- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Vill DN gasa ihjäl SD-väljarna?
Flykten från Afrika fortsätter. Förra året tog sig cirka 130 000 människor över Medelhavet till Europa, enligt BBC. I år blir det säkert många fler. Från andra håll, på andra vägar anländer ytterligare migranter.
Att denna väldiga demografiska förändring ger upphov till nya politiska strömningar är alldeles självklart. Om detta har författaren Anna-Lena Lodenius skrivit boken ”Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa”.
Den har jag inte läst ännu. Däremot läste jag nyligen Dagens Nyheters recension. Läs HÄR.
Jag blev uppriktigt skakad. Jag lade ifrån mig tidningen, funderade en stund och läste sedan artikeln igen.
Den är författad av Lars Linder, nestor på DN:s kulturredaktion. Han skriver metaforrikt om ”politikens nyss så välansade trädgårdar” i Europa. Han utgjuter sig över det ogräs som har tagit sig in där.
Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Jobbik, Lega Nord, Sverigedemokraterna – överallt och på bara några decennier har en ny sorts partier växt som svampar ur den urlakade europeiska jorden, och inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen, skriver han.
”Inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen.” Vad menar Lars Linder? Vad är det för åtgärd han tänker sig? Svampar, åtminstone fotsvamp, kan behandlas med Pevaryl men det är väl knappast det han har i åtanke. Inte heller Roundup skulle jag tro, om vi nu spinner vidare på trädgårdstemat.
Det enda bekämpningsmedel som dyker upp i mitt huvud är Zyklon B. Linders formulering om den urlakade europeiska jorden och nödvändiga bekämpningsåtgärder associerar direkt till gammal naziretorik.
Han lyckas dock på slutet av sin text på ett överraskande sätt formulera de bevekelsegrunder som framväxten av nya politiska partier bygger på. Han skriver:
Europas ekonomi och arbetsmarknad har gått i stå, välfärden krymper och de rika blir bara rikare. Den nyss trygga hembygden förändras ohjälpligt och i allt snabbare takt; landsbygden avfolkas, städerna stressas, förorterna däremellan försumpas. Medan flyktingströmmarna ökar. Vem bestämde det här? Inte vi. Dom. Någon.
Just det. Så ser det ut och det föder en politisk reaktion. Men Linders konklusion av detta är rent komisk.
Och inte ens vänstern tycks kunna peka ut en väg mot en annan och gladare europeisk framtid, skriver han.
Inte ens vänstern? När hade ”vänstern” senast en konstruktiv lösning på ett allvarligt samhällsproblem?
I en grötmyndig programförklaring från 2008 läser jag i DN vad tidningen påstår sig stå för. DN är oberoende, står fri från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer. DN:s politiska hållning är liberal. Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat.
Upplyst förnuft och toleransklimat? Jo jag tackar jag. Jag kallar mig också oberoende liberal men en ideologisk avgrund skiljer mig från DN.
Jag skulle exempelvis aldrig antyda Zyklon B som en metod att tysta mina meningsmotståndare.
Somalier och skiftnycklar i Fagersta
Vissa resultat av EU-valet är mer svårtolkade än andra. Ta Fagersta som exempel. Det är vänsterns starkaste fäste i Sverige. Där fick partiet 56 procent, alltså egen majoritet, i förra kommunalvalet.
Nu visar det sig att SD kammade hem 14,8 procent av rösterna där i EU-valet. Vänsterpartiet fick 8,6!
Att döma av kommentarer på nätet så anar många att SD:s framgång i Fagersta kan kopplas till den växande andelen somalier på orten. För några år sedan bosatte sig ett hundratal somalier med permanent uppehållstillstånd i Fagersta. Antalet har vuxit sedan dess. Integrationsminister Erik Ullenhag konstaterade att somaliernas låga utbildningsnivå gjorde det svårt att hitta arbete åt dem.
Även bostadsfrågan var knepig. Några somalier klagade på komforten vilket fick Fagerstas starke man, det vänsterpartistiska kommunalrådet Stig Henriksson, att ilskna till. I en insändare i tidningen Fagersta-Posten skrev han:
Det kan rimligen inte vara så att man helt frivilligt flyttar till en kommun, hyr en klart olämplig bostad för sin familj och med ens är det kommunens ansvar att lösa det uppkomna problemet. Det gäller såväl infödda som invandrare. Går det inte att lösa boendet i Fagersta, där vi inte har särskilt många stora lägenheter, så finns det 289 andra kommuner i det här landet som kan ha bättre förutsättningar.
