- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Enprocentsmålet det största systemfelet
I den omtalade rapporten som handlar om hur svenska UD har hanterat 12 miljarder kronor avsedda för internationellt utvecklingsbistånd talas det om systemfel.
Det allra största systemfelet är det som benämns enprocentsmålet. Det vill säga beslutet att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst BNI varje år skall avsättas till bistånd. I år handlar det om 38 miljarder kronor. Det är drygt 100 miljoner kronor om dagen.
Det var folkpartiet under ledning av Ola Ullsten som drev igenom det en gång i tiden. Det är i varje fall vad Ullsten själv sa till mig i en intervju som jag återger i min bok Sveriges afrikanska krig.
Jag tror att de flesta ekonomer anser att det är helt uppåt väggarna att i förväg binda sig för hur mycket biståndet skall kosta varje år. Observera skall kosta. Inte får kosta.
Att biståndet skall kosta en procent av BNI har gett upphov till det som Sida kallar för ett utbetalningsmål. Det betyder att tjänstemän har i uppgift att se till att pengar betalas ut så att slutsumman blir just en procent av BNI.
Den kritiska rapporten om UD vittnar om att handläggare även där drivs av att nå ett utbetalningsmål. Enligt rapportförfattarna anstränger sig UD:s anställda att göra av med stora belopp: “I syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå”, står det om ett ärende.
Jag skrev om det häromdagen här på min blogg och det gav upphov till en mindre twitterstorm. Bland andra Sidas informationsansvarige anklagade mig för att vara oseriös. Om jag förstår honom rätt menar han att utbetalningsmålet inte längre existerar på Sida.
Men utbetalningsmålet och enprocentsmålet är två sidor av samma mynt. Det ena existerar på grund av, eller tack vare det andra. Ta bort enprocentsmålet så slipper vi också prata om utbetalningsmål. Att en viss summa pengar skall betalas ut varje år.
Moderaterna har under mycket lång tid försökt profilera sig som förnuftsstyrt och pragmatiskt. Av de skälen har de alltid varit motståndare till enprocentsmålet. Det är, som moderata biståndsministern Gunilla Carlsson sade 2007, ”ett utbetalningsmål som i själva verket står i vägen för genomförandet av en ansvarsfull utvecklingspolitik”.
Var hon den sista i moderatledningen som begrep det? Det verkar så, för knappt har hon hunnit avgå förrän moderaterna nu i helgen bestämde sig för att göra enprocentsmålet till partilinje. Finansminister Anders Borg intervjuades av TT som frågade om han inte var oroad av att det pågår ett stort slöseri med skattepengar.
Slöseriet är belagt och bekräftat och det handlar om många miljarder. Lustigt nog var Borg inte ett dugg oroad av detta.
”Jag är övertygad om att det begås många misstag och att det ibland händer att biståndspengar hamnar där de inte borde vara, men om vi ska diskutera biståndet så är det min uppfattning att det är en solidaritetsplikt för Sverige att ge bistånd och jag tycker att enprocentsmålet är utomordentligt bra”, sade han.
Nu är det bara Sverigedemokraterna i riksdagen som är motståndare till enprocentsmålet.
Varför gallskriker inte svenska skattebetalare?
Svenska Dagbladet fortsätter sin angelägna granskning av det svenska biståndet. De gör precis som man ska, de fokuserar på en enskild del av den jättelika verksamheten. De granskar Sveriges bidrag till FN-systemet. Där finns det mycket att gräva i vill jag lova.
I dag (17 oktober) lyder rubriken: ”UD sågar sin egen biståndshantering.”
Utrikesdepartementet har låtit framställa en rapport om den egna verksamheten som handlar om de 12 svenska biståndsmiljarder som UD själv hanterar. Pengar som skall lindra nöden i världen. Komma de allra fattigaste till del, enligt beslut i riksdagen.
I rapporten gås ett sjuttiotal biståndsärenden igenom. Två tredjedelar får helt underkänt i rapporten. Bristerna beskrivs som ”systematiska och grova”.
Att utredaren bedömer att bristerna är systematiska är värt att notera särskilt. När jag skrev min starkt biståndskritiska bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008 poängterade jag också det. När stora brister i biståndshanteringen upptäcks så beror det sällan på olycksfall i arbetet. I de flesta fall är det fråga om fel som beror på – just det – att systemet är fel.
