- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Kanonmaten förbereds i Sydsudan
Nu närmar sig öppet krig i Sydsudan. Konflikten börjar alltmer likna ett drama av Shakespeare. Kungen sitter isolerad i sitt palats omgiven av svekfulla rådgivare, samtidigt som hans ärkefiende och tidigare förtrogne smider ränker och förbereder en kupp, trots att han tvingas gömma sig. Landets högste militär har egna maktambitioner och planerar att döda både kungen och dennes ärkefiende. Runt riket tornar hotfulla arméer upp sig. Är kungens dagar räknade?
I Shakespeares dramer brukar det sluta med att alla dör. Bli inte förvånad om detsamma inträffar i Sydsudan.
President Salva Kiir har nu avskedat sin vicepresident Riek Machar och istället utnämnt sin gamle bundsförvant Taban Deng till vice. Detta har väckt protester i FN eftersom handlingen anses strida mot det fredsavtal som slöts i augusti förra året.
Jag träffade Taban Deng för 15 år sedan. Då var han en underordnad andraplansfigur inom SPLA. Efter krigsslutet 2005 blev han guvernör i Unity State där den mesta oljan finns. Där började hans klättring mot toppen. Men att låta sig utnämnas till vicepresident i Sydsudan är nästan en självmordshandling. Vi får se hur länge han överlever.
Striderna i landet har nu pågått i flera veckor och allt tyder på att de kommer att eskalera. Värst drabbas civila, som vanligt. De FN-soldater som finns på plats har inte mycket säkerhet att erbjuda. Efter det våldsamma skjutandet i huvudstaden Juba nyligen försökte tusentals människor ta sig in i FN:s läger och söka skydd där. De flesta misslyckades och enligt medieuppgifter blev ett dussintal kvinnor våldtagna av SPLA-soldater, i ett fall medan FN-soldater tittade på utan att ingripa. Minst två kvinnor uppges ha dött av de skador de fick. Läs mer om detta HÄR.
Det var i samband med dessa händelser som en grupp svenska poliser stationerade i Sydsudan sjappade med svansen mellan benen och lämnade landet fortare än kvickt, vilket fick FN att fördöma Sverige. Denna nya medlem i säkerhetsrådet är nu inte välkommen tillbaka med personal i Sydsudan, enligt FN:s talesman. Läs mer om detta HÄR.
President Salva Kiir har ett mycket svagt stöd och svårt att fatta för landet avgörande beslut. En oförmåga som förvärras av hans alkoholberoende. Hans rival, nu avskedade Riek Machar framstår som den klart starkaste av de två. Men hans maktbas utgörs av nuerfolket som numerärt är mindre än Kiirs stam dinka, och inte heller har stöd av tillräckligt många andra stammar i landet.
Jokern i leken är överbefälhavaren Paul Malong. Han utfärdade 25 juli en order att hans styrkor skulle immediately attack and carry out aerial bombardment against the hideout of Dr. Riek Machar. Vidare skulle hans styrkor gripa Riek and bring him dead or alive. Malong gav sina trupper order att positionera sig vid gränsen till Kongo DRC dit Riek Machar förväntades fly. Se faksimil på brevet HÄR.
Det finns skäl att tror att Malong aspirerar på presidentposten. Först måste han röja Riek Machar ur vägen. Därefter väntar sannolikt en uppgörelse med Salva Kiir. Men denne har fortfarande stöd från Ugandas president Museveni och sannolikt även av Kenyas Uhuru Kenyatta. Båda dessa vilar dock på hanen, ovilliga att stötta en president som så uppenbart tycks befinna sig på fallrepet.
Fortsättning följer i Shakespearedramat.
Lundinspåret kallnar i Sydsudan
Jag träffade häromdagen en man från Sydsudan som lever som kvotflykting i Sverige. Han är en av få överlevande efter en massaker på en polisstation i Juba, Sydsudan, 2013. Omkring 200 män sköts ihjäl instängda i ett rum. Inte sedan Rwanda 1994 har jag tagit del av en sådan fruktansvärd berättelse.
Jag kan inte undgå att koppla samman det som nu sker i Sydsudan med den förundersökning gällande misstänkt medhjälp till folkrättsbrott som svenske åklagaren Magnus Elving arbetar med. Den utredning som alltså handlar om huruvida styrelsen för Lundin Oil ska kunna åtalas.
