- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Kanonmaten förbereds i Sydsudan
Nu närmar sig öppet krig i Sydsudan. Konflikten börjar alltmer likna ett drama av Shakespeare. Kungen sitter isolerad i sitt palats omgiven av svekfulla rådgivare, samtidigt som hans ärkefiende och tidigare förtrogne smider ränker och förbereder en kupp, trots att han tvingas gömma sig. Landets högste militär har egna maktambitioner och planerar att döda både kungen och dennes ärkefiende. Runt riket tornar hotfulla arméer upp sig. Är kungens dagar räknade?
I Shakespeares dramer brukar det sluta med att alla dör. Bli inte förvånad om detsamma inträffar i Sydsudan.
President Salva Kiir har nu avskedat sin vicepresident Riek Machar och istället utnämnt sin gamle bundsförvant Taban Deng till vice. Detta har väckt protester i FN eftersom handlingen anses strida mot det fredsavtal som slöts i augusti förra året.
Jag träffade Taban Deng för 15 år sedan. Då var han en underordnad andraplansfigur inom SPLA. Efter krigsslutet 2005 blev han guvernör i Unity State där den mesta oljan finns. Där började hans klättring mot toppen. Men att låta sig utnämnas till vicepresident i Sydsudan är nästan en självmordshandling. Vi får se hur länge han överlever.
Striderna i landet har nu pågått i flera veckor och allt tyder på att de kommer att eskalera. Värst drabbas civila, som vanligt. De FN-soldater som finns på plats har inte mycket säkerhet att erbjuda. Efter det våldsamma skjutandet i huvudstaden Juba nyligen försökte tusentals människor ta sig in i FN:s läger och söka skydd där. De flesta misslyckades och enligt medieuppgifter blev ett dussintal kvinnor våldtagna av SPLA-soldater, i ett fall medan FN-soldater tittade på utan att ingripa. Minst två kvinnor uppges ha dött av de skador de fick. Läs mer om detta HÄR.
Det var i samband med dessa händelser som en grupp svenska poliser stationerade i Sydsudan sjappade med svansen mellan benen och lämnade landet fortare än kvickt, vilket fick FN att fördöma Sverige. Denna nya medlem i säkerhetsrådet är nu inte välkommen tillbaka med personal i Sydsudan, enligt FN:s talesman. Läs mer om detta HÄR.
President Salva Kiir har ett mycket svagt stöd och svårt att fatta för landet avgörande beslut. En oförmåga som förvärras av hans alkoholberoende. Hans rival, nu avskedade Riek Machar framstår som den klart starkaste av de två. Men hans maktbas utgörs av nuerfolket som numerärt är mindre än Kiirs stam dinka, och inte heller har stöd av tillräckligt många andra stammar i landet.
Jokern i leken är överbefälhavaren Paul Malong. Han utfärdade 25 juli en order att hans styrkor skulle immediately attack and carry out aerial bombardment against the hideout of Dr. Riek Machar. Vidare skulle hans styrkor gripa Riek and bring him dead or alive. Malong gav sina trupper order att positionera sig vid gränsen till Kongo DRC dit Riek Machar förväntades fly. Se faksimil på brevet HÄR.
Det finns skäl att tror att Malong aspirerar på presidentposten. Först måste han röja Riek Machar ur vägen. Därefter väntar sannolikt en uppgörelse med Salva Kiir. Men denne har fortfarande stöd från Ugandas president Museveni och sannolikt även av Kenyas Uhuru Kenyatta. Båda dessa vilar dock på hanen, ovilliga att stötta en president som så uppenbart tycks befinna sig på fallrepet.
Fortsättning följer i Shakespearedramat.
Skall vi ta vara på Västsahara?
Marocko har i 40 år ockuperat regionen Västsahara. I november 1975 vandrade omkring 350 000 marockaner in i området i den famösa Gröna marschen. Avsikten var att etablera fakta på marken, som det brukar heta. Det är ett trick som har praktiserats med framgång på andra håll i världen. Allra tydligast i Israel. Det landets gradvisa övertagande av palestinska landområden har ända sedan 1948 till stor del gått ut på att låta bosättare ockupera mark för att därefter med diverse juridiska finter se till att marken permanent byter ägare.
Marocko har lyckats väl. Västsahara är i dag de facto en del av ockupationsmakten. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario utgör inget direkt hot. Det är endast internationell opinion som kan störa Marockos framtidsplaner för Västsahara.