Svenska Dagbladet citerar rapporten om UD: ”I, som utvärderaren bedömer det, syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå. FN och Världsbanken är några av de organisationer som mottar miljarder från det svenska biståndet varje år. Vad pengarna som sedan betalas ut konkret ska åstadkomma står ofta inte att finna någonstans i akterna.”
I min bok berättade jag hur revisorer år 2003 anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. Det rapporterades av Sveriges Radios Ekot. Rubriken löd: ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”.
”Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt”.
Notera formuleringen: ”Vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.”
Det gällde 2003. Nu, tio år senare är situationen densamma. Pengarna skall ut, även om det är oklart vart pengarna går.
Principen för denna hantering av skattebetalares pengar kallas för ”utbetalningsmål”. Det styr fortfarande en stor del av Sidas och UD:s arbete. Smaka på ordet. Utbetalningsmål.
Det handlar inte om effektivitetsmål eller resultatmål. Det handlar om utbetalningsmål.
Totalt handlar det om svenskt bistånd till ett värde av drygt etthundra miljoner kronor.
Om dagen.
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.
Al Shabaab – gerilla eller terrorgrupp?
Hur ska Sverige förhålla sig till att USA har fängslat två svenska medborgare som har anslutit sig till den somaliska terrorgruppen al Shabaab?
Om detta skriver DN i dag (9 januari) på ledarsidan under rubriken ”Den starkes orätt”. Den starke är i sammanhanget alltså USA. Som gör orätt, enligt DN.
Texten är sedvanligt grötmyndig och avslutas med: ”Rättstatens principer gäller lika för alla. Sverige har en skyldighet att stå upp för sina medborgare när deras grundläggande rättigheter kränks.”
Al Shabaab är en islamistisk terrorgrupp som har vuxit fram under det långa inbördeskriget i Somalia. Den är officiellt del av det världsomspännande nätverket al Qaida. Gruppen har som målsättning att bekämpa ”islams fiender”, först och främst i Somalia och när det målet är uppnått ska kampen spridas internationellt. Det innebär naturligtvis även Sverige.
Gruppen har under flera år ägnat sig åt att sprida död och förödelse, plundra nödhjälpsleveranser och kidnappa hjälparbetare. Al Shabaab vill införa en strikt version av muslimsk sharialag i Somalia vilket bland annat innebär stympning av människor som anklagas för brott, stening av kvinnor som påstås vara otrogna med mera.
Nu har två somalisvenskar alltså gripits och förts till USA. De anklagas för medlemskap i al Shabaab, vilket är ett brott enligt amerikansk lag.
Opinionsbildare i Sverige hävdar att de gripna somalisvenskarna har rätt till stöd från svenska UD därför att de är svenska medborgare. Men är det verkligen så medborgarskapet är tänkt att fungera? Att det ska ge juridiskt skydd åt människor som väljer att ansluta sig till en terrorgrupp? Att bli svensk medborgare måste ses som ett privilegium. Man inlemmas i en stat som har jobbat i flera hundra år med att bygga ett fungerande demokratiskt system och lyckats hyggligt med att göra män och kvinnor jämlika. Om man då ansluter sig till al Shabaab som aktivt och med vapen bekämpar demokrati, jämlikhet och människors lika värde, har man då inte förverkat privilegiet att vara svensk medborgare?
Jag trodde tanken med asyl var att erbjuda människor en trygg tillflykt undan krig. Inte att stärka deras möjligheter att själva delta i kriget.
Att jämföra de gripna somalisvenskarna med Martin Schibbye och Johan Persson – vilket har gjorts – är inget annat än en grov förolämpning. Jag förmodar att de som gör den jämförelsen också vill jämställa somalisvenskarna med Dawit Isaak. Det resonemanget förvandlar även Schibbye, Persson och Dawit till terrorister.
Men somalisvenskarna är ju inte anklagade för något brott, sägs de. Påståendet vittnar om total okunnighet om realiteterna i Somalia. Vilken poliskår eller åklagarmyndighet skulle kunna formulera en anklagelse om ett begånget brott? Att triumferande utropa att de inte är anklagade för något brott och därför måste betraktas som oskyldiga är bara ett sätt att relativisera och banalisera den ondska som är al Shabaabs signum. Det är helt obegripligt att svenska opinionsbildare nedlåter sig till det. Men jag antar att det beror på att de helt enkelt inte vet vad de pratar om. De har ingen aning om vilka al Shabaab är.