För att kunna värdera vilka möjligheter Elving har att på ett rättssäkert sätt bedriva sitt arbete måste man förstå vilken typ av samhälle Sydsudan är. Och jag är inte helt övertygad om att han och hans medarbetare gör det. Där gäller helt andra regler och normer än här.
En av mina källor berättar att Elvings kollega, chefsåklagare Krister Petersson besökte Sydsudan för ett par år sedan och genomförde förhör. En av dem han träffade var Tito Biel som var högt uppsatt befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF, under det andra inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Det som alltså slutade med en uppgörelse som banade väg för bildandet av den självständiga staten Sydsudan. Han var verksam i det område där Lundin borrade efter olja. Han var en av storskurkarna och visste det mesta om vad som hände i regionen.
Krister Petersson hade tur som fick tag på Tito Biel. Det var i grevens tid för i slutet av förra året dödades denne i en helikopterattack. Han kan sålunda inte medverka i en eventuell rättegång.
En annan centralfigur som dog för inte länge sedan var Paulino Matip. Där gick åklagaren miste om ett nyckelvittne av rang.
Petersson träffade dock den allra största storskurken Riek Machar, som tidvis samarbetade med Lundin kring millennieskiftet. Enligt min uppgiftslämnare fick åklagaren inte ut så mycket av det mötet. Riek Machar bad honom komma tillbaka senare. Come back later som det brukar heta när folk i Afrika inte vill prata med en. Såvitt jag förstår har det ännu inte hänt på grund av det dåliga säkerhetsläget i Sydsudan. Jag skulle inte heller tro att Riek Machar är så intresserad av att prata med den svenske åklagaren. Han har alldeles för många bokstavliga lik i garderoben.
En annan intressant person som Petersson intervjuade var John Dor, tidigare guvernör i staden Bentiu. Jag träffade honom år 2001 och fick intrycket att han var något så ovanligt som en hederlig regeringstjänsteman. Han stod Lundin nära men var ändå öppenhjärtig med detaljer i det då pågående kriget, detaljer vars offentliggörande inte gynnade det svenska bolaget.
Därutöver träffade Krister Petersson ett antal vanliga civila som påstod sig vara offer för krigshandlingar. Vittnen som kan vara relevanta i Elvings utredning. Det är intressant eftersom jag har hört från en annan av mina källor att det sprids ett rykte i Sydsudan om att man kan få pengar om man pratar med en svensk åklagare om händelserna i Western Upper Nile under kriget. Sannolikt en missuppfattning av det faktum att civila som drabbats eventuellt kan få skadestånd i händelse av fällande domar.
Jag tror det är upplagt för en riktigt rafflande final på Magnus Elvings förundersökning. Jag följer den med stor spänning.
Den som vill fördjupa sig i detta skall läsa min bok Oljans pris från 2014 där jag utförligt redovisar alla turerna i den här högintressanta historien. Boken finns på Adlibris och Bokus. Läs också om den HÄR.
Vem bryr sig om mördandet i Sydsudan?
Striderna i Sydsudan intensifieras. Rebellerna under ledning av Riek Machar har intagit staden Bentiu som är huvudort i det viktigaste oljedistriktet.
Under påskhelgen mördades hundratals civila i ett blodbad som leder tankarna till Rwanda för 20 år sedan.
Människor i Bentiu sköts och slogs ihjäl i kyrkor, moskéer och sjukhus. Rebellerna tog över en lokal radiostation och sände hatfyllda budskap riktade mot ”de andra”, de som inte tillhör Riek Machars stam.
Inga dödssiffror för kriget som inleddes den 15 december förra året har publicerats. Det är mycket märkligt. Mina kontakter i Sydsudan uppger dock att det rör sig om flera tiotal tusen, kanske upp emot etthundratusen totalt.
Bentiu, skådeplats för påskens massakrer, är granne med Rubkona där Lundin Oil hade sitt högkvarter kring millennieskiftet. I min nyligen utgivna bok Oljans pris skriver jag tämligen detaljerat om situationen där. Se bokens hemsida och läs ett smakprov HÄR.
I Sverige har våldet i Sydsudan reducerats till notisnivå. De stora nyhetsredaktionerna gäspar förstrött. De tycker antagligen att det blir alldeles för komplicerat att försöka reda ut vilka som är good guys och vilka som är bad guys. Lika bra att låta saken bero då. Ungefär samma inställning som inledningsvis rådde gällande folkmordet i Rwanda. Krigen i Kongo som inleddes i slutet av 1990-talet och släckte sammanlagt cirka 5,5 miljoner människoliv lyckades aldrig kvala in som stor nyhet i Sverige.
