- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Den vite mannens medicin
SVT:s Korrespondenterna handlade den 15/12 om hur mörkhyade människor i världen ibland bleker sin hy med hjälp av diverse preparat. För den som i likhet med undertecknad har rest mycket i Afrika är detta ett välkänt fenomen. Kvinnor bleker huden och rakpermanentar håret. Ibland tar de till kirurgiska ingrepp för att se mindre afrikanska ut.
Jag har haft en del diskussioner med vackra afrikanskor om detta. Min invändning, att black is beautiful, har dock avfärdats av de flesta. Ljus hy och rakt hår öppnar dörrar i Afrika, så enkelt är det.
Jag hade hoppats på en intellektuellt spänstig fördjupning med analys i teveprogrammet, men den uteblev. I stället serverades jag den gamla vanliga litanian. Hudblekningen hade en rasistisk förklaring, fick jag höra. Den var ett arv från kolonialismen. Detta är dock bara delvis sant och förklarar inte på långa vägar det intressanta fenomenet.
I århundraden har svarta afrikaner kunnat konstatera att rikedom hänger samman med vit hud. Men hur ser sambandet ut? Det som kan beskrivas som ett falskt analogislut har spridit sig över hela kontinenten. Eftersom rika människor är vita måste jag bleka min hy för att blir rik.
Och det handlar inte bara om hudblekning. I Kongo har vi rörelsen La Sape. Unga män som lägger alla sina pengar på att klä sig i utstuderat flotta kläder och ägna sin tid åt att visa upp sig offentligt. Redan serietecknaren Hergé uppmärksammade det här i sin bok Tintin i Kongo, vilket naturligtvis stämplades som rasism i exempelvis Sverige. Även då uteblev analysen till förmån för det gamla vanliga rasistgisslandet.
Det kanske mest spännande exemplet på det jag kallar ett falskt analogislut är kargokulten i Melanesien. Under andra världskriget bevittnade urbefolkningen på öarna hur amerikanska baser byggdes upp med en teknologi som aldrig skådats där tidigare. Helt ofattbara rikedomar anlände på fraktfartyg – cargo ships – medan öborna avundsjukt såg på. Efter en tid tyckte de sig förstå hur det gick till. De vita utlänningarna paraderade fram och tillbaka, blåste i en trumpet och hissade en flagga. Vips, så anlände ett fartyg med cargo.
Då gör vi likadant, resonerade öborna. De började marschera fram och tillbaka med gevärsattrapper på axeln, blåste i en snäcka, tillverkade en flagga och en flaggstång. Snart, tänkte de, blir vi rika.
Amerikanerna trodde först att de fått en väpnad upprorsrörelse på halsen, men sanningen var betydligt mer spännande än så. Den som vill fördjupa sig i berättelsen om kargokulten i Melanesien rekommenderas boken The trumpet shall sound av Peter Worsley.
Korrespondenterna är ett program som jag gärna ser. Där finns en hel del journalistisk kvalitet. Men tyvärr brister det ofta i analysen. Tanken att vuxna människor utanför den vita hemisfären är ansvariga för sina egna handlingar tycks aldrig ha slagit programmakarna. Allt ont är alltid den vite mannens fel.
I Afrika ser man på det hela på annat sätt. Där vill alla få tag på White Man’s Medicine. Den kurerar sjukdomar och skänker lycka och rikedom.
Tiggarproblemet enligt SVT
Tiggare finns både här och där i Afrika men inte på det välorganiserade sätt som i Sverige. Jag har aldrig hört någon afrikan kommentera tiggare. Ingen har någonsin till mig sagt att tiggeriet skapar etiska eller moraliska problem. Tiggeriet är en organisk del av de flesta afrikanska samhällen. Men, som sagt, oftast väsentlig mindre synlig än i Sverige.
Det tycks som om Europa är överlägset Afrika i de flesta avseenden. Till och med i att tigga. Här finns uppenbarligen en entreprenörsanda som snabbt kan göra tiggandet till en lönsam verksamhet i paritet med vanligt arbete.
Detta belystes i SVT:s Korrespondenterna 26/5 som skulle berätta om vad som ligger bakom de rumänska och bulgariska tiggarnas resor till Sverige. Det var till största del en success story. Vi fick träffa tiggare som bodde i en fin liten stuga på en campingplats i Norrland. De hade köpt en bil och skjutsade varandra till olika ställen där det kunde tigga. De lagade mat och skrattade. Deras enda klagan var att svenskarna började bli njuggare. Att tigga var inte längre lika lönsamt som förr.