Vad har då jag för kompetens att uttala mig om al Shabaab och de gripna somalisvenskarna, undrar kanske någon. Det ger mig tillfälle att presentera mig lite närmare för mina läsare här på min blogg.
Jag har som journalist bevakat Afrika i snart 40 år. Jag har rest med TPLF-gerillan i norra Etiopien under pågående krig. Jag har fotvandrat med SPLA-gerillan i Sudan, också under pågående krig. Jag har intervjuat Hassan Turabi, John Garang, Meles Zenawi, Riek Machar, Lam Akol och en mängd andra rebeller, gerillaledare, fotsoldater och terrorister. Gjort film, skrivit böcker plus ett oändligt antal tidningsartiklar.
Jag har också jobbat på SVT:s Aktuellt. Jag noterar nu att SVT väljer att kalla al Shabaab för en ”gerilla”. Det ordet har haft en positiv klang i svenska nyhetskonsumenters öron i flera årtionden och associeras med frihetskamp och strävan mot demokrati. Att SVT kallar al Shabaab för en gerilla och inte för en terrorgrupp är ingen tillfällighet, tro mig. Jag vet hur sådana detaljer diskuteras på Aktuellts och Rapports redaktioner. Ordval är viktiga, de är markörer.
Den som vill veta hur al Shabaab har byggt upp sin organisation i Sverige, redo att ta sig an den större uppgiften att bekämpa islams fiender på svensk mark, rekommenderas att läsa Patric Fahlanders avhandling i freds och konfliktforskning; ”Al-Shabaab in Sweden. Perceptions of an Islamist extremist organization.” Klicka HÄR.
Göteborgsposten skriver också initierat om de båda gripna somalisvenskarna. Klicka HÄR.
Om UD:s resevarningar.
Jag har skrivit om UD:s resevarningar här tidigare. Jag känner mig mycket stolt över att ha förmått UD att ändra inställning till Lamu i Kenya. UD strök denna sömniga paradisö från sin varningslista efter mitt ilskna påpekande.
Ni som planerar att åka dit har anledning att tacka mig. Det går nämligen inte att teckna en normal reseförsäkring till en plats som UD avråder från att besöka. Detta får omfattande konsekvenser.
I fallet Lamu orsakade UD:s bannbulla kraftigt inkomstbortfall bland lokalbefolkningen som försörjer sig på turismen. Det gäller även på andra platser.
UD avråder delvis från besök i 20 afrikanska länder. Det betyder nästan vartannat land på den kontinenten. Se UD:s lista HÄR. Man måste alltså fråga sig hur många afrikaner som saknar möjlighet att försörja sig på turism på grund av slentrianmässiga resevarningar som i många fall kanske helt saknar grund.
Efter mitt påpekande om det absurda i att avråda från resor till Lamu har UD uppdaterat hela sin text om Kenya, vilket är glädjande. Den känns nu mer saklig och relevant.
Visst kan varningar till aningslösa turister vara på sin plats många gånger. Men jag hävdar att UD regelmässigt skrämmer upp folk alldeles i onödan. Så här står det bland annat om Nairobi: ”18 november 2012 – I stadsdelen Eastleigh i Nairobi dödades enligt uppgift nio personer medan ett trettiotal personer skadades i ett attentat mot en buss i lokaltrafik, en person uppges ha gripits på plats misstänkt för delaktighet i attentatet. Oroligheter utbröt i området efter dådet. Attentat har utförts i området även tidigare. Stor försiktighet bör iakttas.”
Den som aldrig har varit i Nairobi kan ju få för sig att Eastleigh (låter lyxigt) utgör stadens kommersiella centrum. Men så är det inte. Eastleigh är en extremt nedgången förort till Nairobi som bebos nästan uteslutande av fattiga somalier. Utländska turister vistas aldrig där. Kan vara bra att känna till, menar jag.
Det skulle vara intressant att veta vad andra länders utrikesdepartement skrev om Malmö under 2009 och 2010 då det sköts vilt där. Läs om skjutningarna HÄR. Med den måttstock som svenska UD använder för att bedöma farligheten i andra länder bör ju Malmö ha varit totalt dödskallemärkt i internationella turistsammanhang.