Samtidigt jobbar åklagare Magnus Elving vidare med sin förundersökning gällande Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott i södra Sudan kring millennieskiftet. I juni har han hållit på i fyra år. Elving tycks fortfarande vara förvissad om att det var den vite mannens agerande som orsakade lidandet där.
Ibland hör jag folk säga att Afrika är svårt att förstå. Det är inte så konstigt när ämnet behandlas som det görs.
Nu höjs insatserna i Sydsudan
Nu på nyårsaftonen rasar åter strider kring staden Bor i Sydsudan. Bara för några dagar sedan såg det ut som om den viktiga knutpunkten hade återtagits av regeringsarmén.
Den sparkade vicepresidenten Riek Machar är förstås upphovsman till striderna. Enligt uppgift finns en löst sammansatt milisgrupp vid namn Vita Armén med i bilden. Den består av unga krigare från nuerstammen som drivs av en vilja att bekämpa alla som hotar deras autonomi. Det vill säga alla som gör anspråk på att representera en centralregering i landet.
Gruppen kallar sig Vita Armén eftersom krigarna gnider in sig med vit aska när de ska gå ut i strid. Ofta bara beväpnade med spjut.
Detta är ett av Sydsudans stora dilemman. Befolkningen utgörs till avsevärd del av människor som vägrar underordna sig auktoriteter och därför ganska enkelt går att mobilisera för den typ av rebelluppror som Riek Machar bedriver.
Vita Armén bildades ursprungligen bland nuerna för att slå tillbaka stammen murle som av tradition stjäl deras boskap. Vita Armén har upprepade gånger hotat att helt utplåna murle. Vid sidan av det projektet har de till och från lånat sig till andra militära äventyr. När Riek Machars gren av SPLA-gerillan mördade omkring 2 000 människor år 1991 i massakern i Bor fanns Vita Armén med som aktör.
Och nu är de alltså med och försöker erövra Bor igen. De är till stor del dåligt beväpnade och motiveras av andliga ledare som lovar dem osårbarhet i striderna. Påminner mycket om föregångaren till ugandiska LRA, Alice Auma/Lakwenas Holy Spirit Movement som på 1980-talet försökte störta Ugandas regering med hjälp av magi.
Sydsudans grannländer har nu lovat att stödja kampen mot rebellerna militärt. Allt tyder på att Kenya, Uganda och Etiopien tänker göra en skarp markering och inte tillåta Riek Machar att vinna det här kriget. För det är ett krig, alla andra beskrivningar av det nu rådande läget är eufemismer och förskönanden. Samtliga länder i Östafrika hyser inom sig frön till liknande uppror och nu tänker dessa länders regeringar samfällt sätta ned foten.
Sydsudan har på bara några få år blivit en oerhört viktig handelspartner för framför allt Kenya och Uganda som exporterar konsumtionsvaror dit. Tiotusentals driftiga kenyaner och ugandier arbetar i Sydsudan. Det är ett land som inte får kollapsa, det skulle drabba grannarna hårt.
Det är alltså inte altruistiska skäl som driver Sydsudans grannar att stötta landets regering.
Jag skulle gärna vilja presentera en vacker profetia om den närmaste framtiden, så här på årets sista dag. Men tyvärr ser framtiden i Sydsudan inte särskilt ljus ut. Riek Machar kommer inte att lyckas störta regeringen, det tror jag kan sägas med bestämdhet. Det här kan vara hans sista strid. Men karln är seg, det måste också stå klart för alla. Han har faktiskt överlevt värre konflikter än den här.
Det är ännu för tidigt att överblicka de mänskliga och materiella kostnaderna för de senaste två veckornas strider. Men de är omfattande, det kan jag garantera. Hittills har man bara rapporterat om ”tusentals” döda. Jag vågar lova att det handlar om tiotusentals.
Värst är att de etniska splittringarna i landet nu har ökat. De två dominerande stammarna dinka och nuer kommer att få mycket svårt att glömma det här.
Utan enighet, med ständig misstänksamhet, hämndlystnad och rivalitet om makten tror jag tyvärr att Sydsudans framtid ser mycket mörk ut.
