- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Rasister här och där
Presidentvalet i Burundi marknadsfördes som en folklig manifestation för landets väl. Det blev istället en charad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare som så gärna vill säga ”jamen de håller ju faktiskt demokratiska val. Då kan det väl inte vara så illa?”
Jo, det är illa i Burundi. I likhet med alla andra afrikanska länder söder om Sahara som jag känner till är misstron mellan olika folkgrupper monumental. Det handlar om hutu och tutsi och extremt förenklat kan man säga att skillnaden mellan dessa är att hutu är korta och tutsi är långa. Med många individuella undantag, förstås.
I grannlandet Rwanda, som har samma demografiska profil, utspelade sig ett folkmord 1994. Minoritetsfolket tutsi mördades av sina landsmän hutu. Cut them down to size, löd stridsropet. Och det gjorde hutumilisen. När jag reste i Rwanda för några år sedan fick jag många vittnesmål om just detta, att mördarna högg benen av sina offer och lät dem förblöda till döds.
Jag är ständigt fascinerad av att afrikaner har så hopplöst svårt att fördra varandras olikheter. När jag besöker ett afrikanskt land och pratar med folk låter jag ofta samtalet glida in på de olika stammarna, eller folkgrupperna om ni så vill, som bor där. Min samtalspartner låter då en flod av fördomar välla fram. Stammen si och så är tjuvaktig och allmänt opålitlig. Människor från en annan stam är lata, de andra är alltför promiskuösa och är man inte omskuren är man ej att lita på. Eller också är man det, beroende på vem som uttalar sig. Och som sagt, somliga är för långa och andra för korta.
Jag hör sällan andra Afrikaresenärer kommentera det här intressanta fenomenet. Det verkar som om dessa grovt nedvärderande omdömen inte går in i huvudet på den vite besökaren. Om vi svenskar skulle uttala oss på det här viset om de av våra landsmän som vi uppfattar som tillhörande en annan etnisk grupp, skulle det bli ett herrans liv.
Men det gör svenskar i allmänhet inte. Under historiens gång har vi lärt oss att fördra avvikelser, att söka och finna gemensam grund, att bortse från religiösa olikheter och stå ut med politiska skillnader utan att det genast leder till blodsutgjutelse. Majoriteten svenskar är faktiskt ganska toleranta.
Det gör Sverige till ett bra land att leva i.
Dock har jag på senare tid noterat att alla inte delar denna min uppfattning. Det finns de som tycker att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land att man inte ens kan diskutera saken på ett civiliserat sätt i en tevestudio.
Jag skulle nog vilja tipsa dessa agiterade debattörer om att passa på att njuta av Sverige så länge det är som det är. Med den demografiska omvandling som vårt land nu genomgår är det sannolikt att vi kommer att bli mer och mer lika resten av världen. Alltså rasistiska på riktigt.
Och jag tror inte det blir gammelsvenskarna som kommer att utmärka sig mest där.
Regnbågar och mångfald
Åter i Sverige efter drygt två veckor i Sydafrika. Regnbågsnationen, som Nelson Mandela kallade landet. Han syftade på den etniska mångfalden som enligt gammal apartheidterminologi utgörs av vita, svarta, färgade och indier.
Mitt tydligaste intryck är att Sydafrika fortfarande är ett extremt segregerat land. De olika ”raserna” (vetenskapligt felaktigt ord) lever åtskilda. Inkomstklyftorna är avgrundsdjupa. Misstron mellan ”raserna” är monumental. Besvikelsen över ANC:s svek mot landets fattiga bubblar som en revolutionär häxkittel som kan koka över när som helst.
Nelson Mandelas romantiska benämning Regnbågsnationen var ett sätt att göra en dygd av nödvändigheten. De olika folkgrupperna med olika kultur och skiftande ekonomiska förutsättningar fanns där efter apartheids fall, och det måste landets nya ledning bara snällt förhålla sig till. Det gick inte att tänka bort någon grupp. Det gick inte att säga: ”allright, här har vi ett jätteproblem. Sannolikt kommer det att ta evigheter innan svarta, vita, färgade och indier lär sig att samexistera och dra nytta av sina respektive olikheter. Vi får bara bita ihop och härda ut så länge.”