Skulle vara spännande att läsa: “State Department avråder från resor till Malmoe, Sweden, som inte är absolut nödvändiga. Om du ändå reser, tänk på att din försäkring inte gäller…”
Hur många UD-n avrådde från att besöka Stockholm efter det att Taimour Abdulwahab hade sprängt sig själv i luften i centrala Stockholm för i dag exakt två år sedan? Medan vi svenskar sorglöst fortsatte julshoppa på Drottninggatan med omnejd.
Som Jesus sade: “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”
Del två: Svenska UD saboterar inte längre i Kenya.
Den tionde oktober, för knappt en vecka sedan,skrev jag min föregående text här på min blogg. Den handlade om hur svenska UD slentrianmässigt avråder folk från att resa till Lamu i Kenya av “säkerhetsskäl”. Trots att Lamu har varit Östafrikas lugnaste plats under ett års tid. Denna avrådan har allvarligt skadat fattiga kenyaners möjlighet att försörja sig på turism.
Och tjolahopp! Det tog skruv. I dag skriver UD på sin hemsida: “Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inklusive kringliggande öar med undantag för Lamu (samt flygförbindelser via Manda).” Läs hela texten HÄR.
Tack UD för att ni tar reson. Det är bra. Men till nästa gång: gör en egen säkerhetsanalys innan ni slår undan fötterna på fattigt folk som försöker livnära sig på turism.
Svenska UD saboterar i Kenya.
Den svenska regeringen svälter ut människor i Kenya. Gör det omöjligt för dem att försörja sig. Det är en djup tragedi och allt tycks bero på att utrikesdepartementet inte kan eller vågar göra egna, självständiga bedömningar.
Det kan också bero på nonchalans och ointresse. Jag vet inte vilket som är värst.
Ön Lamu strax utanför Kenyas kust är en tropisk pärla. Det var en turistmagnet utan like som attraherade just skandinaver extra mycket. Ända tills svenska UD bestämde sig för att dödskallemärka ön.
”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inkluderande ön Lamu och kringliggande öar.”
Så står det på UD:s hemsida. Och det citeras av resebyråer.
Förra hösten kidnappades en handikappad fransk kvinna från Lamu. Hon avled senare. Allt pekar på att kidnappningen av den franska kvinnan var arrangerad av människor i hennes närhet som bara ville tjäna pengar. Men det beskrevs som ett somaliskt terrorbrott.
Ett brittiskt par kidnappades också. Han dödades, hon hölls fången tills kidnapparna fick en ansenlig lösesumma. Det brittiska paret bodde inte ens på Lamu. De bodde på ett strandhotell på fastlandet, långt därifrån. Men dessa omständigheter struntade svenska UD i. De fick ändå tjäna som skäl för att skrämma bort turister från Lamu.
Med ett pennstreck raserade UD ekonomin för tusentals kenyaner.
Nu, ett år efteråt, är UD:s bannbulla alltså fortfarande i kraft. Den fungerar som en effektiv blockad. Under flera årtionden har människor på Lamu byggt upp en blomstrande turistindustri. En stor del av öns befolkning lever av turism. I dag råder massarbetslöshet, uppgivenhet och desperation.
Avråddes någon från att resa till Stockholm med anledning av att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde ihjäl sig där för knappt två år sedan?
Varnades turister för att resa till Malmö efter Peter Mangs härjningar där? Skulle inte tro det.
Men att svälta ut människorna på Lamu går bra. Utan att undersöka det aktuella läget nu, ett år efter kidnappningarna.
Vi ska visa solidaritet med de fattiga i Afrika, brukar det heta. Jo jag tackar jag.
I det korruptionsinfekterade Kenya anar många att det finns ett helt nätverk av förklaringar till Lamuaffären. Läs en intressant teori genom att klicka HÄR.
Och vad säger UD om resten av Kenya? Kidnappningar, mord, våldtäkter, överfall… Den som läser UD:s varningar och ändå vill åka dit måste vara galen. Alternativt inse att något är allvarligt galet på UD. Läs HÄR.
Ett förslag: tagga ner, och titta på min lilla film från Kenya. Klicka HÄR.