Blir Sydsudan ett nytt Rwanda?
Risken är stor att krisen i Sydsudan utvecklas till ett inbördeskrig med etniska förtecken. Kampen mellan de två dominerande stammarna dinka och nuer har alla de ingredienser som behövs i en sådan djävulsbrygd.
- Rivalitet om makt tillsammans med total ovilja att underordna sig någon annans styre.
- Starka ledare som vet hur man spelar på etniska känslor.
- Traditionella motsättningar som har existerat i tusen år och tidigare yttrat sig i blodiga boskapsräder och etniska småkrig.
- Och framför allt: minnet av våldsamma oförrätter under det långa inbördeskriget som avslutades 2005.
Den enskilt värsta händelsen av distinkt etnisk karaktär under inbördeskriget var massakern i Bor 1991. Då mördades omkring 2 000 människor. De som dog var huvudsakligen dinka. Mördarna var nuer, tillhörande Riek Machars gren av gerillan SPLA. Machar hade då nyligen brutit med sin forne vapenbroder John Garang, dinka.
Under kriget var hela södra Sudan – det som år 2011 förvandlades till republiken Sydsudan – starkt splittrat. Huvudfienden utgjordes av regeringen i Khartoum men i södern krigade grupper också mot varandra. Riek Machar, som nu i dag är huvudperson i det sydsudanesiska dramat, utmärkte sig som sällsynt opportunistisk.
Machar bildade gerillan SPLA tillsammans med John Garang 1983. Kriget startade i staden Bor.
1991 bröt Machar med Garang och 1997 gick han över till fiendesidan, Khartoum. 2000 bröt han med Khartoum, startade en milis i oljedistriktet Unity State, krigade stundtals mot SPLA och lät sig avlönas av oljebolagen.
När landet delades och staten Sydsudan bildades 2011 blev Riek Machar vice president. President blev Salva Kiir, dinka. De flesta någorlunda nyktra bedömare insåg att den maktdelningen inte skulle tåla särskilt hårda påfrestningar.
I somras avskedades Riek Machar. Sedan dess har vi bara räknat dagarna tills landet skulle explodera. Läs mina tidigare bloggtexter på ämnet. Sök i arkivet här i spalten till vänster.
Redan den gamle antropologen E.E. Evans-Pritchard ansåg att nuerna var omöjliga att regera över. Detsamma gäller för dinka.
Alltsedan regeringen i Sydsudan bildades har den ägnat sig åt att försnilla pengar i stor skala samtidigt som landets befolkning har stannat kvar i yttersta armod. Staten har underlåtit att serva medborgarna, det har överlåtits åt utländska hjälporgan.
Staten betraktas därmed bara som ett verktyg för att kunna ackumulera privata förmögenheter. Att erövra politisk makt är en modern form av de boskapsräder som i alla tider har varit själva motorn i både dinkas och nuernas samhällen.
Jag vill inte måla fan på väggen, men om det är någon afrikansk konflikt under de senaste tjugo åren som har haft potential att utvecklas till ett nytt folkmord likt Rwanda 1994, så är det den nuvarande krisen i Sydsudan.
Nu krävs stark vilja och diplomatisk fingertoppskänsla för att avstyra det.
Peter Gadet spökar igen i Sydsudan
Uppgifterna om att det är Peter Gadet som ligger bakom de dramatiska händelserna i staden Bor i Sydsudan är minst sagt oroväckande.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005 var Peter Gadet en av de mest tongivande figurerna. Han bytte lojalitet upprepade gånger. Han var ansluten till en milisgrupp i oljedistriktet Unity State men revolterade mot sin befälhavare kring millennieskiftet. Revolten misslyckades och då enrollerades han av gerillan SPLA istället. Han inledde en hänsynslös terror mot civila strax söder om staden Rubkona där Lundin Oil hade sin bas.
Gadet tillhör nuerstammen och det påstås nu i nyhetsrapporteringen att han skulle vara lojal mot den utpekade kuppmakaren Riek Machar, även han nuer.
Jag tvivlar på det. De samarbetade ibland under inbördeskriget men var oftast fiender och kan möjligen nu ha ingått en taktisk allians. Men Peter Gadet kommer inte att underordna sig Riek Machar, det vågar jag lova. Han har egna, mycket välutvecklade maktambitioner.