Istället gick Mandela ut med sin politiskt korrekta slogan som ville säga att mångfalden i landet var berikande. Vilket alla i dag kan se inte stämmer.
Tillit mellan folkgrupperna saknas. Misstron regerar.
Låter det bekant? Jag har tidigare här på min blogg skrivit om den mångkulturella utopin. Klicka HÄR. Hur ledande debattörer i Sverige hävdar att mångkultur, det vill säga etnisk och religiös mångfald, har ett värde i sig. Att mångkultur innebär att Sverige växer kvalitativt. Blir bättre, tryggare, rikare och mer konkurrenskraftigt gentemot omvärlden.
Sorry, det finns inga belägg för det. Varken här eller i Sydafrika. Här, precis som där, handlar det om att göra en dygd av nödvändigheten. Vi lever i en föränderlig värld där människor flyttar från land till land. Vi har i Sverige ett stort inflöde av mörkhyade människor, av muslimer och yazidier, syrianer och zoroastrer och många andra.
Istället för att säga: ”allright, det här kräver god samhällsplanering och en vaken insikt om att detta kan komma att bli tämligen problematiskt”, så väljer våra politiska företrädare en annan väg.
Låtsas som att det inte finns några problem i relationen mellan folk med olika kultur, hudfärg och religion. Lansera parollen att mångfald är bra. Den som vill invända stämplar vi bara som rasist, så är den saken ur världen.
Om det funkade för Nelson så kan det nog funka för Steffe också.
Negerkungens sorti
Negerkung får man inte längre säga i filmen om Pippi Långstrump. Ganska väntat efter den diskussion som har förts om Tintin i Kongo och glassen Nogger.
Själv ogillar jag att Pippis apa heter herr Nilsson. Ganska kränkande, tycker undertecknad! Om han hade hetat Muhammed så är jag säker på att SVT hade plockat fram saxen för länge sedan.
Jag har ännu inte hört att Astrid Lindgrens böcker om Pippi ska förpassas till giftskåpet och filmen är en fri bearbetning av boken. En filmatisering innebär alltid att man stryker, ändrar och lägger till. Att i efterhand göra ytterligare en ändring ser jag inte som något brott. Jag har därför svårt att förstå somligas upprördhet. Det tycks mest vara en principiell symbolfråga.
Att ta bort ordet negerkung uppfattar jag som ett sätt att hyfsa tonen i det offentliga samtalet. Jag förstår inte varför små mörkhyade barn i Sverige ska behöva konfronteras med n-ordet, som det ofta kallas, under sagostunden på dagis. Jag har alltid ogillat ordet. Det har en klart nedsättande klang med en tydlig rasistisk innebörd. Att ordet till och från har använts även av svarta, särskilt i USA, i ett försök att avstigmatisera det, förändrar inte saken. Ordet innebär en objektifiering, en avhumanisering. Jag skulle aldrig drömma om att tala om någon av mina afrikanska vänner som neger.
Jag stöder alltså SVT:s beslut i den här frågan.
Men diskussionen slutar inte där. Den är kopplad till de ofta förekommande påståendena att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det egentligen ligger till med den saken. Nu har jag kanske ingen rätt att yttra mig i den frågan. Jag är ju en medelålders, vit, heterosexuell, protestantisk man. Så lågt man kan sjunka på statusskalan i dag. Jag vill ändå hävda att vi som tillhör den kategorin sedan barnsben är marinerade i en saft med starka antirasistiska kryddor.
Några av våra stora skalder har formulerat sig kring detta. Jag tänker exempelvis på Evert Taube som sjöng om Gustaf Blom från Borås. Han som mötte en kvinna från Fidji som födde honom tvillingar, två nästan svarta barn. Den tredje pojken var vit. Men han sov alla dagar och söp varenda natt. Hans hud var vit, hans ögon blå men själen den var svart. Gossen hamnade i det beryktade fängelset Sing-Sing. Gustafs svarta pojkar däremot blev duktiga sjömän, och hans konklusion av detta var: en skiftning i kulören, det gör väl ingenting, nej hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing.