Passar inte galoscherna så kan ni flytta, alltså. Kanske tänkte Stig Henriksson att detta osminkade uttalande skulle stärka hans parti. Men resultatet av EU-valet tycks tala ett annat språk.
Det ligger i demokratins intresse att förebygga uppkomsten av renodlade missnöjespartier genom att våga ta sig an även moraliskt svårhanterliga frågor. Snarare än att sticka huvudet i sanden och säga att problem inom vissa områden inte existerar. Därför tror jag det är viktigt att analysera valresultatet i Fagersta noga. Är 14,8 procent av Fagerstaborna rasister som bara rakt av och helt enkelt ogillar svarta människor? Eller är även de flesta av dem i själ och hjärta kosmopolitiskt tänkande arbetets söner, men väljer att rösta på SD för att markera sitt missnöje med att Fagersta härbärgerar och delvis försörjer arbetslösa flyktingar, vars reaktioner på kommunens bemötande dessutom kan tolkas som otacksamhet?
Jag har på senare tid stött på tre personer i min nära omgivning som överraskande bekänt att de röstar på SD. Eftersom jag vet med bestämdhet att ingen av dem är rasist så frågade jag förstås varför. Oberoende av varandra (de känner inte varandra) gav de liknande svar. Det typiska var en variant på engelsmännens to throw a spanner in the works. Langa in en skiftnyckel i den stora maskinen så att den börjar hacka och sedan brakar ihop.
Kanske måste de etablerade partierna göra en djupare analys av valresultatet än den enkla och mest närliggande, som bara idiotförklarar en stor del av väljarkåren.
Uppdrag Granskning: kan somalierna läsa och skriva?
Uppdrag Granskning, UG, 15 maj blev litet av ett Västgötaklimax. Det kändes som att ett antal viktiga frågor tappades bort. Men av en händelse, kanske, blixtbelystes några detaljer kring den somaliska invandrargruppen i Sverige.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i Afrika. Jag skall inte vara dryg och nedlåtande mot dem som har gjort andra val i livet och därmed aldrig har fått närkontakt med denna fantastiska kontinent. Men jag häpnar ständigt över den massiva okunnighet som råder i Sverige när det gäller grundläggande fakta om Afrika.
Diskussionen kring somaliers läs- och skrivkunnighet togs upp i UG. Martin Aagård på Aftonbladet har hävdat att 85 procent av somalierna har för- eller eftergymnasial utbildning. Att påstå något annat är tydligen, enligt Aagård, att gå Sverigedemokraternas ärenden. Man är praktiskt taget rasist om man tycker att 85 procent låter mycket.
När jag tar del av den diskussionen tänker jag så här: om en välutbildad, troligen intellektuell ung man som Martin Aagård själv tror på dessa siffror, hur är då kunskapsläget gällande allt annat som är viktigt rörande Afrika? Om sådana som han leder debatten, vem i hela världen skall man då lita på?
Jag menar, det är ju så enkelt att kolla fakta. FN-organet Unesco (som jag litar hyfsat på) anger att under perioden 2000 till 2007 hade färre än 25 procent av barnen i Somalia tillgång till sex års grundläggande skolgång. (Primary education.) Observera hade tillgång till, vilket inte alls måste betyda att de faktiskt gick där i sex år.
De som gick vidare till Secondary School, alltså över årskurs sex, var sex procent. Sex procent! Se Unescos hemsida HÄR.
Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna somalier var under samma period 37,8 procent. Betydligt färre kvinnor än män (naturligtvis!) kunde läsa och skriva. Och, tro mig, läget på skolfronten i Somalia har inte förbättrats sedan 2007.
Med några knapptryckningar på en dator får man enkelt fram dessa siffror.
Att en skribent som Aagård struntar i fakta och bara blåser på med fritt tyckande är extremt oroväckande. Somalierna i Sverige torde inte bli hjälpta av att han mörkar deras svåra utbildningssituation. Jag undrar vad han egentligen är ute efter.
En somalisk sedvänja som uppmärksammades i programmet och som är tämligen missförstådd i Sverige är tuggandet av den milt centralstimulerande växten khat. Fullt laglig i Kenya, Etiopien och Somalia. Jag gjorde en kort-kort liten film om khat för ett par år sedan. Se den HÄR.