Ethno Press

Nu är det gyllene tider för alla kulturrelativister, könsförtryckarapologeter och begreppsförvillare. Sedan nyheterna om tafsande ensamkommande flyktingbarn blev förstasidesrubriker jobbar svettiga etnicitetsideologer för högtryck. Här gäller det att blanda bort korten så till den milda grad att ingen ska kunna veta vad som är upp eller ner, ut eller in.

Målsättningen är i all tysthet klart och tydligt formulerad. När den önskvärda totalförvirringen är uppnådd ska ingen kunna säga att tafsandet har något med kulturell tillhörighet hos tafsaren att göra.

Så här låter det: Det är inte fråga om etnicitet hos tafsaren. Svenska män tafsar minsann lika mycket som utländska, det vet varenda tjej. Det handlar om män som tafsar på kvinnor, punkt!

Om det nu skulle gå att påvisa att merparten tafsare är muslimer så ska alla veta att tafsandet inte har något med religion att göra. Det står inte någonstans i Koranen att det är okej att tafsa på kvinnor.

Summan av kardemumman är att alla män är lika goda kålsupare och att det handlar om kön och inte etnicitet.

Låt mig då anmäla min synpunkt. Tafsandet handlar om kultur. Det är dock inte så enkelt som att tafsandet är specifikt muslimskt. Men muslimer lever traditionellt i klansamhällen och jag vill hävda att tafsarna är extremt överrepresenterade där. I klansamhällena finner vi förutom muslimer även yazidier, zoroastrer och för den delen även kristna araber och många andra icke-muslimska folkgrupper. Det klansamhällena har gemensamt är att kvinnorna har en avsevärt lägre rang än männen och att de tjänar som garanter för manliga släktingars heder.

Och det är just det sistnämnda det handlar om här. De ”egna” kvinnorna ska vara ärbara och helst gömmas undan alla andra mäns blickar. Andra kvinnor däremot, i synnerhet utländska, riskerar ständigt att bli betraktade och behandlade som sexuell lösegendom. Och då är det fritt fram att tafsa.

För att ytterligare komplicera resonemanget vill jag påpeka att det bland muslimska samhällen finns en väldig variation när det gäller kvinnors ställning och därmed också graden av tafsande. Titta på den här vackra kvinnan på bilden. Notera hennes klädsel. Hon är muslim och bor i Mali. Hela hennes uppenbarelse vittnar om att hon skulle bli lika överraskad som chockad om någon man plötsligt började tafsa på henne. I Mali har kvinnor en högre ställning än i exempelvis Somalia, som är kanske sämst i klassen när det gäller kvinnors rättigheter.

I svensk och internationell press beskrivs det nu som om tafsandet har blivit en nationell lagsport bland unga invandrarkillar. Jag kan inte bedöma omfattningen. Det som är så självklart att det inte borde behöva sägas är dock att det bland alla tafsande flyktingpojkar finns massvis med grabbar som inte kan tänka sig att tafsa. Sannolikt därför att de har haft en bra mamma som har gett dem en god uppfostran.

Men tyvärr är sånt inte så vanligt i klansamhällen. Tyvärr är motsatsen det vanligaste. Att pojkar uppfostras till att förakta alla kvinnor utanför släkten.

I Sverige växer nu lokala klansamhällen fram i invandrartäta förorter. Där odlas samma kvinnosyn som i det gamla hemlandet.

Därför handlar tafsandet om kultur.