Där kommer Sverige in i bilden. Under hösten har regeringen aktualiserat frågan om ett eventuellt erkännande av Polisario. Det skulle ge rörelsen råg i ryggen. Tunga opinionsbildare som nu senast folkrättsjuristerna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange förespråkar ett sådant erkännande. Läs deras DN Debattartikel HÄR.
De tre gör hisnande jämförelser mellan Västsahara och andra historiska konflikter. De skriver: Ungefär 15 procent av territoriet Västsahara kontrolleras i dag av Sahariska republiken. På detta område finns en fungerande sahrawisk förvaltning (Polisario, min anm.) i ett glest befolkat område. Regeringen befinner sig i exil i Tindouf i Algeriet (på samma sätt som den lagliga norska regeringen under andra världskriget befann sig i London). Sahrawierna har en otvetydig rätt till självbestämmande, inklusive rätten att bilda en egen stat, om man så vill.
Debattartikeln är ett skolexempel på en skrivbordsprodukt som är helt frikopplad från verkligheten. Jag tvivlar på att de tre skribenterna har kunskap om hur väl fungerande Polisarios förvaltning är. Jämförelsen mellan en självutnämnd gerillaledning och den norska regeringen under andra världskriget bör norrmännen uppfatta som en förolämpning. Att avsiktligt underlåta att problematisera det faktum att de civila sahrawierna i Tindouf har hållits som gisslan av Polisario och Algeriet under vedervärdiga förhållanden i 40 år är i mitt tycke oanständigt. Läs min tidigare bloggtext om detta HÄR.
Det enda jag kan hålla med om i debattexten är att sahrawierna har rätt till självbestämmande. Men hur skall det åstadkommas? Frågan är oerhört komplicerad och det är anmärkningsvärt att tre så högt uppsatta folkrättsjurister hanterar den så lättsinnigt.
Jag noterar att folkrättsjurister i vissa lägen skarpt kritiserar hur Afrikas gränser på 1800-talet drogs med penna och linjal av kolonialmakter, men i andra lägen uppenbarligen tycker att dessa gränser är heliga. I diskussionen om Västsaharas framtid måste sahrawiernas väl och ve komma i främsta rummet. Var gränsen mellan Marocko och Västsahara en gång drogs kan inte vara hugget i sten.
Bring, Mahmoudi och Wrange skriver: Allt detta ger följande resultat: Västsaharierna har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation.
Det är ett halsbrytande påstående. Om man beaktar Polisarios historia så framstår det som en grov propagandafras helt utan sakligt underlag.
Jag har under årtionden som journalist i Mellanöstern och Afrika haft närkontakt med en mängd befrielserörelser, från PLO i Palestina till SPLA i Sudan. Helhetsintrycket är att militanta rörelser av det slaget blir riktigt usla regeringar när de kommer till makten.
Sahrawierna förtjänar bättre än så. Omvärlden ska inte erkänna Polisario utan istället arbeta för att åstadkomma den länge aviserade men ständigt uppskjutna folkomröstningen om Västsaharas status. Det måste ske i nära och förtroligt samarbete med Marocko. Det kräver diplomatisk fingerfärdighet, inte populistiska utspel för att vinna billiga politiska poäng.
Blir Sydsudan ett nytt Rwanda?
Risken är stor att krisen i Sydsudan utvecklas till ett inbördeskrig med etniska förtecken. Kampen mellan de två dominerande stammarna dinka och nuer har alla de ingredienser som behövs i en sådan djävulsbrygd.
- Rivalitet om makt tillsammans med total ovilja att underordna sig någon annans styre.
- Starka ledare som vet hur man spelar på etniska känslor.
- Traditionella motsättningar som har existerat i tusen år och tidigare yttrat sig i blodiga boskapsräder och etniska småkrig.
- Och framför allt: minnet av våldsamma oförrätter under det långa inbördeskriget som avslutades 2005.
Den enskilt värsta händelsen av distinkt etnisk karaktär under inbördeskriget var massakern i Bor 1991. Då mördades omkring 2 000 människor. De som dog var huvudsakligen dinka. Mördarna var nuer, tillhörande Riek Machars gren av gerillan SPLA. Machar hade då nyligen brutit med sin forne vapenbroder John Garang, dinka.
Under kriget var hela södra Sudan – det som år 2011 förvandlades till republiken Sydsudan – starkt splittrat. Huvudfienden utgjordes av regeringen i Khartoum men i södern krigade grupper också mot varandra. Riek Machar, som nu i dag är huvudperson i det sydsudanesiska dramat, utmärkte sig som sällsynt opportunistisk.