Jag förstod piken. Meningen var att jag skulle känna mig som en usel människa hemma i tevesoffan eftersom jag inte ger pengar till tiggare. Vi som inte gör det bidrar till Europas fattigdom, var det outtalade budskapet.
Trots det slaget under bältet kom jag på mig själv med att börja gäspa redan efter tio minuter. Här fanns alla möjligheter till spräckandet av myter, till problematisering, till avslöjande av dolda strukturer. Istället serverades den ena plattityden efter den andra. Reportern slog fast att det var tur eller otur som avgjorde vem som blev tiggare och vem som blev en arbetande medborgare. Han talade om ”samhällets olycksbarn”, det vill säga tiggarna, och vi andra som påstods vara ”mer lyckligt lottade”.
Lottade? Är det ett lotteri som avgör vem som blir vad? Kan vi inte begära lite djupsinnigare samhällsanalyser av det teveprogram som utger sig för att vara ett av SVT:s flaggskepp?
Ett intressant journalistiskt spår presenterades. En man berättade att han hade blivit enrollerad av en släkting för att tigga men att släktingen tog alla pengarna. Mannen beskrev det han kallade en maffia som tjänade stora pengar på enskilda tiggare.
Detta borde naturligtvis vara huvudnumret i reportaget. Men jag anar att någon satt där i tevehuset och höll upp ett fuktigt finger i luften för att känna av åt vilket håll opinionsvinden blåste. Kan vi bli anklagade för att stigmatisera en hel folkgrupp? Ska vi slå på den som redan ligger? Nä, bättre att fokusera reportaget på fattiga men glada människor som säger att svenskarna är snälla. Human touch kallar vi det på journalistlingo. Det går hem i stugorna.
Slutklämmen i reportaget blev därför det förväntade. Frågan om tiggandet handlar om att ge eller inte ge, slog reportern fast.
Nej, SVT, det handlar inte om det. Det handlar om betydligt allvarligare saker. Det handlar om det snabbt växande parallellsamhället i Europa. Missbruket av EU:s grundtanke om fri rörlighet. Det handlar om att vissa EU-länder tycker att det är bekvämt att romerna ger sig av hemifrån och blir någon annans problem. Tiggandet handlar om en oerhörd massa saker.
Men det handlar inte om att ge eller inte ge. Det är en liten privat skitsak som inte borde få finnas med i diskussionen över huvud taget.
Hur mycket invandring tål Sverige?
Att fly från Eritrea är ofta förenat med livsfara. Ändå är det ungefär 5000 personer som gör det varje månad. De flesta vill till Europa.
Det är inte krig och svält som utgör orsakerna, utan jakten på ett bättre liv.
Eritrea är ett land i mängden. FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterar att antalet människor på flykt i världen nu för första gången sedan andra världskriget överstiger 50 miljoner. Läs om detta HÄR.
Jag funderar över dessa siffror när jag läser dagens DN (21/8) där olika artiklar cirklar kring huvudfrågan om antalet asylsökande i Sverige. Det kommer att kosta men vi har råd, skriver ledarskribenten Erik Helmerson. På debattsidan skriver alliansen att den tar ansvar för Sverige och vill isolera SD. På ett och ett halvt uppslag berättas om två eritreanska unga män som har lämnat sitt land med hopp om ett bättre liv och sånär mist livet på kuppen.
Jag förstår att DN:s avsikt med allt detta är att understryka hur viktigt det är att vi lyssnar på statsministern och öppnar våra hjärtan. Men det leder obönhörligen till andra och betydligt mer komplicerade spörsmål.
”Hur mycket invandring tål Sverige?” Så löd den fråga som SVT:s Agenda ställde i oktober 2012. Det utlöste ilskna protester från flera håll. Tidningen Dagens Arena skrev exempelvis att frågan var främlingsfientlig till sin konstruktion och inte kunde besvaras utan att rasistiska osanningar bekräftades.
Sug på den! Frågan kan inte besvaras utan att rasistiska osanningar bekräftas. Det var alltså fullständigt tabu att både ställa frågan och att försöka besvara den.
Trots det kräver den sitt svar. Och jag tror vi kommer att få höra fler liknande frågor nu när prognoserna om antalet asylsökande i Sverige justeras upp.
Hur mycket invandring tål Sverige?
