Ethno Press

Jag upphör aldrig att förvånas över hyckleriet i debatten om världsfattigdomen. Svenska skattebetalare pungar varje dag ut med drygt 100 miljoner kronor i bistånd. Det mesta går till diverse projekt i Afrika. Effekten av detta i form av ekonomisk tillväxt är försumbar. Men biståndet håller en väldig massa svenskar i arbete, med goda löner.

Alla som är någorlunda insatta vet att det bara är produktion och handel som kan åstadkomma tillväxt. Det gäller i Afrika likaväl som i västvärlden.

Svenska politiker slår sig för bröstet och talar om solidaritet med de fattiga. Samtidigt som de jublar varje gång råvaror producerade i fattiga länder blir billigare här hos oss. Kaffe är ett ständigt aktuellt exempel. Men just nu handlar det allra tydligast om olja.

På rekordtid har oljepriset sjunkit, från cirka 115 dollar per fat ned till 50 dollar per fat. Analytiker famlar i luften, den mest trovärdiga förklaringen till prisnedgången läste jag dock i DN 16 januari, läs HÄR.

Många av dem som till vardags reflexmässigt skulle bedyra att de vill se den globala fattigdomen minska, jublar nu åt det låga oljepriset. En välkommen skjuts åt världsekonomin, skrev exempelvis DN nyligen, läs HÄR.

För knappt ett år sedan gav jag ut min reportagebok Oljans pris som handlar om den gryende oljeindustrin i Östafrika. (Läs om den HÄR.) Sydsudan är redan oljeproducent och nu gör sig Kenya och Uganda redo att börja exportera det hårt devalverade svarta guldet. Prisnedgången är så dramatisk att den har tvingat alla aktörer på den östafrikanska oljemarknaden att skriva om sina prognoser och omförhandla sina avtal. Hur man ska få internationella investerare att satsa pengar på den avgörande infrastrukturen i form av pipelines och annat är plötsligt en helt öppen fråga.

Den kraftiga ekonomiska tillväxt som hägrade vid Ugandas och Kenyas horisonter har upplösts, just som en hägring.

Åt detta gnuggar alltså svenska och andra västerländska bedömare händerna, eftersom det ingår som ett element i nedgången av världsmarknadspriset på olja. Som är positivt för oss som importerar.

Jag kan bara suckande konstatera att var och en är sig själv närmast. Det gäller i både världspolitik och privatliv. Nästa gång du hör en svensk politiker påstå att vi måste vara solidariska med världens fattiga och hjälpa till med bistånd, föreslår jag att du stänger av teven eller radion, eller vad det nu handlar om.

Påståendet är lögn. Om en minskning av världsfattigdomen innebär en negativ påverkan på västvärldens ekonomi så är denna minskning inte välkommen. Så enkelt är det.  Djupare än så sitter inte solidariteten.