Machar bildade gerillan SPLA tillsammans med John Garang 1983. Kriget startade i staden Bor.
1991 bröt Machar med Garang och 1997 gick han över till fiendesidan, Khartoum. 2000 bröt han med Khartoum, startade en milis i oljedistriktet Unity State, krigade stundtals mot SPLA och lät sig avlönas av oljebolagen.
När landet delades och staten Sydsudan bildades 2011 blev Riek Machar vice president. President blev Salva Kiir, dinka. De flesta någorlunda nyktra bedömare insåg att den maktdelningen inte skulle tåla särskilt hårda påfrestningar.
I somras avskedades Riek Machar. Sedan dess har vi bara räknat dagarna tills landet skulle explodera. Läs mina tidigare bloggtexter på ämnet. Sök i arkivet här i spalten till vänster.
Redan den gamle antropologen E.E. Evans-Pritchard ansåg att nuerna var omöjliga att regera över. Detsamma gäller för dinka.
Alltsedan regeringen i Sydsudan bildades har den ägnat sig åt att försnilla pengar i stor skala samtidigt som landets befolkning har stannat kvar i yttersta armod. Staten har underlåtit att serva medborgarna, det har överlåtits åt utländska hjälporgan.
Staten betraktas därmed bara som ett verktyg för att kunna ackumulera privata förmögenheter. Att erövra politisk makt är en modern form av de boskapsräder som i alla tider har varit själva motorn i både dinkas och nuernas samhällen.
Jag vill inte måla fan på väggen, men om det är någon afrikansk konflikt under de senaste tjugo åren som har haft potential att utvecklas till ett nytt folkmord likt Rwanda 1994, så är det den nuvarande krisen i Sydsudan.
Nu krävs stark vilja och diplomatisk fingertoppskänsla för att avstyra det.
Peter Gadet spökar igen i Sydsudan
Uppgifterna om att det är Peter Gadet som ligger bakom de dramatiska händelserna i staden Bor i Sydsudan är minst sagt oroväckande.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005 var Peter Gadet en av de mest tongivande figurerna. Han bytte lojalitet upprepade gånger. Han var ansluten till en milisgrupp i oljedistriktet Unity State men revolterade mot sin befälhavare kring millennieskiftet. Revolten misslyckades och då enrollerades han av gerillan SPLA istället. Han inledde en hänsynslös terror mot civila strax söder om staden Rubkona där Lundin Oil hade sin bas.
Gadet tillhör nuerstammen och det påstås nu i nyhetsrapporteringen att han skulle vara lojal mot den utpekade kuppmakaren Riek Machar, även han nuer.
Jag tvivlar på det. De samarbetade ibland under inbördeskriget men var oftast fiender och kan möjligen nu ha ingått en taktisk allians. Men Peter Gadet kommer inte att underordna sig Riek Machar, det vågar jag lova. Han har egna, mycket välutvecklade maktambitioner.
När Sydsudan blev självständigt startade han en rebellgrupp vid namn South Sudan Liberation Army och började attackera civila under förespegling att det var en kamp mot regeringen. Relativt nyligen lät han sig rekryteras till regeringsarmén. Men nu är han på krigsstigen igen och utpekas som befälhavare för de nuersoldater som har erövrat Bor och dödat ett okänt antal människor.
Beteendet är typiskt för Peter Gadet.
Bor är en stad vars namn väcker minnen av ond, bråd död. Det var där inbördeskriget startade 1983 då framlidne SPLA-ledaren John Garang ledde ett myteri bland soldaterna. Men det var också i Bor den stora massakern inträffade 1991, då Riek Machars rebeller dödade omkring 2 000 civila, tillhörande dinkastammen. Den omfattande svält som följde beroende på att Rieks styrkor hade plundrat hela regionen påstås ha skördat 25 000 dödsoffer.
Notera alltså att denne Riek Machar, skyldig till Bormassakern, var vicepresident ända fram till i somras.
Jag var i Bor för några år sedan. Då var det en fridfull hamnstad vid Nilen, en viktig transitpunkt där gods från norr lastades från fartyg till lastbilar för vidare färd söderut. Bor är en mycket viktig stad i Sydsudan.
Att Peter Gadets styrkor nu har erövrat staden och uppges ha siktet inställt på huvudstaden Juba är väldigt dåliga nyheter. Peter Gadet är regeringens onde Nemesis. Han är den de har fått för sina synder.