Om vi utgår ifrån att UNHCR:s siffror är korrekta så finns det alltså 50 miljoner människor på flykt i världen. Sverige skall enligt vår regering bli en humanitär stormakt. Ska vi då bereda plats åt 50 miljoner flyende?
Om svaret på den frågan blir nej, så kommer följdfrågan. Hur många ska vi ta emot? Alltså, hur mycket invandring tål Sverige?
Vi kan ju bestämma oss för att bara ta emot tio miljoner flyktingar. Men hur motiverar vi då att stänga ut resterande 40 miljoner? Att Sverige inte tål så mycket invandring?
Nu förstår jag att många av mina läsare tycker att det här är en ointressant hypotetisk fråga. Alla fattar att samtliga världens flyktingar inte kommer att söka sig till Sverige. De flesta hamnar i andra länder.
Men likväl: Finns det en gräns för hur mycket invandring Sverige tål? Och är det tabu att diskutera den frågan?
Homosexlagen och biståndet till Uganda
Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.
Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.
– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.
Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.
Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.
Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.
Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.
Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.
Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”
President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.
Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.
Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.
Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.
Nyamko Sabuni skrämmer med sitt sunda förnuft
Oj, vad Sverige gick miste om när Nyamko Sabuni avgick från posterna som integrationsminister och jämställdhetsminister.
I teveprogrammet Min sanning samtalade reportern Anna Hedenmo i en timme med Nyamko. Det var mycket bra. Se programmet HÄR.
När jag lyssnade på denna märkvärdiga (i helt positiv mening) kvinna kom jag att tänka på det gamla talesättet ”det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam”.
Nyamko Sabuni måste ha upplevt denna otrygghet många gånger under sin tid som minister. Kanske konstant. Hon hade rätt i det mesta men omgavs av politikerkolleger som ängsligt höll upp ett fuktat finger i luften för att kolla från vilket håll opinionsvinden blåste. Därefter slöt de sig samman, trygga i att ha fel tillsammans.
När Nyamko Sabuni föreslog obligatorisk gynekologisk undersökning för flickor under skoltid möttes det med ett ramaskri. Ett av syftena med undersökningen skulle ju vara att upptäcka och helst förebygga kvinnlig könsstympning. Det förekommer bland invandrarflickor, huvudsakligen muslimska. Nyamko blev hånad, mobbad och kallad islamofob.
Samma sak när hon ville att skolan skulle vara en religionsneutral plats där flickor inte skulle tillåtas bära muslimsk huvudduk.
Riktigt jobbigt blev det för henne när hon ville ta upp det huvudsakligen muslimska hedersvåldet till diskussion. Då fick hon den svenska vänstern plus flertalet feminister på sig. Alla visste bättre än hon. Få kunde acceptera att Nyamko Sabuni, född i Burundi och invandrad från Kongo, skulle kunna besitta större kunskap i ämnena kvinnoförtryck och religiöst motiverat våld än några svenska skrivbordsteoretiker.
Men Nyamko ställde de kulturrelativistiska hedersvåldsapologeterna i skamvrån. Där borde de stanna tills de har lärt sig hur verkligheten ser ut.
Det är emellertid djupt oroväckande att fritänkare som Nyamko Sabuni mobbas ut ur politiken och ersätts med opportunistiska teflonmänniskor som Erik Ullenhag.
Nyamko fick frågan om hon ville bli politiker igen. Tror hon att någon partiledare kanske kan ringa henne och erbjuda en statsrådspost?
Då skrattade hon hjärtligt. ”Nej”, sa hon, ”den generationen partiledare existerar inte än”.
Den kommentaren kom nästan bort i programmet. Anna Hedenmo ställde ingen följdfråga.
Ändå uppfattade jag denna reflexion som en nyckelreplik. Det Nyamko Sabuni sade var ju att hon inte anser att det finns någon partiledare i dag med tillräcklig kunskap om verkligheten för att våga erbjuda henne ett jobb.
Även partiledarna föredrar att ha fel tillsammans, snarare än att bjuda in en kollega som vågar ha rätt.
Mycket nedslående för Sverige.
Uppdrag Granskning: kan somalierna läsa och skriva?
Uppdrag Granskning, UG, 15 maj blev litet av ett Västgötaklimax. Det kändes som att ett antal viktiga frågor tappades bort. Men av en händelse, kanske, blixtbelystes några detaljer kring den somaliska invandrargruppen i Sverige.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i Afrika. Jag skall inte vara dryg och nedlåtande mot dem som har gjort andra val i livet och därmed aldrig har fått närkontakt med denna fantastiska kontinent. Men jag häpnar ständigt över den massiva okunnighet som råder i Sverige när det gäller grundläggande fakta om Afrika.
