Om murar och öppenhet
Det finns en passage i Ayaan Hirsi Alis fantastiska bok Infidel där hon skildrar sitt möte med Europa. Hon hade hamnat i en liten stad i Nederländerna efter en hård och prövande flykt från Somalia. Hon berättar i boken hur hon vandrar nedför gatan i ett villakvarter och tittar på de prydliga husen som ligger på rad. Välskötta med snygga trädgårdar. Låga staket som man bara kan kliva över med ett steg.
Hon stannar till och reflekterar. Hon minns sin egen hemmiljö i Somalia. Hon jämför, och det uppenbaras för henne att holländarna kan något som hon inte kan. De har ordnat sin tillvaro på ett bättre sätt än somalierna. Hon inser att den nederländska kulturen är överlägsen den somaliska. Här, känner Ayaan, har hon något att lära. Och, som man säger, the rest is history.
Jag vet inte hur många av de asylsökande som nu kommer till Sverige som gör samma iakttagelse som Ayaan Hirsi Ali. Det de har att jämföra med är hemmiljöer i Irak, Syrien och Afghanistan. Jag vet hur det ser ut i dessa länder. Jag har varit där, rest omkring, tittat och funderat.
Den mest uppenbara skillnaden mellan villakvarter i dessa länder och Sverige, är att vi generellt saknar murar kring våra hus. I de länder jag nämner är det standard med en hög mur som oftast kröns av krossade flaskor fastmurade i det översta murlagret. De som har råd har också en beväpnad vakt.
Att vi svenskar inte tycker att murar behövs trots att inbrott förekommer beror väl på att vi gillar det öppna samhället. Jag, åtminstone, tycker att det vore skämmigt att bygga en mur kring mitt hus. Jag skulle inte vilja bo så. Folk har ibland frågat mig varför jag aldrig har bott i något afrikanskt land, utan endast vistats på kontinenten som besökare. Ett tungt skäl är att jag inte skulle trivas bakom murar. Och i Afrika är det bara fattiglappar och galningar som inte har mur kring huset.
Jag var i Sydafrika nyligen. Där har folk murar kring sina villor. Men jag fick veta att det är ett ganska nytt fenomen. Förr i tiden, innan apartheid föll, var murar ganska ovanliga. Nu vågar ingen bo i villa utan mur och vakter.
Sverige går en spännande framtid till mötes. Jag gissar att vi snart har murar kring våra villor även här. Och när den dagen randas, kommer de flesta att tycka att det är helt normalt.
Emotionell utmattning
Som krigsreporter i Afrika har jag många gånger känt vanmakt inför uppgiften att förmedla en begriplig bild av det lidande jag bevittnat. Svältande barn, döende barn och ännu värre. Hur får man svenska ”nyhetskonsumenter” att verkligen begripa vad det handlar om? Hur snaskig och närgången måste jag vara mot krigets offer för att få folk därhemma att fatta? Så att de reser sig ur tevesoffan och kräver handling för att få stopp på lidandet.
Nu översvämmas de sociala medierna av bilden på lille Aylan, uppsköljd död på en strand i Turkiet. Nu stiger yrvakna rop med krav på handling. Och återigen känner jag denna vanmakt. Jag fylls av vrede och äckel.
Har ni ingen fantasi!? vill jag skrika. Fattar ni inte att det här har pågått i månader, snart i flera år? Har ni inte sett siffrorna, alla tusen som har dött i Medelhavets vågor? Tror ni att Aylan är den förste? Har ni ingen föreställningsförmåga?
Det är så här det ser ut. Måste ni få bilden upptryckt i ansiktet för att ni ska begripa? Hur mycket är er empati värd då?
Men det är inte det värsta. När bilden på lille Aylan har bleknat på våra näthinnor om en tid så kommer vi att sitta där vid teveapparaterna och gäspa igen. Håhåjaja, nya siffror om döda i Syrien, antal drunknade i Medelhavet. Håhåjaja, siffror, siffror.