Anna Lindh, Sudan och folkrätten
I dag talar alla om Anna Lindh som mördades för tio år sedan. Medierna bågnar av hyllningsartiklar. Hon beskrivs som världens bästa utrikesminister som skulle ha blivit världens bästa partiordförande. Kanske världens bästa statsminister.
Måhända är jag miljöskadad av mitt jobb som journalist. Cynisk, luttrad. Men jag kan inte hjälpa att jag något blasfemiskt anar att det handlar om att sminka liket.
”Den utrikespolitiska förnyelse som hon kom att representera var den förändrade synen på folkrätten och de mänskliga rättigheterna inom vänstern”, skriver Katrine Kielos i dagens DN.
Jag vet inte hur mycket förnyelse hon stod för. Det lilla jag hade med henne att göra gav mig inte anledning att hysa några illusioner.
Under mitt arbete med boken Sveriges afrikanska krig (Timbro förlag 2008) försökte jag ta reda på i vilken mån hjälporganisationen Norska Folkhjälpen hade smugglat vapen till gerillan SPLA under inbördeskriget i Sudan, delvis med finansiering av svenska Sida. Norska UD försäkrade att ingen smuggling hade förekommit. Så här skrev jag:
”Alla som hade lite inblick i hur det sudanesiska inbördeskriget gestaltade sig visste att det var helt omöjligt att bilda sig en klar uppfattning om vem som smugglade vapen och vem som inte gjorde det. Det vi vet är att Norska Folkhjälpen öppet tog ställning för och solidariserade sig med SPLA-s militära målsättning. Vi vet också att Norska Folkhjälpen anklagades för vapensmuggling gång på gång, av den ena efter den andra. Av sudaneser, av biståndsarbetare och av journalister. Norska UD-s försäkran luktade mörkläggning lång väg.
Jag försökte forska i hur Sida hanterade sin relation med Norska Folkhjälpen, men utan framgång. Jag ville ta reda på vilka kontakter som hade förekommit mellan svenska och norska UD i frågan. Det var dåvarande statssekreterare Mats Karlsson som var ansvarig för den här delen av Afrika och jag hittade en notering i UD-s diarium om att han hade träffat Norges ambassadör den 2 oktober 1998 och pratat om Sudan. Med största sannolikhet rörde samtalet Norska Folkhjälpen och kritiken mot dess verksamhet, eftersom detta hade blivit en nyhet även i Sverige. Jag begärde ut handlingarna om Mats Karlssons möte med den norske ambassadören, min förfrågan valsade fram och tillbaka en tid. Till slut fick jag ett brev från svenska UD. ”Regeringen avslår Er begäran”, stod det överst. ”Den av Er efterfrågade handlingen innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser med annan stat. Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser om uppgifterna röjs. Dessa uppgifter omfattas därför av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.” Undertecknat Anna Lindh, utrikesminister.
Förnyelse i synen på folkrätt och mänskliga rättigheter? Tja, fråga dem vars anhöriga dog av vapen som kanske hade hamnat i händerna på rebellsoldater med benäget bistånd av Sverige.
Sveriges afrikanska krig finns att köpa HÄR.
Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika
Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.
Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.
Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.
Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.
Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.
De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.
Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”
Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.
Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.
Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.
”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.
Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.
Sydsudan: tvååring med växtvärk
Jag tänkte ringa Salva Kiir i går och säga grattis. Han är president i Sydsudan och den nionde juli för två år sedan blev hans land självständigt.
Men när jag satt där med handen på luren så började jag fundera. Vad finns det egentligen att gratulera till?
I delstaten Jonglei pågår ett regelrätt inbördeskrig mellan David Yau Yaus rebeller och regeringsarmén SPLA. Konstigt att det inte går att knäcka en så relativt liten upprorsrörelse. Den notoriske Peter Gadet med sin South Sudan Liberation Army fortsätter också att sprida död och skräck.
I oljeregionen Abyei uppges tiotusentals människor vara hemlösa på grund av strider mellan SPLA och Sudans armé. I Bahr el Ghazal säger Läkare Utan Gränser att fler än 20 000 är på flykt på grund av strider.
Enligt FN är totalt 354 670 individer på flykt eller hemlösa i Sydsudan. Hur man har fått fram den exakta siffran framgår inte. Men hög är den.
Som om det inte vore nog så har 220 000 människor flytt från Blå Nilenregionen och Södra Kordofan – alltså Nubabergen – i Sudan till Sydsudan på grund av strider mellan SPLA-affilierade grupper och Sudans armé.
