Nej, extremism beror inte på fattigdom
Vissa klyschor är svårare att rå på än andra. En av de mest seglivade är påståendet att det är fattigdom som stimulerar politiskt extremism. Den 26 maj var det DN som framförde det i ett reportage om situationen i Mali.
En representant för fredsforskningsinstitutet Sipri uttalade sig och sade: ”Mali är ju en av världens fattigaste nationer och den norra delen är extra utsatt för arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling. Många, särskilt de unga, känner ett utanförskap.”
Byt ut ”Mali” mot ”Husby”, ”världens” mot ”Sveriges” och ”nationer” mot ”stadsdelar” så förstår ni vad jag menar med klyscha.
Det finns inget vetenskapligt underlag som styrker påståendet från Siprimedarbetaren. Om det var så att fattigdom, arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling banade väg för politisk extremism, ja då skulle i stort sett hela Afrika vara extremistiskt.
När det gäller Mali skulle jag snarare säga att det är en svag regering, laglöshet i norr och tillgång till vapen som skapar förutsättningar för islamistiska terrorgrupper att positionera sig i landet.
Huruvida ungdomar i Timbuktu har lätt att få jobb eller inte är en fullständig bisak i sammanhanget. Islamismens framgång är inte avhängig lokala rekryteringsmöjligheter. Siprimedarbetarens yttrande är helt enkelt nonsens.
Men nu är det ju också så att det finns ett underliggande, icke uttalat syfte med påståendet om kopplingen mellan extremism och fattigdom. Meningen är att vi som läser skall tänka: ”aha, det är fattigdomen som är roten till det onda. Det avhjälper vi lätt med mer bistånd.”
Samma förledande felslut som i diskussionen om förorterna. Mera bistånd/kommunala pengar så löses problemen simsalabim!
Kom igen nu, Sipri och DN. Lite skarpare analyser, tack. Låt er inte så enkelt förvandlas till biståndspropagandister.
Och visst vore det väl välkommet att någon gång få läsa det i klartext i en tidning som DN: ”det beror på islamismen. Det är islamismen som är roten till det onda.”
Varför denna tystnad kring Johan Gustafsson?
Läser i dagens DN att tidningen tillsammans med svenska PEN och Kartago förlag ska inleda ytterligare en kampanj för att uppmärksamma den fängslade Dawit Isaak i Eritrea.
Det är väl alldeles utmärkt, även om tidigare kampanjer kanske inte alltid har varit så lyckade.
Men Dawit är inte den ende svensk som sitter fängslad utomlands på osakliga grunder. Vi har exempelvis Johan Gustafsson som körde motorcykel genom Saharaöknen och kidnappades av al Qaida i Timbuktu för mer än ett år sedan.
Jag har inte sett ett enda upprop eller en enda kampanj för hans skull i någon enda svensk publikation. Han tycks vara fullständigt ointressant för den svenska kultureliten.
Det är naturligtvis så att de som håller honom fängslad aldrig skulle bry sig om en svensk kampanj. Men jag kan försäkra att president Isaias Afeworki i Eritrea inte heller bryr sig om vad svenska serietecknare anser om Dawit Isaaks fångenskap. Därvid lag är de båda fallen jämförbara.
Vad beror då denna tystnad kring Johan Gustafsson på?
Jag tror att tystnaden ryms inom ramen för ett allmänt fenomen. Nämligen det att brott begångna av islamister har en tendens att hamna i medieskugga i Sverige. De ängsliga debattörerna håller upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll vinden blåser. Ska jag kritisera det här islamistiska mordhotet – bombdådet – terrorangreppet – kidnappningen – eller är det tryggast att hålla tyst? Tänk om folk får för sig att jag är islamofob? Hjälp, ett öde värre än döden!
Tyvärr, Johan Gustafsson. Du får nog uthärda under tystnad. Den svenska kultureliten riskerar inte sitt anseende för din skull.
Timbuktu och Gao befriade – islamisterna på reträtt
Timbuktu, ökenstaden i norra Mali är befriad. Franska styrkor tillsammans med förband ur Malis reguljära armé tog över staden igår, 28 januari.
Även staden Gao är nu i rätta händer.
Svenska nyhetsmedier ägnar detta endast förstrött intresse, vilket är dystert men inte oväntat. Titta gärna på Al Jazeeras reportage som visar hur franska och maliska styrkor rullar in i Timbuktu medan invånarna jublar. Klicka HÄR.