Måste den döde treåringen läggas upp på våra soffbord för att vi ska fatta?
Det kallas compassion fatigue på NGO-lingo. Emotionell utmattning. Det är vad vi drabbas av när siffrorna blir för höga. Ända tills en död treåring flyter iland och en fotograf råkar vara på plats. Då sprattlar vi till en stund. Ordnar insamlingsgalor, skriker på förändring. Rör upp himmel och jord. Och sedan somnar vi in igen. Utmattade av all medkänsla.
Snart är Aylan glömd och livet återgår till det normala, som den vidriga journalistklyschan lyder.
Vår skamliga flyktingpolitik
Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.
På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.
När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.
Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.
När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.
I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:
Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.
Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.
I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.
Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.
Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.
Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.
I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.
Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.
Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.
Vem finansierar islamisterna i Mali?
De som granskar hur vapen och pengar på olika vägar når islamisterna i norra Mali upptäcker ofta Qatars fingeravtryck på leveranserna.
Ihärdiga rykten gör gällande att det lilla penningstinna emiratet vid Persiska viken finansierar islamister i Mellanöstern och stora delar av Afrika, inklusive Mali.
Problemet är att detta är just rykten. Hårda bevis saknas.
I juni 2012 publicerade den amerikanska kongressen en rapport som bekymrat konstaterade att Qatar verkar finnas med överallt där islamister har militära framgångar. Detta trots att emiratet har nära band till USA både ekonomiskt och militärt.
”Somliga observatörer säger att al Qaida och andra våldsamma extremistgrupper tycks erhålla stöd från medborgare i Qatar, inklusive medlemmar i Qatars styrande familj”, står det i rapporten.
De afghanska talibanerna har ett kontor i Doha. Hamas förre Syrienchef Khaled Meshaal bor också där. Det är bekräftat att Qatar stöder islamistiska rebeller i Syrien med vapen och pengar.
Sedan lång tid tillbaka erhåller muslimska brödraskapet i Egypten och Tunisien stöd från Qatar. Det var därför inte särskilt oväntat att emiratet aktivt bidrog till de folkliga protester som störtade regimerna i de länderna. Aktörerna i Qatar visste att när väl de sekulära diktatorerna hade störtats och demokratiska val utlysts, så skulle muslimska brödraskapet kamma hem segern.
Emiratet hade en viktig roll i störtandet av Libyens ledare Moammar Ghadaffi. Och det är därifrån spåren leder till norra Mali.
När Ghadaffi föll frigjordes en mängd stridsdugliga legosoldater med avancerad militärutrustning. Det var de som utgjorde spjutspetsen i de islamistgrupper som erövrade norra Mali förra året.
Det franska försvarsministeriet har publicerat en rapport som kartlägger Qatar roll i det här avancerade politiska spelet. Det är den franska tidningen Le Canard Enchaîné, känd för sin förmåga att få regeringskällor att läcka, som har citerat rapporten. Läs HÄR.
När Qatar i dag profilerar sig starkt genom stöd till islamistgrupper, medlingsarbete i Darfur och nära samarbete med USA så kan detta verka både förvirrande och motsägelsefullt. Men mycket talar för att målet är att bryta Saudiarabiens dominans i den muslimska världen och samtidigt flytta fram islams positioner.
Ett konkret mål med stödet till islamisterna i norra Mali är att destabilisera Algeriet, som ännu inte har anfäktats av den arabiska våren. Det var det landet som krossade det första riktigt stora islamistiska upproret på 1990-talet. Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM, som är verksamt i norra Mali, är sprunget direkt ur den allra blodigaste islamistgruppen som till slut tvingades ge upp i Algeriet.
Men AQIM har fortfarande på sitt program att störta Algeriets regering.
Den nu pågående franska attacken mot islamisterna i norra Mali innebär en oerhört spännande utveckling. På pappret ser det ut som om Frankrike skulle kunna vinna med ena handen bakbunden. Men det största misstag som kan göras nu är att underskatta islamisternas militära kraft.
Och att inte göra rätt analys av det stöd de får.