- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Ny säsong i “Oljesåpan i Sydsudan”
Den bisarra dramasåpan om olja med Salva Kiir och Omar Bashir i huvudrollerna rullar vidare. Ständigt nya avsnitt, inget slut i sikte. Dramatiken tätnar, skingras och tätnar igen.
Hur ska det gå? Det är en riktig nagelbitare.
Fredag 6 september var det meningen att Sudan skulle stänga av Sydsudans oljetransport genom den pipeline som löper från södern upp till Port Sudan.
Men i tisdags lämnade president Salva Kiir sin huvudstad Juba och reste till Khartoum. Där vädjade han till kollegan Omar Bashir att tänka om. Oljan är livsviktig för båda länderna. Sydsudan har ingen annan exportvara värd att nämnas.
Med ett illmarigt leende accepterade Omar Bashir sin gamle dödsfiendes bön.
Vad handlar då saken om?
Det började med att Sudan delades 2011. Sydsudan skapades och där låg nästan alla oljefälten. Men för att kunna exportera oljan måste den fraktas genom Sudan i en pipeline till hamnen vid Röda havet.
Sudan krävde 35 dollar per fat olja för den tjänsten. Sydsudan härskande till, vägrade betala och stängde till slut av sin oljeproduktion.
Statskassan sinade i svindlade fart. Omvärlden engagerade sig, Hillary Clinton och Thabo Mbeki medlade. Till slut gick sydsudaneserna knorrande med på att återuppta produktionen.
Sudaneserna i Khartoum knorrade lika mycket de, efter att ha tvingats pruta på sin avgift för oljetransporten.
Krigshandlingarna mellan länderna fortsatte. I Nubabergen i Sudan slogs gamla SPLA-soldater mot sudanesiska regeringstrupper. Rebeller i Darfur i västra Sudan skramlade med vapnen och fick stöd från Juba. Rebeller i Sydsudan som ville bli kvitt regeringen skramlade ännu värre och fick stöd från Khartoum.
Detta sponsrande av regeringsfientliga upprorsmän i grannlandet är ett gissel som har plågat Afrika ända sedan avkoloniseringen. Det äger rum med en naturlags absoluta säkerhet. Och lika säkert är, att det triggar politisk konflikt mellan dessa båda länders regeringar som beskyller varandra för samma sak som de själva ägnar sig åt, nämligen stöd till rebeller.
Man vill skrika åt dem att någon gång sluta med detta, för i hela glödheta!
Ingen rebellgrupp i Afrika skulle kunna överleva utan stödet från grannlandet. Och även om somliga gerillor under historiens gång har haft rätten på sin sida så ser den totala bilden annorlunda ut. Jag hävdar att de flesta rebellgrupper i Afrika efter avkoloniseringen har åstadkommit ofantligt mycket mer skada än nytta. Sudan och Sydsudan bär syn för sägen.
I juni dundrade Omar Bashir i Khartoum att han skulle stänga av oljetransporten som straff för att Sydsudan fortsatte stödja rebeller i hans land. Två gånger har detta skjutits upp men fredag 6 september skulle det alltså ske.
Nu blir det inte så, oljan flödar vidare och genererar massvis med pengar till båda länderna.
Bra, javisst. Men det är bara en tidsfråga innan nästa avsnitt i Oljesåpan presenteras, med nya och helt oväntade dramaturgiska krumbukter.
Nu skall Kenyas ledare inför rätta
Den tionde september skall William Ruto, vicepresident i Kenya infinna sig i en rättssal i Haag. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Ruto var en av dem som anstiftade våldet.
Men han var inte ensam om det. Hans chef president Uhuru Kenyatta är också åtalad för samma brott. Målet mot honom skall inledas i november.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta och William Ruto skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater.
Åtalen mot Kenyatta och Ruto har skakat om Afrika. Rwandas president Paul Kagame har sagt att ICC är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att domstolen har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
Det mullrar alltså bland Afrikas envåldshärskare.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska envåldshärskare skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Om detta och mycket mer skriver jag i en rapport för webbmagasinet Frivärld. Rapporten presenteras den 10 september, alltså samma dag som rättegången mot William Ruto inleds.
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.