Hur mycket av stadens skatter som har förstörts under den nästan årslånga islamistiska ockupationen vet vi inte ännu. Enligt uppgift har forsknings- och dokumentationscentret Ahmed Baba förstörts av terroristerna. Där förvarades ovärderliga antika dokument. Läs min kulturessä i Uppsala Nya Tidning från i lördags som bland annat handlar om biblioteken i Timbuktu. Klicka HÄR.
Enligt sydafrikanen Shamil Jeppie vid Timbuktu Manuscripts Project i Kapstaden har privatpersoner räddat några av de mest värdefulla dokumenten.
Nu återstår att driva bort islamisterna från staden Kidal och att säkra hela det vida ökenområdet. Det blir den svåraste uppgiften och det blir afrikanska styrkor som ska åta sig detta.
Ingen ska tro att allt är frid och fröjd bara för att de större städerna är återtagna. Att skapa fred och stabilitet i det gigantiska ökenområdet i Västafrika kommer att kräva en global kraftsamling. Det är en angelägenhet inte minst för EU.
Hittills verkar det inte som om EU:s ledare begriper allvaret i situationen. De har inte förstått vilket hot islamisterna representerar.
Ständigt detta underskattande av krafterna i Afrika.
Om du vill fördjupa dig i situationen i Mali kan du läsa den rapport jag skrev för Frivärld i höstas. Klicka HÄR.
Timbuktu nästa mål för fransmännen i Mali
Timbuktu och Gao, de två viktigaste städerna i norra Mali, kan befrias från islamisterna inom en månad. Det hävdar företrädare för Malis armé.
Franska stridsflygplan uppges ha förstört al Qaida-baser nära Timbuktu. Allt fler länder i och utanför Afrika erbjuder nu fransmännen hjälp i form av transportkapacitet, logistik och spaningsutrustning.
Det är bra, men samtidigt känns det som att det är för lite. Det påminner om småbarn som spelar fotboll. En duktig spelare gör allt. De andra tittar på och tänker: ”hoppas han gör mål”.
Den franska politiska enigheten kring operationen i Mali börjar nu uppvisa sprickor. Den förre premiärministern Alain Juppé har krävt ett förtydligande från regeringen angående de långsiktiga målen. Handlar det om att stoppa islamisternas vidare utbredning i Mali, vilket sades inledningsvis, eller handlar det om att befria hela Mali från islamisterna? Det är två mycket olika militära projekt.
Som vanligt finns det en risk att dåligt definierade mål i kombination med avsaknad av en exitstrategi gör att en militäroperation kör fast. Juppé efterlyser större engagemang från afrikanska militära styrkor och en tydligare satsning på att stötta en återuppbyggnad av den parlamentariska demokratin i Mali. Det är lätt att hålla med om det.
Den internationella brottmålsdomstolen ICC inledde den 16 januari en undersökning om situationen i Mali. Det var inte en dag för tidigt. Nu strömmar vittnesmålen in om de islamistiska jihadisternas övergrepp mot människor i norr.
I snart ett år har islamisterna styrt över nära två tredjedelar av Mali. Under den perioden har flyktingar rapporterat om grova brott mot civila. Barn har tvångsrekryterats till stridande islamistförband i stor skala. Stympningar, mord och piskstraff har blivit vardagsmat.
Men nu handlar det även om förbrytelser utförda av Malis regeringsarmé.
Den Parisbaserade organisationen FIDH, som står för den internationella federationen för mänskliga rättigheter, larmar om läget. När den franskledda offensiven mot islamisterna inleddes i mitten av januari förekom, enligt FIDH, summariska avrättningar av misstänkta jihadister i städerna Sévaré, Mopti och Niono.
I Mopti uppges elva gripna personer ha skjutits ihjäl. I huvudstaden Bamako sägs tuareger ha trakasserats av militär.
När båda sidor i en konflikt utövar godtyckligt våld mot civila vet man att läget är extremt kritiskt. Det är nu oerhört betydelsefullt att omvärlden engagerar sig mer i Mali. Det får inte bara vara en angelägenhet för de stridande parterna.
Läs min essä i Uppsala Nya Tidning om Timbuktus hotade kulturarv. Klicka HÄR.
Slaveriet frodas i Mali.
Omkring 200 000 människor lever fortfarande i slaveri i Mali. På grund av det senaste årets politiska omvälvningar, där norra Mali har ockuperats av militanta islamister, växer antalet slavar.
I grannlandet Niger beräknas åtta procent av befolkningen leva i slaveri. I Mauretanien är situationen snarlik.