Diskussionen kring somaliers läs- och skrivkunnighet togs upp i UG. Martin Aagård på Aftonbladet har hävdat att 85 procent av somalierna har för- eller eftergymnasial utbildning. Att påstå något annat är tydligen, enligt Aagård, att gå Sverigedemokraternas ärenden. Man är praktiskt taget rasist om man tycker att 85 procent låter mycket.
När jag tar del av den diskussionen tänker jag så här: om en välutbildad, troligen intellektuell ung man som Martin Aagård själv tror på dessa siffror, hur är då kunskapsläget gällande allt annat som är viktigt rörande Afrika? Om sådana som han leder debatten, vem i hela världen skall man då lita på?
Jag menar, det är ju så enkelt att kolla fakta. FN-organet Unesco (som jag litar hyfsat på) anger att under perioden 2000 till 2007 hade färre än 25 procent av barnen i Somalia tillgång till sex års grundläggande skolgång. (Primary education.) Observera hade tillgång till, vilket inte alls måste betyda att de faktiskt gick där i sex år.
De som gick vidare till Secondary School, alltså över årskurs sex, var sex procent. Sex procent! Se Unescos hemsida HÄR.
Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna somalier var under samma period 37,8 procent. Betydligt färre kvinnor än män (naturligtvis!) kunde läsa och skriva. Och, tro mig, läget på skolfronten i Somalia har inte förbättrats sedan 2007.
Med några knapptryckningar på en dator får man enkelt fram dessa siffror.
Att en skribent som Aagård struntar i fakta och bara blåser på med fritt tyckande är extremt oroväckande. Somalierna i Sverige torde inte bli hjälpta av att han mörkar deras svåra utbildningssituation. Jag undrar vad han egentligen är ute efter.
En somalisk sedvänja som uppmärksammades i programmet och som är tämligen missförstådd i Sverige är tuggandet av den milt centralstimulerande växten khat. Fullt laglig i Kenya, Etiopien och Somalia. Jag gjorde en kort-kort liten film om khat för ett par år sedan. Se den HÄR.
Carl Bildt, Sudan och Lundin Oil
Våren 2001 gjorde jag ett tevereportage om Lundin Oil i Sudan. Det sändes i SVT:s program Agenda. Jag såg som min journalistiska uppgift att fördjupa och problematisera frågan om Lundins eventuella inblandning i det då pågående inbördeskriget.
Min viktigaste bedrift var att jag lyckades visa att företaget var beroende av en milisgrupp som använde sig av barnsoldater. Efter att mitt reportage hade sänts gick detta inte att förneka.
Men jag dristade mig också till att intervjua människor som gav en bild av kriget som inte alls stämde med den som hade presenterats av självutnämnda Sudanexperter i Sverige.
Det renderar mig fortfarande klander i vissa kretsar. Att påpeka att verkligheten inte är så svartvit som många vill tro, kan ge en fiender för livet.
En nyckelperson i sammanhanget var Carl Bildt. Han satt då i Lundin Oils styrelse. Vad visste han om nyttjandet av barnsoldater? Vad visste han om Lundins överenskommelser med militärjuntan i Khartoum? Hur resonerade Lundins styrelse? Jätteintressanta frågor hopade sig.
När jag knäppte på teven i går (måndag första april) för att se filmen om Bildt hade jag högt ställda förväntningar. Naturligtvis kommer merparten av programmet att handla om vad Bildt visste och inte visste om inbördeskriget i Sudan, tänkte jag.
Vilken antiklimax! Hela den problematiken sopades undan på ett par minuter. Utan kritiska frågor. Utan att reportern tycktes ha läst på en enda rad om sakfrågan. Ett journalistiskt bottennapp utan like. Producerat av SVT. Lite skandalöst tycker jag.
Lundin Oil drog sig snabbt ut ur Sudan när de insåg att oljeutvinningen blev för komplicerad. Det tycker jag de borde få credit för. Även kanadensiska Talisman sålde. Andra bolag tog över, kriget eskalerade. Istället för västerländska bolag som var mottagliga för aktieägarnas synpunkter blev oljeutvinningen en fråga för nya aktörer som struntade blankt i mänskliga rättigheter.
Det hade kunnat bli ett intressant samtal med Carl Bildt om dessa oerhört viktiga frågor som rör oljebolags verksamhet i krigsområden. När ska de tvingas bort? När ska de uppmanas att stanna och leva upp till krav på transparens och mänskliga rättigheter?