När Sydsudan blev självständigt startade han en rebellgrupp vid namn South Sudan Liberation Army och började attackera civila under förespegling att det var en kamp mot regeringen. Relativt nyligen lät han sig rekryteras till regeringsarmén. Men nu är han på krigsstigen igen och utpekas som befälhavare för de nuersoldater som har erövrat Bor och dödat ett okänt antal människor.
Beteendet är typiskt för Peter Gadet.
Bor är en stad vars namn väcker minnen av ond, bråd död. Det var där inbördeskriget startade 1983 då framlidne SPLA-ledaren John Garang ledde ett myteri bland soldaterna. Men det var också i Bor den stora massakern inträffade 1991, då Riek Machars rebeller dödade omkring 2 000 civila, tillhörande dinkastammen. Den omfattande svält som följde beroende på att Rieks styrkor hade plundrat hela regionen påstås ha skördat 25 000 dödsoffer.
Notera alltså att denne Riek Machar, skyldig till Bormassakern, var vicepresident ända fram till i somras.
Jag var i Bor för några år sedan. Då var det en fridfull hamnstad vid Nilen, en viktig transitpunkt där gods från norr lastades från fartyg till lastbilar för vidare färd söderut. Bor är en mycket viktig stad i Sydsudan.
Att Peter Gadets styrkor nu har erövrat staden och uppges ha siktet inställt på huvudstaden Juba är väldigt dåliga nyheter. Peter Gadet är regeringens onde Nemesis. Han är den de har fått för sina synder.
Väntat kuppförsök i Sydsudan
Så kom det då till slut, det som somliga fruktat och andra längtat efter. Ett kuppförsök mot president Salva Kiir i Sydsudan.
Natten till måndagen 16 december utbröt skottlossning i huvudstaden Juba. Påföljande kväll tycktes det som om regeringstrogna soldater hade kväst upproret. Nattligt utegångsförbud utlystes. Ett större antal människor greps.
Vad handlar det om?
I botten ligger en maktkamp mellan företrädare för landets två största stammar, dinka och nuer. Den rivaliteten går tillbaka till inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005. Gerillan SPLA som vann kriget dominerades av dinka och nuer ända fram till 1991. Då delades SPLA i två rivaliserande grupper. Den ena leddes av huvudfiguren i sammanhanget, John Garang, som var dinka. Den andra av hans rival Riek Machar, nuer. Det är han som nu ligger bakom kuppförsöket.
John Garang dog strax efter det att fredsfördraget hade undertecknats. Salva Kiir, även han dinka blev president när Sudan delades och Sydsudan blev självständigt 2011. Riek Machar blev vicepresident.
En dinka och en nuer. Bittra rivaler under kriget. Nu skulle de samarbeta. Alla som kände Riek Machar visste att han i längden inte skulle underordna sig Salva Kiir. Riek Machar demonstrerade under inbördeskriget tydligt sina maktambitioner.
I juli i år avskedade Salva Kiir viktiga nyckelpersoner i regeringen. Nummer ett var Riek Machar. När det inträffade förstod de flesta observatörer, inklusive undertecknad, att det bara var en tidsfråga innan ett kuppförsök skulle inträffa. Läs min bloggtext från i somras HÄR. Knappa in sökordet Sydsudan i sökrutan på min blogg så hittar du övriga texter som jag skrivit om landet.
Till saken hör att medborgarna i Sydsudan utgörs av folkgrupper som aldrig i historien har underordnat sig en regering frivilligt. Dinka och nuer har mycket gemensamt, bland annat avskyn för centraliserat styre. Detta faktum, tillsammans med den omfattande plundring av landets resurser som ledarklicken i Juba har ägnat sig åt de senaste åren har underlättat för Riek Machar att vinna godkännande för sitt politiska motstånd mot sin chef Salva Kiir.
Det här var det första öppna kuppförsöket i Sydsudan. Men absolut inte det sista. Det är väldigt tråkigt att behöva vara olyckskorp. Men tyvärr är prognoserna för världens nyaste land mycket dåliga.
Det som har präglat landets ledning allt sedan flaggan hissades första gången den nionde juli 2011 är maktmissbruk, arrogans och förakt för demokrati. Därtill ohejdad korruption och flagrant stöld av landets oljeinkomster. Det är klart att det inte fungerar.
Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika
Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.
Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.
Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.
Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.
Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.
De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.
Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”
Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.
Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.
Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.
”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.
Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.