Och det handlar om riktigt slaveri. Det är inte bara en slarvig benämning på människor som tvingas arbeta oavlönade i största allmänhet. Slaveriet har gamla historiska rötter i Västafrika.
Före européernas ankomst utgjorde slavarna i de nomadbefolkade delarna av Västafrika en egen samhällsgrupp. Man föddes till slav och dog som slav. Officiellt avskaffades slaveriet i Mali 1960 men bara på pappret. Fortfarande i dag föds människor till slaveri.
Det är bland tuaregerna, de kamelburna ökennomaderna, som slaveriet är mest utbrett. De relativt ljushyade tuareger som är av nordafrikanskt berberursprung har i alla tider utgjort en dominerande klass i tuaregsamhället. Längst ned står de mörkhyade som kallas bella eller tamashek. Det är bland dem slavarna finns.
Att slaveriet fortfarande är intakt i Mali beror till stor del på landets anrika förflutna. Under medeltiden var Mali en rik handelsnation där Timbuktu utgjorde den muslimska världens viktigaste lärosäte. Landet hade en genomarbetad konstitution – Kurukan Fuga – där människors rättigheter och skyldigheter var fastlagda. Där definierades slaveriets detaljer.
Väldigt lite har förändrats sedan Kurukan Fuga slog fast vem som är fri och vem som är slav. Afrikas modernisering har inte nått de inre delarna av Mali. Och nu, detta år 2012, är läget värre än på mycket länge. De norra delarna av Mali har ockuperats av militanta islamister under kontroll av Al Qaida. Jihadisterna försörjer sig på narkotika- och vapensmuggling samt människohandel. Det rör sig dels om migranter som vill ta sig till Europa för sin försörjning men även det gammaldags slaveriet har fått ett uppsving.
Läs min rapport ”Mali i islamisternas våld”, klicka HÄR.
Endast spridda fragment av nyhetsrapportering om Mali når oss i Sverige. Det är märkligt med tanke på att det händer saker där som snart kan få omfattande konsekvenser för oss alla.
Den som är intresserad av andra aspekter av malisk kultur kan titta på min film om den vandrande barden i Mali. Klicka HÄR.
Sist men inte minst: missa inte min essä “På spaning efter en hägring” i senaste numret av tidskriften Axess. Handlar om Timbuktu. Klicka HÄR.
Krigstrummorna mullrar i Mali.
Nu drar det ihop sig i Mali. I helgen som gick beslöt den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS att presentera ett förslag på militär intervention. Femton länder i regionen är överens om att islamisterna i norra Mali måste bort.
Förslaget ska presenteras för FN:s säkerhetsråd nu på torsdag, 15 november. Nu börjar förberedelserna för ett krig i öknen.
Kommer det att lyckas? Går det att besegra islamisterna militärt? I går höll tankesmedjan Frivärld i Stockholm ett seminarium där jag diskuterade den frågan med terroristexperten Magnus Norell och Ann Uustalu från UD.
Se det filmade seminariet på webben – klicka HÄR.
Utgångspunkten för vår diskussion var den rapport som jag har skrivit, “Mali i islamisternas våld”. Det bästa som har skrivits på svenska om krisen i Mali, sade Magnus Norell.
Läs rapporten genom att klicka HÄR.
Om ni tycker det blir för mycket negativ publicitet kring det underbart vackra landet Mali, titta då på min musikvideo därifrån. En riktigt skön kille sjunger blues på det mest ursprungliga sätt man kan tänka sig. Därtill bilder på livet kring den stora floden Niger. Klicka HÄR.
Det lackar mot krig i Mali.
Häxbrygden i Mali i Västafrika hotar att koka över. Drygt halva landet kontrolleras nu av militanta islamister som har etablerat ett skräckvälde med den anrika staden Timbuktu som centrum. Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, besökte nyligen Mali och diskuterade den extremt allvarliga frågan med regeringschefer i regionen.
Här i Sverige är vi notoriskt dåliga på att följa den politiska utvecklingen i Västafrika. Men det finns anledning att titta mycket noga på Mali. Det som händer där kan komma att få världsvida konsekvenser.
Frågan är inte om det skall bli krig. Snarare när det ska bryta ut.
Den islamistiska grupp som har etablerat sig allra starkast där är Ansar Dine. Den leds av Iyad Ag Ghali. Han är för de flesta svenskar totalt okänd. Men han kan mycket väl bli ett namn i klass med Usama bin Ladin inom en snar framtid. Läs en presentation av honom genom att klicka HÄR.
För en uppdaterad analys av läget i Mali, klicka HÄR.