Platt fall, SVT.
Se mitt reportage från Agenda. Klicka HÄR.
Kidnappningsdramat i Algeriet
Kidnappningsdramat i Algeriet var oväntat i sig. Men att de nu hårt trängda islamisterna i norra Mali skulle slå tillbaka på ett okonventionellt sätt var inte oförmodat.
Nu återstår spänd väntan inför nästa överraskande motattack i detta asymmetriska krig .
Det vi ser utspela sig i nordvästra Afrika är skrämmande likt den dystopi som Samuel P. Huntington målade upp i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Hans tes är i korthet följande:
när supermakter inte längre konkurrerar om världsherravälde – efter Sovjetunionens kollaps – kommer en ny, global maktkamp att växa fram. En kamp mellan civilisationer. Det vi ser nu är hur militant islamism prövar sina krafter mot sekulära men likafullt mestadels kristet dominerade makter.
Än så länge är den militanta islamismen dåligt koordinerad men viljan och ambitionen kan man inte klaga på.
Det ska bli mycket spännande att bevittna fortsättningen på denna kraftmätning.
För mig har de senaste dagarna varit fyllda av intressanta uppdrag. I dag fredag 18 januari satt jag i SVT:s Gomorron Sverige och kommenterade gisslandramat. Se inslaget HÄR.
I går var jag med i Sveriges Radios Studio Ett och pratade om samma sak. Klicka HÄR.
Jag hann knappt kliva ur studion förrän Expressen ringde och ville att jag skriva på samma tema. Klicka HÄR.
Här på min blogg kan du läsa flera av mina inlägg om Mali. Scrolla ner här, eller sök i arkivet här bredvid.
Al Shabaab – gerilla eller terrorgrupp?
Hur ska Sverige förhålla sig till att USA har fängslat två svenska medborgare som har anslutit sig till den somaliska terrorgruppen al Shabaab?
Om detta skriver DN i dag (9 januari) på ledarsidan under rubriken ”Den starkes orätt”. Den starke är i sammanhanget alltså USA. Som gör orätt, enligt DN.
Texten är sedvanligt grötmyndig och avslutas med: ”Rättstatens principer gäller lika för alla. Sverige har en skyldighet att stå upp för sina medborgare när deras grundläggande rättigheter kränks.”
Al Shabaab är en islamistisk terrorgrupp som har vuxit fram under det långa inbördeskriget i Somalia. Den är officiellt del av det världsomspännande nätverket al Qaida. Gruppen har som målsättning att bekämpa ”islams fiender”, först och främst i Somalia och när det målet är uppnått ska kampen spridas internationellt. Det innebär naturligtvis även Sverige.
Gruppen har under flera år ägnat sig åt att sprida död och förödelse, plundra nödhjälpsleveranser och kidnappa hjälparbetare. Al Shabaab vill införa en strikt version av muslimsk sharialag i Somalia vilket bland annat innebär stympning av människor som anklagas för brott, stening av kvinnor som påstås vara otrogna med mera.
Nu har två somalisvenskar alltså gripits och förts till USA. De anklagas för medlemskap i al Shabaab, vilket är ett brott enligt amerikansk lag.
Opinionsbildare i Sverige hävdar att de gripna somalisvenskarna har rätt till stöd från svenska UD därför att de är svenska medborgare. Men är det verkligen så medborgarskapet är tänkt att fungera? Att det ska ge juridiskt skydd åt människor som väljer att ansluta sig till en terrorgrupp? Att bli svensk medborgare måste ses som ett privilegium. Man inlemmas i en stat som har jobbat i flera hundra år med att bygga ett fungerande demokratiskt system och lyckats hyggligt med att göra män och kvinnor jämlika. Om man då ansluter sig till al Shabaab som aktivt och med vapen bekämpar demokrati, jämlikhet och människors lika värde, har man då inte förverkat privilegiet att vara svensk medborgare?
Jag trodde tanken med asyl var att erbjuda människor en trygg tillflykt undan krig. Inte att stärka deras möjligheter att själva delta i kriget.
Att jämföra de gripna somalisvenskarna med Martin Schibbye och Johan Persson – vilket har gjorts – är inget annat än en grov förolämpning. Jag förmodar att de som gör den jämförelsen också vill jämställa somalisvenskarna med Dawit Isaak. Det resonemanget förvandlar även Schibbye, Persson och Dawit till terrorister.
