- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Mona Sahlin dissar Sverige
Jag lyssnade på Mona Sahlin i radion den 23 april. Hon pratade om integration och problemet att välutbildade människor som kommer till Sverige har svårt att få jobb i sin profession.
Det var lätt för mig att ta till mig själva problemformuleringen. Jag har själv en svärdotter nyligen hitflyttad från Brasilien. Hon blev klar med sin utbildning till tandläkare strax innan hon packade väskan, höggradigt gravid. Nu är hon upptagen med sin bebis åtminstone ett par år och hennes utsikter att kunna arbeta som tandläkare i Sverige ter sig minst sagt diffusa. Att få svensk legitimation tar många, många år. Och det var det som debatten med Mona Sahlin handlade om.
Som sagt, lätt att fatta grundproblemet. Men då satte Mona krokben för mitt sympatiserande medkännande genom att leverera en typisk sahlinare.
– Vi bygger in trösklar för att vi medvetet eller omedvetet värderar det som vi själva gör som så mycket finare och bättre än att vara utbildad läkare eller lärare från ett annat land, sade hon.
Hon tillade att vi svenskar måste göra upp med vår självbild. Vad är det för fantasier vi har om vår egen förträfflighet? Skulle svenska läkare vara bättre än andra? Pyttsan!
Ja du Mona, tänkte jag. Antag att du själv skulle drabbas av en allvarlig sjukdom i hjärnan som krävde omedelbar, avancerad kirurgi. Det fanns två kirurger tillgängliga på sjukhuset. Den ene var en svensk läkare, utbildad i Sverige. Den andre var en kongoles, utbildad i Kongo och nyligen hitflyttad som flykting.
Vem skulle du välja? Kom igen nu, Mona. Handen på hjärtat. Vem skulle du välja?
Om du valde som jag tror så vore du i gott sällskap, ska du veta. När rika svarta människor i Afrika blir allvarligt sjuka så beger de sig genast till Sydafrika eller Europa och låter sig behandlas av vita läkare.
Det som stör mig med Monas resonemang är inte att hon vill förkorta väntetiden för att få svensk läkarlegitimation. Det är nödvändigt, absolut. Men det får inte ske till priset av lägre kompetens.
Det som stör mig är detta eviga relativiserande. Vi värderar medvetet eller omedvetet det som vi själva gör som så mycket finare.
Ja det gör vi och det ska vi fortsätta att göra. Sverige är i väldigt många avseenden kolossalt överlägset många länder i världen inom väldigt många områden. Bland annat läkarutbildningar.
Vad säger Mona till en glad liten treåring som utropar: ”Jag är bäst!” ”Hördu min lille vän, jag tycker du ska göra upp med din självbild. Det finns ingen anledning att tro att du är bättre än någon annan.”
Är könsstympning en njutning?
”Fantomnjutning”, sa socialantropologen Sara Johnsdotter i ett radioprogram om sex som sändes i Sveriges Radio tredje juli.
Hon talade om kvinnlig könsstympning och upplyste radiopubliken om att det oftast inte var så farligt som det lät. Faktum var, enligt Johnsdotter, att man inte borde kalla det stympning. Det lät så negativt. Och svenskarna har en onyanserad bild av det.
Hon berättade att det händer att flickor som får sin klitoris bortskuren upplever motsvarigheten till fantomsmärtor, nämligen fantomnjutning.
Det lät ju jättehärligt! Vilka lyckliga tjejer! Eller?
Jag önskade att Sara Johnsdotter hade kunnat vara med som en fluga på väggen när jag träffade min somaliska flickvän Nafisa 1976. För mig var hennes berättelse chockerande och outhärdlig att lyssna på. Vårt sexliv blev minst sagt komplicerat. Någon fantomnjutning hörde jag aldrig Nafisa tala om.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för den typ av könsstympning som Nafisa tvingats uthärda. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Det här tycker Sara Johnsdotter att vi borde ha en mer nyanserad bild av. Jag tolkar det som att hon vill att vi ska se det positiva med den här tortyren.
Hennes föraktfulla uttalande var en spottloska i ansiktet på Nafisa.
Lyssna på radioprogrammet HÄR.
Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Kidnappningsdramat i Algeriet
Kidnappningsdramat i Algeriet var oväntat i sig. Men att de nu hårt trängda islamisterna i norra Mali skulle slå tillbaka på ett okonventionellt sätt var inte oförmodat.
Nu återstår spänd väntan inför nästa överraskande motattack i detta asymmetriska krig .
Det vi ser utspela sig i nordvästra Afrika är skrämmande likt den dystopi som Samuel P. Huntington målade upp i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Hans tes är i korthet följande:
när supermakter inte längre konkurrerar om världsherravälde – efter Sovjetunionens kollaps – kommer en ny, global maktkamp att växa fram. En kamp mellan civilisationer. Det vi ser nu är hur militant islamism prövar sina krafter mot sekulära men likafullt mestadels kristet dominerade makter.
Än så länge är den militanta islamismen dåligt koordinerad men viljan och ambitionen kan man inte klaga på.
Det ska bli mycket spännande att bevittna fortsättningen på denna kraftmätning.
För mig har de senaste dagarna varit fyllda av intressanta uppdrag. I dag fredag 18 januari satt jag i SVT:s Gomorron Sverige och kommenterade gisslandramat. Se inslaget HÄR.
I går var jag med i Sveriges Radios Studio Ett och pratade om samma sak. Klicka HÄR.
Jag hann knappt kliva ur studion förrän Expressen ringde och ville att jag skriva på samma tema. Klicka HÄR.
Här på min blogg kan du läsa flera av mina inlägg om Mali. Scrolla ner här, eller sök i arkivet här bredvid.
Godmorgon, världen – Vem var Meles Zenawi?
Söndag 26/8 medverkade jag i “Godmorgon, världen” i Sveriges Radio. Inslaget handlade om den nyligen bortgångne etiopiske premiärministern Meles Zenawi. Jag har träffat och intervjuat honom och dessutom rest mycket i Etiopien. Jag var där under kriget som upphörde 1991 när Meles och hans TPLF-gerilla tog makten. Jag reste tillbaka och gjorde en dokumentärfilm för Sveriges television 2003. Det var då jag träffade Meles.
KLICKA HÄR för att lyssna på inslaget “Diktator med en plan” i Godmorgon, världen.