- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Den vite mannens medicin
SVT:s Korrespondenterna handlade den 15/12 om hur mörkhyade människor i världen ibland bleker sin hy med hjälp av diverse preparat. För den som i likhet med undertecknad har rest mycket i Afrika är detta ett välkänt fenomen. Kvinnor bleker huden och rakpermanentar håret. Ibland tar de till kirurgiska ingrepp för att se mindre afrikanska ut.
Jag har haft en del diskussioner med vackra afrikanskor om detta. Min invändning, att black is beautiful, har dock avfärdats av de flesta. Ljus hy och rakt hår öppnar dörrar i Afrika, så enkelt är det.
Jag hade hoppats på en intellektuellt spänstig fördjupning med analys i teveprogrammet, men den uteblev. I stället serverades jag den gamla vanliga litanian. Hudblekningen hade en rasistisk förklaring, fick jag höra. Den var ett arv från kolonialismen. Detta är dock bara delvis sant och förklarar inte på långa vägar det intressanta fenomenet.
I århundraden har svarta afrikaner kunnat konstatera att rikedom hänger samman med vit hud. Men hur ser sambandet ut? Det som kan beskrivas som ett falskt analogislut har spridit sig över hela kontinenten. Eftersom rika människor är vita måste jag bleka min hy för att blir rik.
Och det handlar inte bara om hudblekning. I Kongo har vi rörelsen La Sape. Unga män som lägger alla sina pengar på att klä sig i utstuderat flotta kläder och ägna sin tid åt att visa upp sig offentligt. Redan serietecknaren Hergé uppmärksammade det här i sin bok Tintin i Kongo, vilket naturligtvis stämplades som rasism i exempelvis Sverige. Även då uteblev analysen till förmån för det gamla vanliga rasistgisslandet.
Det kanske mest spännande exemplet på det jag kallar ett falskt analogislut är kargokulten i Melanesien. Under andra världskriget bevittnade urbefolkningen på öarna hur amerikanska baser byggdes upp med en teknologi som aldrig skådats där tidigare. Helt ofattbara rikedomar anlände på fraktfartyg – cargo ships – medan öborna avundsjukt såg på. Efter en tid tyckte de sig förstå hur det gick till. De vita utlänningarna paraderade fram och tillbaka, blåste i en trumpet och hissade en flagga. Vips, så anlände ett fartyg med cargo.
Då gör vi likadant, resonerade öborna. De började marschera fram och tillbaka med gevärsattrapper på axeln, blåste i en snäcka, tillverkade en flagga och en flaggstång. Snart, tänkte de, blir vi rika.
Amerikanerna trodde först att de fått en väpnad upprorsrörelse på halsen, men sanningen var betydligt mer spännande än så. Den som vill fördjupa sig i berättelsen om kargokulten i Melanesien rekommenderas boken The trumpet shall sound av Peter Worsley.
Korrespondenterna är ett program som jag gärna ser. Där finns en hel del journalistisk kvalitet. Men tyvärr brister det ofta i analysen. Tanken att vuxna människor utanför den vita hemisfären är ansvariga för sina egna handlingar tycks aldrig ha slagit programmakarna. Allt ont är alltid den vite mannens fel.
I Afrika ser man på det hela på annat sätt. Där vill alla få tag på White Man’s Medicine. Den kurerar sjukdomar och skänker lycka och rikedom.
Negerkungens sorti
Negerkung får man inte längre säga i filmen om Pippi Långstrump. Ganska väntat efter den diskussion som har förts om Tintin i Kongo och glassen Nogger.
Själv ogillar jag att Pippis apa heter herr Nilsson. Ganska kränkande, tycker undertecknad! Om han hade hetat Muhammed så är jag säker på att SVT hade plockat fram saxen för länge sedan.
Jag har ännu inte hört att Astrid Lindgrens böcker om Pippi ska förpassas till giftskåpet och filmen är en fri bearbetning av boken. En filmatisering innebär alltid att man stryker, ändrar och lägger till. Att i efterhand göra ytterligare en ändring ser jag inte som något brott. Jag har därför svårt att förstå somligas upprördhet. Det tycks mest vara en principiell symbolfråga.
Att ta bort ordet negerkung uppfattar jag som ett sätt att hyfsa tonen i det offentliga samtalet. Jag förstår inte varför små mörkhyade barn i Sverige ska behöva konfronteras med n-ordet, som det ofta kallas, under sagostunden på dagis. Jag har alltid ogillat ordet. Det har en klart nedsättande klang med en tydlig rasistisk innebörd. Att ordet till och från har använts även av svarta, särskilt i USA, i ett försök att avstigmatisera det, förändrar inte saken. Ordet innebär en objektifiering, en avhumanisering. Jag skulle aldrig drömma om att tala om någon av mina afrikanska vänner som neger.
Jag stöder alltså SVT:s beslut i den här frågan.
Men diskussionen slutar inte där. Den är kopplad till de ofta förekommande påståendena att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det egentligen ligger till med den saken. Nu har jag kanske ingen rätt att yttra mig i den frågan. Jag är ju en medelålders, vit, heterosexuell, protestantisk man. Så lågt man kan sjunka på statusskalan i dag. Jag vill ändå hävda att vi som tillhör den kategorin sedan barnsben är marinerade i en saft med starka antirasistiska kryddor.
Några av våra stora skalder har formulerat sig kring detta. Jag tänker exempelvis på Evert Taube som sjöng om Gustaf Blom från Borås. Han som mötte en kvinna från Fidji som födde honom tvillingar, två nästan svarta barn. Den tredje pojken var vit. Men han sov alla dagar och söp varenda natt. Hans hud var vit, hans ögon blå men själen den var svart. Gossen hamnade i det beryktade fängelset Sing-Sing. Gustafs svarta pojkar däremot blev duktiga sjömän, och hans konklusion av detta var: en skiftning i kulören, det gör väl ingenting, nej hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing.
En underbar visa som jag tror sammanfattar en gammaldags svensk inställning i rasfrågan. Det handlar inte om vad du är, utan vem du är.
Så länge som rasismdebatten i vårt land fokuserar på seriefigurer och glasspinnar så tror jag inte problemet är så stort.