En underbar visa som jag tror sammanfattar en gammaldags svensk inställning i rasfrågan. Det handlar inte om vad du är, utan vem du är.
Så länge som rasismdebatten i vårt land fokuserar på seriefigurer och glasspinnar så tror jag inte problemet är så stort.
Rätten att få vara vidskeplig
Det är intressant att se hur begreppet rasism ständigt omdefinieras i Sverige. Det har blivit ett slags one size fits all-begrepp som alla kan använda beroende på vad man vill och vilket humör man är på.
De politiska partierna tävlar i den populära grenen antirasism och till den sporten hör att man hela tiden måste ha någon att dunka rasiststämpeln på. Annars blir det liksom ingen tävling.
I det sammanhanget kommer jag att tänka på den amerikanske senatorn Joseph McCarthy som gjorde karriär på att anklaga folk för att vara kommunister. I början av 1950-talet pågick regelrätta häxprocesser i USA där mängder av människor tvingades schavottera offentligt, utpekade som sovjetsympatisörer. I många fall räckte det med att någon hade uttalat sympati för fackföreningar för att bli misstänkt för att vara sovjetisk spion. Den utpekade förlorade jobbet och fick utstå allmänhetens spott och spe.
Nu noterar jag att svenska vänsterpartiet har publicerat en skrift vid namn Nolltolerans mot rasism – Vänsterpartiets antirasistiska strategi. Läs dokumentet HÄR. Där anlägger de ett slags mccarthyskt synsätt på rasismen. Vänsterpartiets styrelse, som står som avsändare av dokumentet, börjar med att konstatera att kritik av islam utgör en form av psykisk störning. Den kallas islamofobi.
Rasismen, skriver partistyrelsen, har i olika tider och i olika sammanhang riktats mot olika grupper. Idag fokuserar högerextrema rörelser allt mer på människor som betraktas som muslimer och islamofobin är den främsta motorn i högerextrem ideologi idag.
Rasism är alltså enligt vänstern en form av islamofobi, och islamofober är rasister. Rasister och islamofober är därmed högerextremister. Vilket skulle bevisas.
Eftersom jag betraktar mig som icke-konfessionell agnostiker blir jag förstås undrande inför detta. Jag anser att alla religioner utgör en form av vidskepelse. Islam är inget undantag. Innebär det att jag också skall betraktas som rasist och högerextremist? Det var i så fall en nyhet för mig.
Det är en central uppgift för den antirasistiska rörelsen att bekämpa islamofobi och försvara muslimers rätt att praktisera och ge uttryck för sin tro, skriver vänsterpartiets styrelse.
Det är vad jag kallar ett präktigt politiskt paradigmskifte. Marx ansåg att religion utgjorde en illusorisk lycka. Han kallade den ett opium för folket.
Men nya tider, nya seder. Klasskampen är sedan länge nedlagd. Proletariatets diktatur blev bara en dröm. I stället ägnar nu vänsterpartiet sin kraft åt att kämpa för människors rätt att få vara vidskepliga.
Joseph McCarthy visste att det gick att bygga en politisk karriär på att skrämma människor för kommunismen och att svepande peka ut folk som sovjetsympatisörer.
Den så kallade antirasistiska rörelsen i Sverige med sina diffusa anklagelser om islamofobi uppvisar precis samma mönster.
Var därför försiktig på midsommarafton när du dansar kring stången, om du är en etnisk svensk mitt i livet, som Reinfeldt sade. Tänk på att ditt dansande kan uppfattas som exkluderande av andra etniska grupper. Därmed också avståndstagande. Det vill säga rasistiskt. Vilket innebär att du är högerextremist.
Och för gusskull, ta inte på dig byxor med knätofsar. Då är det kört, det kan jag lova.
Om rasister och prostituerade
Lyssnar på Studio Ett där ett samtal förs om rasismen i Sverige.
Det är ett ämne som jag skyggar för lite grand. Jag tycker det är obekvämt att prata om det. Som jag har påpekat här tidigare så är Sverige ett land med extremt få rasismyttringar jämfört med de flesta andra länder i världen. Det kom tydligen som en överraskning för många när jag här på min blogg påpekade att rasismen i svarta Afrika bräcker den i Sverige med hästlängder.
