fel. Moderaterna bromsade så gott de kunde, i vetskap om att det svenska stödet till ANC även handlade om stöd till andra organisationer. I förlängningen stöd till Sovjetunionens hegemonistiska strävanden i södra Afrika.

Och det ville moderaterna av lätt begripliga skäl inte medverka till.

Det svenska stödet till ANC och det svarta motståndet inne i Sydafrika beslutades av en liten grupp som gick under benämningen Humanberedningen. I den ingick representanter för riksdagspartierna. Dock inte vänsterpartiet (VPK på den tiden), intressant nog.

Moderaterna obstruerade och satt med högst motvilligt. I en vetenskaplig avhandling läser jag:

Moderaterna förde i sin befrielserörelsepolitik linjen att de på riksplan medvetet inte ville veta vad som diskuterades i beredningen. De hade en kommunpolitiker som satt med. Bertil Persson (m) sade att: ”Vi ansåg i utrikesutskottet att vi inte ville veta för då kunde vi inte heller ansvara för att svara på några frågor. Vart biståndet till befrielserörelserna gick visste vi inte”. Vidare menade han att moderaterna på riksplanet ansåg det viktigt att inte veta, för att inte behöva försvara svensk befrielserörelsepolitik. (Janet Vänämäki “Bistånd utan förbehåll – en studie om Sveriges bistånd till ANC”.

Så såg det ut. Och det berodde som sagt inte bara på att moderaterna var ovilliga att stödja ANC. Det handlade om att Sverige var stor finansiär av andra befrielserörelser i regionen från 1970-talet och framåt. En mycket betydelsefull mottagare av svenska pengar var gerillan MPLA i Angola.

Portugiserna lämnade Angola 1975. Tre olika rörelser kämpade då om makten i landet. MPLA kallade sig marxist-leninistiskt och erhöll starkt stöd från Sovjetunionen i form av pengar och vapen. De andra rörelserna UNITA och FNLA stöddes av Sydafrika, Zaire och USA.

Sverige stödde MPLA med pengar som beslutades av Humanberedningen där moderaterna motvilligt satt med.

Den militära konflikten i södra Afrika som även inkluderade Moçambique, Rhodesia och Namibia blev ett så kallat proxy war där Sovjet och USA stred genom ombud. Kubanska trupper anslöt sig till MPLA. Civila dödades i okänt tusental. Svenska pengar finansierade dödandet.

1977 ville MPLA-ledaren Agostinho Neto rensa ut de mest hårdföra kommunisterna ur partiet. Omkring 70 000 människor mördades i den kampanjen. MPLA var då stor mottagare av svenskt bistånd.

1990 beslutade MPLA att skrota marxist-leninismen och istället kalla sig socialdemokrater. Gissa var de fick den idén ifrån.

Moderaternas hållning i Sydafrikafrågan är alltså mer komplex än den vid första anblicken synes vara. Så som det ofta är i politiken.