- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Vem bryr sig om mördandet i Sydsudan?
Striderna i Sydsudan intensifieras. Rebellerna under ledning av Riek Machar har intagit staden Bentiu som är huvudort i det viktigaste oljedistriktet.
Under påskhelgen mördades hundratals civila i ett blodbad som leder tankarna till Rwanda för 20 år sedan.
Människor i Bentiu sköts och slogs ihjäl i kyrkor, moskéer och sjukhus. Rebellerna tog över en lokal radiostation och sände hatfyllda budskap riktade mot ”de andra”, de som inte tillhör Riek Machars stam.
Inga dödssiffror för kriget som inleddes den 15 december förra året har publicerats. Det är mycket märkligt. Mina kontakter i Sydsudan uppger dock att det rör sig om flera tiotal tusen, kanske upp emot etthundratusen totalt.
Bentiu, skådeplats för påskens massakrer, är granne med Rubkona där Lundin Oil hade sitt högkvarter kring millennieskiftet. I min nyligen utgivna bok Oljans pris skriver jag tämligen detaljerat om situationen där. Se bokens hemsida och läs ett smakprov HÄR.
I Sverige har våldet i Sydsudan reducerats till notisnivå. De stora nyhetsredaktionerna gäspar förstrött. De tycker antagligen att det blir alldeles för komplicerat att försöka reda ut vilka som är good guys och vilka som är bad guys. Lika bra att låta saken bero då. Ungefär samma inställning som inledningsvis rådde gällande folkmordet i Rwanda. Krigen i Kongo som inleddes i slutet av 1990-talet och släckte sammanlagt cirka 5,5 miljoner människoliv lyckades aldrig kvala in som stor nyhet i Sverige.
Samtidigt jobbar åklagare Magnus Elving vidare med sin förundersökning gällande Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott i södra Sudan kring millennieskiftet. I juni har han hållit på i fyra år. Elving tycks fortfarande vara förvissad om att det var den vite mannens agerande som orsakade lidandet där.
Ibland hör jag folk säga att Afrika är svårt att förstå. Det är inte så konstigt när ämnet behandlas som det görs.
Centralafrikanska Republiken i gungning.
Det drar ihop sig till en uppgörelse i Centralafrikanska Republiken. Detta berör inte bara CAR, som landet förkortas, utan även många grannländer. Nu meddelar till och med Sydafrika att man skickar truppförstärkningar för att skydda den sittande regeringen mot rebellernas angrepp.
Sedan i höstas avancerar en koalition av rebellgrupper kallad Seleka mot huvudstaden Bangui. Flera mindre städer har erövrats, bland annat den viktiga gruvorten Bria. Rebellerna har skickat motstridiga budskap om huruvida de ska attackera Bangui eller ej.
Vad handlar då striderna om?
President Francoise Bozize kom till makten 2003 och stötte genast på en opposition som vägrade acceptera honom. Efter långa förhandlingar och en hel del strider i landet enades man om att bilda en nationell enhetsregering 2009. Den skulle innefatta representanter för rebellerna.
Men förra året anklagade koalitionen Seleka regeringen för att inte leva upp till sina åtaganden. Det handlade bland annat om att släppa politiska fångar och att ekonomiskt kompensera rebellsoldater som hade överlämnat sig.
President Bozize kom till makten med hjälp av Tchad som ville ha en vänligt sinnad granne i söder. När det nu jäser kraftigt i CAR kan det mycket väl komma att koka över i Tchad. Med tanke på hur djupt involverat det landet är i Sudans Darfurkonflikt så är det inte så långsökt att tänka sig att rebellerna inom Seleka får vapen och annat stöd från Khartoum.
Tchad har tidigare anklagat Sudan för att stötta regimfientliga rebeller. De två länderna slöt fred 2010 men oroligheterna i CAR kan ha fått Khartoum att byta taktik.
Det är den gamla vanliga visan i Afrika. Min fiendes fiende är min vän.
Hotet från rebellerna tas på mycket stort allvar i hela Centralafrika, vilket inte minst visar sig i att så många grannar sluter upp för att skydda president Bozize. Såväl Gabon som Kamerun och Kongo-Brazzaville skickar soldater. Plus, alltså, Tchad och Sydafrika.
Frankrike har tidigare haft en stor militärstyrka i CAR, även innehållande stridsflyg. Den är nu nedbantad och intressant nog vägrar såväl Frankrike som USA att hjälpa till i kampen mot rebellerna.
Det här kan bli en riktig nagelbitare under våren 2013. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa texten från FN:s utmärkta nyhetsorgan Irin HÄR.