Jösses vilka rasistiska stereotyper många afrikaner slänger sig med!
Medan jag förstrött lyssnar på debattörerna i radion vandrar mina tankar iväg i associativa banor. Jag kommer att tänka på tjejerna från Somalia som bodde på samma billiga hotell som jag i Nairobi på det glada sjuttiotalet. De var ju fostrade i en extremt pryd tradition i sitt muslimska hemland. När de flydde därifrån och hamnade i Kenya tog deras familjer avstånd från dem. Det ansågs vara ett grovt brott mot de religiösa konventionerna att lämna hemmet och inte ha en nära manlig släkting som ”beskyddare”, vilket var sed i Somalia.
De flickor som ändå tog detta steg ansågs synda. De kallades öppet för horor eftersom de valt att bryta med de patriarkala sedvänjorna. Jag upptäckte att detta stigmatiserande fick en lite märklig effekt.
En somalisk väninna till mig berättade att hon visste att hennes enda sätt att försörja sig i Nairobi var prostitution. Men hon ville inte, hon stretade emot. Ända tills hon fick veta att hennes familj redan betraktade henne som prostituerad, bara för att hon hade förlupit hemmet.
Jamen då så, tänkte hon. Då har jag ingen heder att bevara. Då kan jag lika gärna bli prostituerad. Och så fick det bli.
På liknande sätt tycks det förhålla sig med somliga svenskar som vill föra en resonerande diskussion kring invandringens omfattning, och får höra att de därmed är att betrakta som rasister.
Jamen då så, tror jag många tänker. Då är jag väl rasist. Då kan jag ju lika gärna rösta på SD i höst.
Jag tror det hysteriska skrikandet om rasism i Sverige är totalt kontraproduktivt. Jag tror det bara marginaliserar människor och tvingar in dem i en rasistisk självbild som inte är sann.
Människor på hela jorden har en tendens att leva upp till de förväntningar de känner på sig. Särskilt om de är negativa.
Rasister, rasister, överallt rasister…
Avsaknaden av konsekvensneutralitet är ett växande problem inom svensk journalistik. Jag har påtalat det här i min blogg tidigare. En redaktör ska inte fundera över vilka konsekvenser publicerandet får. Endast en sak gäller: har den här nyheten allmänintresse? Alltså: har allmänheten rätt att få veta vad som har hänt?
Nathan Shachar skriver elegant om detta i dagens DN, läs HÄR.
”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels är det ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen”.
Han tar den ständigt pågående svenska debatten om rasism som utgångspunkt för sina reflektioner. Han skriver om de ”malande, självgisslande litaniorna om hur vårt samhälle är inpyrt med rasism”.
Precis som undertecknad är Shachar en berest människa som har sett att rasism är ett betydligt större problem i resten av världen än det är i Sverige. Jag vill hävda att det är som allra störst i Afrika.
De ”självgisslande litaniorna” har gjort att rädslan för att bli kallad rasist driver politiker till absurda beslut. Shachar skriver om Fredrik Reinfeldt som gör upp med Miljöpartiet om ökad invandring, ”bara för att inte bli kallad rasist”.
Journalister vars uppgift det skall vara att bryta tabun och drivas av mottot ”publish and be damned” gör tvärtom. De tabubelägger viktiga frågor om hedersvåld och invandring. Istället för att granska makten – som låtsas att dessa frågor är helt oproblematiska – blir de maktens megafoner.
Shachars sorg över en yrkeskår som sviker är tydlig och lätt att sympatisera med.
Den ständigt läsvärde Per Gudmundson i Svenska Dagbladet hålls i strama tyglar av ledarredaktionen. I tidningen får han skriva om ofarliga mainstreamfrågor. På sin blogg lever han ut och skriver om det som SvD egentligen skulle publicera. Läs hans texter HÄR så förstår ni vad jag menar.
Är det dit vi är på väg? En publicistisk värld där kunniga och engagerade journalister måste hitta alternativa kanaler för att kunna få ut det som de själva anser är de viktiga frågorna, därför att deras politiskt korrekta redaktörer censurerar dem?