Sydsudan: tvååring med växtvärk
Jag tänkte ringa Salva Kiir i går och säga grattis. Han är president i Sydsudan och den nionde juli för två år sedan blev hans land självständigt.
Men när jag satt där med handen på luren så började jag fundera. Vad finns det egentligen att gratulera till?
I delstaten Jonglei pågår ett regelrätt inbördeskrig mellan David Yau Yaus rebeller och regeringsarmén SPLA. Konstigt att det inte går att knäcka en så relativt liten upprorsrörelse. Den notoriske Peter Gadet med sin South Sudan Liberation Army fortsätter också att sprida död och skräck.
I oljeregionen Abyei uppges tiotusentals människor vara hemlösa på grund av strider mellan SPLA och Sudans armé. I Bahr el Ghazal säger Läkare Utan Gränser att fler än 20 000 är på flykt på grund av strider.
Enligt FN är totalt 354 670 individer på flykt eller hemlösa i Sydsudan. Hur man har fått fram den exakta siffran framgår inte. Men hög är den.
Som om det inte vore nog så har 220 000 människor flytt från Blå Nilenregionen och Södra Kordofan – alltså Nubabergen – i Sudan till Sydsudan på grund av strider mellan SPLA-affilierade grupper och Sudans armé.
Sedan 2005 då freden undertecknades har omkring två miljoner sydsudaneser återvänt från exilen i Sudan, bara för att upptäcka att det saknas möjlighet att ge dem en nystart i sitt gamla hemland. Resultatet är utbredd fattigdom och växande politiskt missnöje.
Alla dessa svårigheter har resulterat i omfattande livsmedelsbrist. FN:s livsmedelsorgan FAO beräknade i våras att omkring 4,1 miljoner människor i Sydsudan skulle sakna mat under 2013.
I januari 2012 stängde Salva Kiir av oljepumparna i Sydsudan i protest mot att Sudan hade fuskat och lurats i oljesamarbetet. Det innebar att Sydsudans inkomster försvann. Det tog drygt ett år att lösa den krisen och när nu sydsudanesisk olja äntligen lastades på fartyg igen i Port Sudan den sista juni, då slog Sudans president Omar Bashir till med en hotelse om att stänga pipelinen genom landet. I protest mot att Sydsudan stöder rebeller i Sudan.
Snart kanske Sydsudan är helt bankrutt.
En del andra dystra tankar dök upp när jag satt där och stirrade på Salva Kiirs telefonnummer. Sydsudan har världens sämsta statistik gällande mödradödlighet. Malaria, mässling, hjärninflammation och lungsjukdomar tar livet av tusentals människor varje år.
Trettio procent av befolkningen saknar rent dricksvatten och 15 procent har ingen tillgång till latrin.
Behöver jag tillägga att sjukvårdspersonal saknas överallt?
Det blev inget telefonsamtal i går. Salva Kiir kommer bara att tro att jag är ironisk om jag ringer och säger grattis, tänkte jag.
Nu stundar sanningens ögonblick för ICC
ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, står inför sin största utmaning. Den har åtalat Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten.
Han skall inställa sig i Haag den nionde juli. Om han inte gör det väntar en riktigt stor politisk kris. Och om han gör det så väntar… just det, en riktigt stor politisk kris.
Upplagt för en sommarrysare, alltså.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det förra kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Kenyatta var en av dem som anstiftade våldet.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater. De amerikanska flottbesöken i Mombasa står som spön i backen.
Om Kenyatta fälls i ICC blir han en internationell paria som ingen kommer att kunna umgås med politiskt. Var och en förstår säkert vidden av detta.
Enligt mina anonyma men väldigt pålitliga källor pågår ett intensivt lobbyarbete på allra högsta politiska nivå i Europa med syfte att avstyra processen i Haag.
Det finns några som intensivt håller tummarna för att det ska lyckas. Det är ett gäng afrikanska ledare som på senare tid har dragit igång det som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att ICC har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
När Kenyatta svors in som president var hans ugandiske kollega Yoweri Museveni på plats. Denne sade att ICC hade försökt öva utpressning mot det kenyanska folket men att detta hade misslyckats.
Det mullrar alltså bland Afrikas despoter.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska presidenter skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Är det här bra eller dåligt för Afrika? Det blir spännande att följa processen i Haag.