Men somalisvenskarna är ju inte anklagade för något brott, sägs de. Påståendet vittnar om total okunnighet om realiteterna i Somalia. Vilken poliskår eller åklagarmyndighet skulle kunna formulera en anklagelse om ett begånget brott? Att triumferande utropa att de inte är anklagade för något brott och därför måste betraktas som oskyldiga är bara ett sätt att relativisera och banalisera den ondska som är al Shabaabs signum. Det är helt obegripligt att svenska opinionsbildare nedlåter sig till det. Men jag antar att det beror på att de helt enkelt inte vet vad de pratar om. De har ingen aning om vilka al Shabaab är.
Vad har då jag för kompetens att uttala mig om al Shabaab och de gripna somalisvenskarna, undrar kanske någon. Det ger mig tillfälle att presentera mig lite närmare för mina läsare här på min blogg.
Jag har som journalist bevakat Afrika i snart 40 år. Jag har rest med TPLF-gerillan i norra Etiopien under pågående krig. Jag har fotvandrat med SPLA-gerillan i Sudan, också under pågående krig. Jag har intervjuat Hassan Turabi, John Garang, Meles Zenawi, Riek Machar, Lam Akol och en mängd andra rebeller, gerillaledare, fotsoldater och terrorister. Gjort film, skrivit böcker plus ett oändligt antal tidningsartiklar.
Jag har också jobbat på SVT:s Aktuellt. Jag noterar nu att SVT väljer att kalla al Shabaab för en ”gerilla”. Det ordet har haft en positiv klang i svenska nyhetskonsumenters öron i flera årtionden och associeras med frihetskamp och strävan mot demokrati. Att SVT kallar al Shabaab för en gerilla och inte för en terrorgrupp är ingen tillfällighet, tro mig. Jag vet hur sådana detaljer diskuteras på Aktuellts och Rapports redaktioner. Ordval är viktiga, de är markörer.
Den som vill veta hur al Shabaab har byggt upp sin organisation i Sverige, redo att ta sig an den större uppgiften att bekämpa islams fiender på svensk mark, rekommenderas att läsa Patric Fahlanders avhandling i freds och konfliktforskning; ”Al-Shabaab in Sweden. Perceptions of an Islamist extremist organization.” Klicka HÄR.
Göteborgsposten skriver också initierat om de båda gripna somalisvenskarna. Klicka HÄR.
Kampen om jorden i SVT.
Kampen om jorden hette SVT:s film i går, den 29 november, i serien ”Why poverty?” Den handlade om jordbruket i Mali i Västafrika.
Filmen var ovanlig i så måtto att man var tvungen att tänka själv för att förstå vad den handlade om. Filmer om fattiga bönder som utnyttjas av storkapitalet brukar inte ha den dramaturgiska twisten.
Storyn i korthet var att ett utländskt storföretag ville få tillgång till jordbruksmark i Mali för att starta sockerrörsodling i stor skala. Bolagets företrädare sade att det skulle gynna bönderna. De skulle få arbete på plantagen och tjäna mer än de nu gjorde som småskaliga jordbruksproducenter.
Resonemanget var tämligen övertygande och byggde på att afrikanska småjordbruk generellt är väldigt olönsamma. Många lantbrukare har bara en hektar åkermark och ska försörja en familj på det. Rationaliseringar och sammanslagningar av små enheter till större är nödvändiga.
Men alla lät sig inte övertygas. En proteströrelse mot det som kallas ”land grabbing” växte fram. Och det var kampen mellan storföretaget och land grabbing-motståndarna som var filmens konflikttema.
Den verkliga frågan här handlar om jordägarförhållandena i Afrika, och tyvärr slarvades den frågeställningen bort lite grand. Frågan om vem som äger marken och under vilka villkor är fullständigt avgörande för livsmedelsproduktionen i Afrika. Det generella mönstret är att staten äger all mark. Det ger staten total kontroll över folket som i praktiskt taget alla afrikanska länder till största del består av jordbrukare.
På senare tid har mycket forskning presenterats om detta. Den mest framträdande tänkaren är den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Hans bok ”The Mystery of Capital” är ett banbrytande standardverk.
Om Afrika ska kunna producera tillräckligt med livsmedel för att mätta sin befolkning så måste de enskilda jordbrukarna få garanterad brukanderätt eller helst äganderätt till marken.
Jag har själv studerat detta i Etiopien. Se min film om Amharaprojektet i norra Etiopien som är en ren pendang till gårdagens film om Mali. Klicka HÄR.