Ethno Press

Somalier är illa sedda i Östafrika. Det är sällan man hör en kenyan, ugandier eller etiopier säga något positivt om dem. På grund av det långa inbördeskriget i Somalia finns det somalier i alla grannländerna. Många är entreprenörer inom åkerinäringen och i Sydsudan upptäckte jag att grossister i alkoholhandeln ofta är somalier. Pragmatiska muslimer, sålunda.

Andra handlar med khat, tvättar piratpengar eller jobbar med illegala vapenaffärer. Jag har hört många östafrikaner klaga på hur egensinniga, våldsbenägna och kompromissovilliga somalierna är.

Al Shabaabs terrorattacker i Kenya och Uganda har inte förbättrat somaliernas rykte.

Det är ingen hemlighet att somalier ser ner på andra folk i regionen. De anses allmänt vara rasister. Även i Kenya betraktas de som ”svårintegrerade”.

Men det har inte alltid varit så. När jag reste till Kenya första gången 1976 fick jag kontakt med flera unga somalier och mitt allmänna intryck var att de var smartare, pålitligare och betydligt mer världsmedvetna än genomsnittet kenyaner.

Vackra Nafisa som jag blev störtkär i introducerade mig till den somaliska diasporan som jag inte hade lärt känna utan henne. Jag kom att betrakta somalierna som betydligt mer kultiverade än de flesta andra folk i Östafrika.

Inbördeskriget, som inte går att förklara utan en ordentlig analys av det somaliska klansystemet, är orsaken till att det somaliska samhället har imploderat. Vi har nu en ganska stor grupp somalier boende i Sverige och deras förutsättningar på svensk arbetsmarknad och möjlighet till integration måste betraktas som väldigt begränsade.

Desto större anledning att försöka analysera och förstå situationen. Journalisten Per Brinkemo har med sin nyutgivna bok Mellan klan och stat – somalier i Sverige på Timbros förlag gjort en verklig kulturgärning. Han har under många år arbetat med somalier i Malmö. Han kan ämnet som få andra. Välskrivet och pedagogiskt förklarar han den somaliska kulturens unika karaktär och hur krocken med svenska värdesystem är oundviklig. Men också hur denna krock går att dämpa, till och med att arbeta sig igenom.

Det som krävs är förståelse från båda sidor. Somalierna måste lära sig förstå Sverige, och svenska myndigheters arbete underlättas om kunskapen om somaliska seder och bruk förbättras.

Per Brinkemos bok gisslas naturligtvis reflexmässigt på Aftonbladets kultursida. En grupp somalier har attackerat den och påstår att den ”lobbar för att vi ska agera som projektionsytor för en europeisk fantasi om den Andres kulturella anlag för laglöshet och omodernitet”. Läs texten HÄR.

Undertecknarna av artikeln skjuter särskilt in sig på Brinkemos påpekande att dromedaren för somalierna är lika viktig som Volvon är för svenskar. En välfunnen jämförelse. Dock vill jag nog påstå att dromedaren är betydligt viktigare.

Mellan klan och stat har inte fått särskilt många recensioner i svenska tidningar. Det följer ett deprimerande mönster. En bok som på allvar analyserar och förklarar en problematik som är central i svensk invandringspolitik har inte en chans att bli uppmärksammad. På landets redaktioner sitter ängsliga och kulturrelativistiska redaktörer och vågar inte yttra sig, av rädsla för att bli kallade rasister.

En annan nyutgiven bok som förtjänar uppmärksamhet är Egna röster egna bilder – när somalier själva berättar. Utgiven av föreningen Hidde Iyu Dhaqan. Redaktör Lars Åberg och med foton av bland andra Lars Strandberg. Det är en nostalgisk och ganska sorgesam bok om det Somalia som inte längre finns.

Det enda jag saknar i båda dessa böcker är en genomgång av islams roll i Somalias kollaps. Men en sådan analys skulle väl vara rena kamikazeprojektet i dagens Sverige. Den som vill förkovra sig i det ämnet rekommenderas att läsa någon av Ayaan Hirsi Alis briljanta böcker.