- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Islamofober och andra psykfall
På ytan förefaller det som om den politiska situationen i Mali i Västafrika har normaliserats. (”Normalisering”, detta slitna ord vars mening ingen riktigt kan definiera.)
De militanta islamisterna som invaderade den norra landsänden inklusive staden Timbuktu våren 2012 har drivits bort av franska styrkor. Presidentval hölls nyligen, segrade gjorde Ibrahim Boubacar Keita. Han tillträder nästa vecka.
Samtidigt kommer rapporter om att de islamistgrupper som ockuperade nästan halva landet nu har gått samman i en gemensam front. De är långt ifrån tillintetgjorda. De omgrupperar och bidar sin tid. Fortsättning följer alltså.
Den militanta islamismen har under det senaste decenniet vuxit till att bli det största globala hot mot fred och säkerhet som vi känner till. Hela Sahelområdet i Afrika anfäktas av denna extremism. Islamisterna utgör ett säkerhetshot från Mauretanien till Somalia.
Hur det ser ut i Mellanöstern hör vi på nyheterna varje dag.
Mot bakgrund av detta är det egendomligt att den militanta islamismen inte diskuteras mer i vårt land. Det är ju fråga om en extremistisk ideologi med totalitära anspråk som helt avfärdar tanken på demokrati.
Om det handlade om en renodlad politisk rörelse utan religiös dimension som ägnade sig åt systematisk terror i form av sprängdåd, kidnappningar, mord och regelrätta invasioner av territorium så tror jag vi alla skulle både diskutera och oroa oss.
Men när det gäller militant islamism så är det som om frågan sopas under mattan. Det känns som att det nästan är lite ofint att föra problemet på tal.
Förklaringen till detta är naturligtvis den besvärande omständigheten att det går en rak linje från den fromme muslimen som inte gör en fluga förnär, till den militante islamisten iklädd självmordsväst.
Var någonstans på denna linje går gränsen? Var förvandlas den privata religiösa övertygelsen till en allmänfarlig extremistisk våldsideologi?
Och: ska vi avstå från att diskutera detta eftersom den diskussionen riskerar att såra fromma muslimer som ogillar våld?
En absolut nödvändig frågeställning tycker jag.
Men det tycker inte alla. Den som försöker väcka frågan om islamism kommer med absolut säkerhet att bli stämplad som islamofob.
En fobi innebär som alla vet en sjuklig skräck för något som egentligen inte är farligt. En form av psykisk störning. Den som lider av en fobi har hyfsade chanser att bli botad med kognitiv beteendeterapi.
Att klassa sina meningsmotståndare som psykiskt störda är ett gammalt och beprövat grepp. Det finslipades i Sovjetunionen under Leonid Brezjnev på 1970-talet. De som ifrågasatte den sovjetiska kommunismen fick diagnosen ”filosofisk berusning” och spärrades ofta in på mentalsjukhus.
Så gör vi kanske inte här i Sverige men jag skulle inte bli förvånad om islamofober snart ordineras psykiatrisk öppenvård.
Kampen mot Boko Haram angår oss alla
Offensiven mot den islamistiska sekten Boko Haram i norra Nigeria fortsätter. Hur många som har dödats de senaste veckorna är ännu oklart. Enligt Human Rights Watch har 3 600 människoliv skördats de senaste åren. Både i Boko Harams attentat och under de nigerianska säkerhetsstyrkornas jakt på dem.
Boko Haram betyder ”västerländsk utbildning är förbjuden” på språket haussa. Sekten grundades i början av 2000-talet av den muslimske predikanten Mohammed Yusuf. Den uttalade målsättningen är att etablera en muslimsk stat i norra Nigeria, styrd med sharialagar.
Sektens metoder är brutala och effektiva. De bränner och spränger kyrkor och skolor. Allt som kan kopplas till kristendom och västerländskt inflytande – inklusive muslimska skolor med modern undervisningsform – blir måltavlor för attentat. Den enda undervisning som är tillåten är den som bedrivs i koranskolor.
Boko Haram anses av många utländska säkerhetsexperter utgöra främst ett internt problem i Nigeria. Eftersom gruppen ännu inte har attackerat västerländska mål ges den inte samma dignitet som exempelvis Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM.
Det tror jag är en felbedömning.
John Brennan, nybliven chef för amerikanska CIA, har medgivit att USA samarbetade med islamister i Libyen när kampanjen mot Muammar Ghadaffi utvecklades. På samma sätt som USA samarbetade med afghanska rebeller under kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan. Vi vet vad följderna av det blev. Al Qaida, Osama bin Laden och talibanerna.
I Libyen tackade islamisterna för hjälpen genom att mörda den amerikanske ambassadören.
Det islamistiska maktövertagandet i Mali var en direkt följd av maktskiftet i Libyen och den plötsliga tillgången till vapen och villiga gudskrigare.
Även Boko Haram i Nigeria anses ha fått vapen från libyska depåer och finansiellt stöd från Qatar.
Mönstret förefaller tydligt. Det är dystert att konstatera att de gamla envåldshärskarna i arabvärlden, alltså Ghadaffi, Ben Ali, Mubarak och även Saddam Hussein utgjorde det enda effektiva skyddet mot den islamism som nu tar över. Det borde ha varit lätt för ”säkerhetsexperterna” att räkna ut.
Den bekymmersamma slutsatsen är att det inte är självklart hur man skall förhålla sig till upproret i Syrien.
Jag tror att våldet i norra Nigeria kommer att sprida sig i regionen. Spänningen mellan islam och kristendom är stark i hela Sahelregionen. Ett land har redan delats, Sudan. Mali var på vippen och sista ordet där är inte sagt än. Nigeria har blodiga erfarenheter av separatism. Minns Biafra.
Att tro att Boko Haram bara angår nigerianerna är livsfarligt. Islamismen är en totalitär ideologi jämförbar med andra totalitära läror. Den måste bekämpas varhelst den dyker upp.
Afrika måste demokratiseras, annars går kontinenten under.
Varje gång vi ser ett nyhetsinslag på teve och hör en rebell ropa “allahu akbar” bör vi därför skärpa våra sinnen. Kampen mot islamismen angår oss alla. Överallt.