Jag är själv ett exempel på detta. Istället för att försöka få en debattext publicerad i en morgontidning och vänta i tre dagar på ett besked som sedan utmynnar i ett ”tack för erbjudandet men nej tack”, väljer jag att blogga. Här på min blogg tar jag ut svängarna och kan vara hur obekväm som helst. Ett utsökt behagligt privilegium, vill jag påstå!
Texter skall motivera till självständigt tänkande. Eller åter igen, som Shachar skriver: ”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet”.
Något förvånande ansluter sig även Göran Greider till den kritiska diskursen i dagens (8/10) DN. Han skriver om den barnsliga pseudodebatten om rasism som handlar om ”tecknade filmer och kinapuffar” och konstaterar att varje sådan debatt slutar med att ”de rättfärdiga” vinner argumentationen. Samtidigt som de är på väg att förlora kriget.
”Jag är övertygad om att det är de som är likgiltiga för ras och kulturell identitet som till slut kommer att rädda oss”, skriver han avslutningsvis. Läs hans text HÄR.
Ja, Göran, jag kan inte annat än hålla med och hoppas du får rätt. Blotta tanken på att de som du kallar för ”de rättfärdiga” skulle få sista ordet gör mig stel av skräck.
Hatbrott mot svarta i Sverige
Hatbrottet i Malmö där en svart man med afrikanskt ursprung uppges ha blivit misshandlad väcker frågor av alla möjliga slag.
Händelsen tycks ha skapat svår förvirring i nyhetsmedierna. Om sakuppgifterna stämmer – vilket jag inte kan kontrollera – så blev mannen och hans son angripna av ett gäng invandrare som försökte ta livet av honom just därför att han var svart.
Såväl tidningar som etermedier gör sitt bästa för att undvika de detaljer som skulle kunna begripliggöra vad som hänt. I exempelvis gårdagens (10 september) Aktuellt i SVT mörkades förövarnas etniska identitet nogsamt. Kanske i hopp om att publikum skulle tro att misshandeln utfördes av blonda och blåögda svenskar, vilket skulle kunna gynna kampanjen mot Sverigedemokraterna. Att stoppa SD har ju blivit ett överordnat mål för nyhetsmedierna på bekostnad av den publicistiska konsekvensneutraliteten.
Lyckligtvis finns det folk som reagerar på det här. Mest intressant hittills tycker jag är Damon Rastis text i SvD Opinion. Han skriver:
”Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iranskt påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund”.
Läs hela Damons text HÄR.
Det här knyter an till det som jag skrev om här på min blogg, om rasismen mellan svarta människor i Afrika. Läs den texten HÄR.
Rasism är ett universellt och i högsta grad mänskligt fenomen som finns överallt. Vi blir inte av med den genom att bara fördöma och stigmatisera. Bättre då att analysera och problematisera.
En bra början skulle vara om nyhetsmedierna kunde ge oss hela bilden av inträffade hatbrott. Inte bara en kamouflerad antydan om vad som har hänt.
Konsekvensneutralitet var ordet, sa Bull.
Afroamerikaner och svensk rasism
I New York har en juridisk strid brutit ut gällande polisens befogenheter att stoppa och visitera folk på gatan. Det visar sig att omkring 80 procent av dem som råkar ut för detta är afroamerikaner. Det är väl ingen djärv gissning att den siffran speglar afroamerikaners överrepresentation i brottsregistret. Likafullt sticker det i mångas ögon att det finns en rasdimension av polisens urvalskriterier.
Hela diskussionen påminner om den svenska Revadebatten, om ni minns den. Svenska poliser kritiserades för att de i sitt sökande efter papperslösa, det vill säga illegala invandrare, huvudsakligen riktade in sig på människor med utländskt utseende.
Men i den här stora diskursen om invandring och rasism finns det avgörande skillnader mellan USA och Sverige.
I USA har man länge brottats med ett ”rasproblem” och ett ”invandrarproblem”. Det som kallas rasproblem handlar huvudsakligen om det vita majoritetssamhällets förhållningssätt gentemot afroamerikaner. En grupp i det amerikanska samhället vars historia sträcker sig i princip lika långt tillbaka som de vitas.