Sedan 2005 då freden undertecknades har omkring två miljoner sydsudaneser återvänt från exilen i Sudan, bara för att upptäcka att det saknas möjlighet att ge dem en nystart i sitt gamla hemland. Resultatet är utbredd fattigdom och växande politiskt missnöje.
Alla dessa svårigheter har resulterat i omfattande livsmedelsbrist. FN:s livsmedelsorgan FAO beräknade i våras att omkring 4,1 miljoner människor i Sydsudan skulle sakna mat under 2013.
I januari 2012 stängde Salva Kiir av oljepumparna i Sydsudan i protest mot att Sudan hade fuskat och lurats i oljesamarbetet. Det innebar att Sydsudans inkomster försvann. Det tog drygt ett år att lösa den krisen och när nu sydsudanesisk olja äntligen lastades på fartyg igen i Port Sudan den sista juni, då slog Sudans president Omar Bashir till med en hotelse om att stänga pipelinen genom landet. I protest mot att Sydsudan stöder rebeller i Sudan.
Snart kanske Sydsudan är helt bankrutt.
En del andra dystra tankar dök upp när jag satt där och stirrade på Salva Kiirs telefonnummer. Sydsudan har världens sämsta statistik gällande mödradödlighet. Malaria, mässling, hjärninflammation och lungsjukdomar tar livet av tusentals människor varje år.
Trettio procent av befolkningen saknar rent dricksvatten och 15 procent har ingen tillgång till latrin.
Behöver jag tillägga att sjukvårdspersonal saknas överallt?
Det blev inget telefonsamtal i går. Salva Kiir kommer bara att tro att jag är ironisk om jag ringer och säger grattis, tänkte jag.
Paulino Matip är död.
Paulino Matip är död. Han avled i Nairobi den 22 september. Det är både bra och dåliga nyheter.
Paulino, som han allmänt kallades, ledde sin egen milisgrupp i södra Sudan under inbördeskriget. Han åtog sig uppgiften att bekämpa SPLA-gerillan i det hetaste oljedistriktet där Lundin Oil var verksamt.
Jag såg Paulino när jag var där 2001 och gjorde ett tevereportage om Lundins verksamhet. Men jag hann aldrig prata med honom. Han och Ian Lundin smet iväg till ett privat möte.
Paulino hade ett förflutet som rebell i Anyanya-rörelsen som var aktiv under det första sudanesiska inbördeskriget mellan 1955 och 1972. När det andra kriget bröt ut 1983 lät han sig enrolleras av Khartoumregeringen. Han blev Khartoums brutalaste och effektivaste vakthund i oljedistriktet. Skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.
När kriget upphörde 2005 slöt Paulino fred med SPLA-gerillan. Som belöning för detta blev han vice ÖB i det nya landet Sydsudan.
För ett år sedan förhördes jag av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist. Elving arbetar som bekant med en förundersökning gällande eventuellt folkrättsbrott i Sudan. Jag tipsade honom om att det finns ett antal nyckelvittnen i Sydsudan som vet allt om vad som hände i Lundins koncessionsområde under kriget.
Jag räknade upp de viktigaste. Riek Machar, som var lierad först med SPLA-gerillan och sedan med Khartoumregeringen. Han träffade Ian Lundin flera gånger. Han är nu vicepresident i Sydsudan. Därefter Peter Gadet, ökänd befälhavare som har bytt sida mellan Khartoumregeringen och SPLA så många gånger att alla har tappat räkningen.
Och så Paulino Matip, storskurken själv. Jag sade till Magnus Elving att han nog måste skynda sig att förhöra dessa herrar. De kommer inte att leva så länge till.
Nu är Paulino borta. Hann Elving träffa honom? Jag tror inte det. Elvings förundersökning tuffar på och tickar skattepengar. Får vi någonsin se ett resultat?
Se mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan genom att klicka HÄR.
Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan
I januari 2011 skrev jag en artikel på DN Debatt som handlar om det svenska stödet till Sydsudans militära upprustning.
“Sverige måste sluta underlätta den militära upprustningen i södra Sudan. Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter i Afrika. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där svenska biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringar att föra krig. Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan. Sverige och andra länder bidrar med bistånd till skolor, vägar, sjukvård med mera. Det kan tyckas berömvärt, men det betyder att regeringen i södra Sudan kan satsa sina oljepengar på vapenköp. Det är extremt illavarslande att den svenska regeringen utan betänkligheter ägnar sig åt detta. Den historiska skulden kan bli tung att bära”