- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Utan äganderätt svälter Afrika
Biståndsorganet Sida gisslas hårt i en debattartikel i dagens DN, 10 juni. Två chefer i frivilligorganisationen We effect kritiserar Sida för att sakna konkreta förslag när det gäller livsmedelssituationen i Afrika. Fler än 50 miljoner människor på den afrikanska kontinenten hotas av svält, enligt artikelförfattarna.
Lösningen på det problemet uppges vara att, citat: öka den afrikanska livsmedelsproduktionen genom hållbara, moderna metoder som ger högre produktivitet. Detta kräver investeringar i jordbrukssektorn, så att utbildning, forskning och rådgivning kan byggas ut. Med mer effektiva brukningsmetoder kan skördarna och lönsamheten i det afrikanska jordbruket öka flerfalt. En sådan utveckling kan utrota hungern och samtidigt minska fattigdom, miljöförstöring och förtrycket av kvinnorna, som sliter omänskligt hårt i det eftersatta jordbruket.
Det finns i dagsläget praktiskt taget inga storskaliga, mekaniserade jordbruk i Afrika söder om Sahara, förutom i Sydafrika. Nästan all produktion avsedd för inhemsk konsumtion (undantag är alltså specialiserade exportprodukter) äger rum i små familjejordbruk. Betyder det att We effect har rätt i sina förslag?
Nej. De undviker nogsamt den allra viktigaste frågan, nämligen jordägandet. Innan det blir meningsfullt att investera i jordbrukssektorn måste Afrikas hundratals miljoner småbönder få lagfart på sin mark, vilket väldigt få har i dag. Det är avsaknaden av äganderätt till marken som utgör den allra största bromsklossen när det gäller produktionen. En bonde som inte äger sin mark vill inte investera, eftersom marken kan konfiskeras av en makthavare när som helst.
Land grabbing är ett oerhört vanligt fenomen i Afrika. Så fort en lantbrukare har gjort förbättringar som innebär en vinstgenererande produktionshöjning så blir marken attraktiv för smarta spekulanter som utnyttjar okunniga och ofta illitterata jordbrukare.
Bristen på äganderätt – lagfart – i kombination med rättslöshet och land grabbing är de i särklass största hindren för en produktionsökning inom jordbruket i Afrika. Så länge dessa problem är olösta är det meningslöst att prata om mekanisering och effektivisering.
Tyvärr är det nog så att kärnfrågan här – nödvändigheten av privat jordägande – är en så het potatis att varken Sida eller We effect har lust att ta i den.
Somalias svält skapades av människor i vinstsyfte
I Somalia dog 258 000 människor av svält från hösten 2010 fram till förra våren, rapporterar nu FN:s livsmedelsorgan FAO.
Världsorganisationen anser att insatserna mot matbristen borde ha inletts tidigare. Torka anges som orsak till hungerkatastrofen.
Jag skulle gissa att de flesta mediekonsumenter köper det budskapet rakt av. Det ligger ju helt i linje med vad vi hör allt som oftast om situationen i Afrika. Krångligare än så där brukar analysen inte vara.
En underliggande avsikt med det förenklade budskapet är att vi ska känna dåligt samvete och i framtiden vara mer benägna att skänka pengar till biståndsorganisationer.
Men sanningen om svälten i Somalia är avsevärt mycket mer komplicerad än så.
För det första så var det inbördeskriget som var huvudorsak till matbristen. Uteblivna regn är ett återkommande fenomen i den här delen av världen som folk har lärt sig att hantera. Torka går att parera om det finns ansvarskännande människor i beslutsfattande positioner. Och, naturligtvis, förutsatt att fred råder. Vilket det inte har gjort i Somalia på årtionden.
Svälten i Somalia var alltså ”man-made”. Skapad av människohand. Ett resultat av krigets kaos. Men på FAO:s hemsida finns det endast en mening som antyder att kriget fanns med som orsak till hungerkatastrofen. Långt ner i texten står det: “In many areas, conflict and insecurity impeded humanitarian assistance and access.”
Läs om rapporten på FAO:s hemsida HÄR. Där finns en länk till hela rapporten.
Samma FN som i dag levererar en kraftigt förenklad version om svältens orsaker, publicerade för knappt ett år sedan en rapport om varför nödhjälpen i Somalia misslyckades. I rapporten hävdades det att den federala övergångsregeringen i Somalia ägnade sig åt omfattande korruption av biståndsmedel. Pengar som ursprungligen kom från skattebetalare i västvärlden hade förskingrats i stor skala. Ungefär 70 procent av pengarna var borta. Stulna av folk inom den somaliska administrationen.
I FN-rapporten beskrevs det också hur somaliska regeringstjänstemän försnillade livsmedel i flyktinglägren och omöjliggjorde en effektiv kontroll av nödhjälpen.
Somalier arrangerade alltså i vinstsyfte ett korrumperat system som bidrog till att ta livet av hundratusentals landsmän.
Nu säger FN att insatserna mot svälten borde ha inletts långt tidigare. Det finns inga garantier för att det skulle ha förbättrat överlevnadsstatistiken. Däremot kan man på goda grunder gissa att ännu fler regeringstjänstemän hade blivit ännu rikare.
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.
Varför hungrar Afrika?
År 2050 beräknas Afrikas folkmängd ha fördubblats. Två miljarder i stället för dagens en miljard. Detta ställer enorma krav på ökad livsmedelsproduktion. Redan i dag är ungefär var fjärde afrikan – 218 miljoner – undernärd.
Vad beror då detta på? Det finns flera viktiga förklaringar. Afrikanska regeringar anslår mellan fem och tio procent av sina budgetar till jordbruk. I Asien är motsvarande siffra i genomsnitt 20 procent.
Den mesta livsmedelsproduktionen i Afrika sköts av kvinnor. Men de saknar rättigheter generellt och kan sällan utöka eller förbättra sin verksamhet.
I många länder bedrivs jordbruket bokstavligen på stenåldersnivå. Och en av de största stötestenarna är frånvaron av privat jordägande. I exempelvis Etiopien där 85 procent av befolkningen ingår i jordbrukarfamiljer ägs all mark av staten.
Myten om att höga livsmedelspriser skadar världens matförsörjning är också en bov i dramat.
I rapporten “Den internationella livsmedelskrisen” beskriver och analyserar jag situationen i Afrika. Läs rapporten genom att klicka HÄR.