Det amerikanska invandrarproblemet är av betydligt färskare datum och handlar primärt om spansktalande immigranter som lever olagligt i landet.
Rasismen och invandringen är i USA två separata frågor och har inte särskilt mycket med varandra att göra.
I Sverige har vi en annan situation. Här är invandrarproblemet detsamma som rasproblemet. (Om nu dessa problem verkligen existerar så som de beskrivs).
Att rasism i Sverige är intimt förknippat med invandring gör att det bara finns en acceptabel position för den debattör som vill undvika att bli kallad rasist. Man måste vara positiv till invandring. Att påstå att den svenska invandrings- och integrationspolitiken har misslyckats är en närmast omöjlig ståndpunkt för en politiker. Gör man det så klassas man automatiskt som rasist och ofta även islamofob. (Detta löjliga uttryck!)
Intellektuellt är detta naturligtvis djupt problematiskt. Det gör att de enda som vill och vågar på ett kritiskt sätt problematisera invandringsfrågan är sådana som Sverigedemokraterna som troligen till största del består av folk som är både rasister och negativa till invandring.
Den olycksaliga sammanblandningen mellan invandringskritik och rasism förlamar en debatt som Sverige inte har råd att avstå ifrån.
Rasismen är ett normaltillstånd – del två
”Rasismen är ett normaltillstånd”, skrev jag här på min blogg igår. Det fick samma effekt som när man petar med en pinne i en myrstack. Kommentarerna strömmade in och bloggräknaren noterade 1 228 besök under dagen.
Jag vet inte riktigt vad det var som väckte denna läslust men jag tänker nu utveckla mitt resonemang litet. Det handlar om människors förmåga till samexistens. I Afrika och resten av världen.
Jag reste som reporter till Bosnien under pågående krig i början av 1990-talet och bevittnade hur katolska kroater, ortodoxa serber och muslimska bosniaker dödade varandra. En dag träffade jag en kenyansk FN-officer. Jag frågade honom vad han gjorde för analys av situationen. Han skrattade gott och sade: ”It´s a tribal war”. Det är ett stamkrig. Han sade att han kände igen allt från sin egen kontinent. Demoniseringen av fienden. Framhävandet av olikheter istället för likheter. Hur politiska ledare uppviglade vanligt folk mot varandra genom att utmåla grannarna som fiender, trots att de levt nära varandra i generationer.
När våldet efter valet 2007 bröt ut i Kenya och skördade över ettusen dödsoffer mindes jag hans ord. Bosnien och Kenya – lika som bär.
I Jugoslavien hade nationalstaten kollapsat. I Kenya har nationalstaten inte på allvar börjat byggas, trots att landet varit självständigt i femtio år. De politiska ledare som haft makten har framgångsrikt ”spelat ut det etniska kortet”, som man brukar säga. Landets förste president Jomo Kenyatta gjorde ”tribalism”, alltså stamtänkande till en politisk metod. Hans efterträdare tog efter.
Kenya är ett land där människor först definierar sig efter vilken stam de tillhör, och därefter kallar sig kenyaner.
Tribalismen är ett afrikanskt gissel som hanteras olika i olika länder. I grannlandet Tanzania märks det inte alls lika mycket som i Kenya. Det beror till stor del på att det landets förste president Julius Nyerere aktivt bekämpade tribalismen, i socialismens namn. Etniska motsättningar är betydligt mindre vanliga där än i Kenya.
I Rwanda exploderade en konflikt mellan grupperna hutu och tutsi 1994. Hutuledare gjorde allt för att framhäva farliga skillnader mellan människor som talade samma språk och tillbad samma gud.
I dag är det i lag förbjudet att offentligt tala om hutu och tutsi i Rwanda. Avsikten med det är att begreppen skall suddas ut, kastas på historiens sophög.
I Europa pågår det stora EU-projektet som handlar om att montera ned nationalstaterna och ersätta dem med det som kanske får namnet Europas Förenta Stater. Tanken är att detta skall garantera freden.
Afrika är istället i desperat behov av fungerande nationalstater där tribalismen inte längre får något spelrum.