Kriget om Darfur handlar om Sudans och Bashirs överlevnad
Trodde ni att kriget i Darfur i västra Sudan var över? Åh nej, det är bara mediebevakningen som är över.
FN rapporterar att tiotusentals människor har gjorts hemlösa helt nyligen på grund av strider mellan Sudans regeringsarmé och rebellgruppen SLA-MM, vilket uttyds Sudan Liberation Army – Minni Minawi.
Dessutom har våldet mellan olika stammar ökat. Sammandrabbningar mellan Misseriya och Salamat har tvingat människor på flykt till Tchad och Centralafrikanska Republiken.
Hittills i år beräknas 150 000 darfurier ha blivit hemlösa. Den totala siffran under det decennium som konflikten har varit akut är cirka 2,3 miljoner.
Av detta har det inte ens blivit en notis i svenska medier, vad jag har sett.
Det är ju bara siffror. De engagerar inte världen längre. För några år sedan stod Hollywoods kändisar på barrikaderna, men inte ens de lyckades åstadkomma någon påtaglig förändring.
George Clooney, Mia Farrow, Matt Damon och flera andra tycks nu ha gett upp.
Men Omar Bashir i Khartoum har inte gett upp. Det kan han inte, då vore hans dagar som president i Sudan räknade. Det långa inbördeskriget i södern resulterade i att landet delades 2011. En mycket stor del av oljeinkomsterna försvann.
Om Bashir ger upp den väpnade kampen mot rebellerna i Darfur så kommer den delen av Sudan också att avskiljas. Kom ihåg att Darfur var ett självständigt land, ett sultanat, ända fram till 1916. Det har många i omvärlden glömt i dag.
Sudan fragmenteras, vilket jag har varnat för länge. En svag men ändå despotisk centralmakt i Khartoum, huvudsakligen bestående av män som har sina rötter i Nildalen i och i närheten av huvudstaden kämpar en ojämn kamp mot separatister i hela landet.
Södra Kordofan där Nubabergen finns, liknar Darfur befolkningsmässigt och vill tillhöra Sydsudan. Blå Nilenregionen likaså. Vid Röda Havskusten finns sedan länge gruppen Beja Congress som också vill slippa Khartoums tyglar.
När Omar Bashir beordrar sin armé att attackera rebellerna i dessa områden så är det sin egen politiska överlevnad han kämpar för.
Det finns bara en lösning på Sudans djupa problem. Det är en ny regering med en demokratisk grund. Allt annat kommer bara att förlänga lidandet för det sudanesiska folket.
Jihadister från Mali får fristad i Darfur
Från Darfur i västra Sudan kommer nu allt fler vittnesuppgifter om flyende jihadister från Mali. De senaste veckorna sägs hundratals bilar ha anlänt, fullastade med skäggiga män och vapen. De flesta av jihadisterna har slagit sig ned i eller i närheten av staden Kutum i norra Darfur.
En mycket vacker plats som jag besökte för några år sedan.
De välbeväpnade männen har enligt lokala källor satt skräck i de internflyktingar som befolkar stora läger som omger staden. Kvinnor vågar inte lämna lägren för att samla brännved och hämta vatten.
Det här kan innebära att konflikten i Darfur går in i en ny fas. Nyhetsrapporteringen därifrån har ju sinat under senare år, men det betyder inte på något vis att lidandet är över för de civila. De grundläggande motsättningarna mellan olika folkgrupper består och regeringen i Khartoum fortsätter att intrigera genom att stötta milisen Janjaweed.
Om den gruppen nu får förstärkning från nyanlända jihadister så kan det bli mycket allvarligt. Att erbjuda jihadisterna från Mali en fristad är naturligtvis ett smart drag av Sudans president Omar Bashir. De kan bli väldigt användbara verktyg i hans maktkamp.
Som journalist känner jag ofta en stor uppgivenhet inför fenomenet med den ständigt panorerande mediestrålkastaren. Den sveper över världen, stannar till ett ögonblick och belyser en konflikt. Vi ser och förfasas. Men när vi börjar gäspa, då sveper strålkastaren vidare och vi glömmer snabbt vad vi nyligen bevittnade.
Nu, i februari 2013, är det exakt tio år sedan konflikten i Darfur formellt startade. I dag tycks den vara glömd. Av alla utom de som tvingas uthärda den.