Allt dessa åtgärder handlar om att bekämpa den lättexploaterade och universella rädslan för Främlingen. En rädsla som – vågar jag påstå – ligger och pyr inom oss alla. Det var det jag menade med att rasismen är ett normaltillstånd, inte en avvikelse.
Rasismen är ett normaltillstånd
”It´s a very bad race!” fräste min somaliska väninna Fauzia när jag berättade att jag hade träffat en himla trevlig tjej som tillhörde stammen galla. Fauzia var så förbannad att hon nästan klippte till mig för att jag hade bekantat mig med ”a dirty Galla girl”, som hon sade.
För mig var en galla också en somalier, men det tyckte inte Fauzia. Hon spottade på gatan – River Road i Nairobi – för att markera sin avsky. Jag häpnade över att afrikaner kunde uttrycka sig så rasistiskt mot varandra.
Det här hände för länge sedan under en av mina första resor i Afrika. Men situationen har inte förändrats sedan dess. På den svarta kontinenten gör man skillnad på folk och folk. I Rwanda 1994, och överallt och hela tiden.
Och inte bara där. Jag har visserligen inte besökt jordens alla länder men det skulle förvåna mig mycket om det fanns något land som var befriat från det som vi svenskar med en väldigt svepande och urvattnad term kallar rasism. Jag skulle hellre kalla det främlingsrädsla, som lätt slår över i fientlighet.
I Kenya finns det ungefär tio större stammar plus en mängd mindre, samt människor som inte är organiserade stamvis. Alla har sina fantasier och fördomsfulla myter om varandra. Ingen skäms för att uttala dem. Kikuyu pratar skit om luo, som svarar med samma mynt och även pratar skit om kalenjin. Som hånar kamba (primitiva bönder!) och alla har ett horn i sidan till massajerna. Som samtidigt beundras motvilligt av samtliga på grund av sin fria livsstil.
Massajerna anser sig för övrigt vara världens förnämsta folk. En självbild som de delar med flera andra nilohamitiska boskapsskötande folk i Östafrika. De tycker att alla vi andra är mer eller mindre misslyckade sekundaobjekt från Vår Herres verkstad.
Svarta kenyaner har ett kluvet förhållande till vita, och både svarta och vita ser med skepsis på asiaterna i landet. Som trots det kommer att bli ett slags allierade till de vita den dag det blir skarpt läge. Somalier är illa sedda överallt i Östafrika men har själva inte mycket till övers för sina grannar.
Om någon utropade: ”Men hallå, det här är ju fruktansvärt. Ni är ju rasister hela bunten!” Då skulle vederbörande mötas av nyfikna och förvånade blickar, och kommentaren: ”men så här ser verkligheten ut. Like it or not!”
Jag vill påstå att den reservation som människor känner inför Främlingen som har en annan hudfärg, talar ett annat språk, tror på en annan gud och äter en annan sorts mat, den reservationen utgör ett normaltillstånd. Tillspetsat: att vara rasist är normalt. Att inte vara det innebär en avvikelse. En anomali som under gynnsamma förhållanden kan ingå i en kulturutvecklingsprocess. Men det är sannerligen inte allom givet och kan inte tas för självklart.
Rasism i sin mest ursprungliga form innebär att man tillskriver människor av annan ras negativa egenskaper. Men det finns en annan dimension, ett slags antites av det vi kallar rasism. Det är den magiska förtrollning som drabbar vissa människor och får dem att känna en obetvinglig lust efter en sexuell partner av annan ras. Ett tillstånd där det annorlunda inte skrämmer utan istället lockar. Vita individer som är besatta av längtan efter att få smeka och känna doften av svart hud. Svarta män och kvinnor som kan gå genom eld för att få uppleva närheten till en vit kropp. Det här är vanligare än man kanske tror men samtidigt skamfyllt, stigmatiserat.
Kerstin Thorvall kunde vittna om det och hon har många medsystrar. Vita män som drabbas av denna förtrollning, ja dem är det synd om i offentligheten!
Tråkigt att frågan om ras skall vara så skuldbelagd. Den som är så spännande att diskutera!