- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Al Shabaabs dubbla ansikten
Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.
Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa. Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.
Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.
Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.
Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.
Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.
Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?
Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.
Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.
Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.
Östafrikas osäkra oljeframtid
De fallande råoljepriserna har dramatiska effekter på utvecklingen i Östafrika. Kenya och Uganda trodde så sent som förra året att de snart skulle få igång sin oljeproduktion som skulle kunna kickstarta ekonomin och göra slut på massfattigdomen.
Men en nedgång från 115 dollar fatet förra sommaren till dagens 60 dollar fatet är fakta som ingen kan ignorera. Vad ska hända nu?
Keith Hill, vd för Africa Oil som är en av de största aktörerna på oljemarknaden i Östafrika, uttalade sig nyligen om läget. Han sade att han förväntade sig en prisuppgång till cirka 80 dollar fatet före årsslutet, och det skulle i så fall vara perfekt för hans bolag. Vad han baserade den prognosen på framgick inte.
115 dollar fatet tycker han alltså är för mycket. Hur tänker han då?
Jo, med det höga priset blir det lönsamt att producera olja ur skiffer och oljesand, vilket då gör det svårare att uppbåda investeringar för mer konventionell men även mer logistiskt och politiskt osäker oljeproduktion i Afrika. Så länge den dyra skifferoljan ligger kvar i marken kommer investerare att fokusera på bolag som Africa Oil.
Men det betyder inte att Kenya och Uganda kan vara säkra på att få igång sin produktion. Nu handlar det om att ragga pengar för att bygga den nödvändiga infrastrukturen i form av pipelines, vägar och järnvägar, och det blir svårt så länge oljepriset ligger och skvalpar kring 60 dollar fatet.
Dödläge tills vidare, alltså, även om Keith Hill försöker låta käckt optimistisk.
Africa Oil har halverat sina investeringar i Kenya. Deras partner Tullow Oil som sköter själva borrandet planerade att borra åtta nya brunnar det här året, men nöjer sig nu med fyra.
Det känns som att Kenya och Uganda står inför svåra vägval. Om de inte satsar på att bygga infrastruktur snarast så kanske Africa Oil och Tullow drar ned ytterligare på sina investeringsbudgetar. Då krymper hela projektet.
Somliga gläder sig åt detta. På paradisön Lamu i Indiska oceanen, strax utanför Kenyas kust, hoppas många att den planerade oljeterminalen i närheten ska skjutas på framtiden. Jag är ambivalent. Lamu behöver kapital och hamnbygget skulle kunna bidra med det. Samtidigt som den unika miljön riskerar att förfulas och förstöras.
Mycket står på spel och allt räknas i dollar.
Det är om allt detta min reportagebok Oljans pris handlar. Just nu kan du köpa den på Adlibris bokrea till det fantastiska priset 75 kronor. Klicka HÄR.
Oljans och solidaritetens pris
Jag upphör aldrig att förvånas över hyckleriet i debatten om världsfattigdomen. Svenska skattebetalare pungar varje dag ut med drygt 100 miljoner kronor i bistånd. Det mesta går till diverse projekt i Afrika. Effekten av detta i form av ekonomisk tillväxt är försumbar. Men biståndet håller en väldig massa svenskar i arbete, med goda löner.
Alla som är någorlunda insatta vet att det bara är produktion och handel som kan åstadkomma tillväxt. Det gäller i Afrika likaväl som i västvärlden.
Svenska politiker slår sig för bröstet och talar om solidaritet med de fattiga. Samtidigt som de jublar varje gång råvaror producerade i fattiga länder blir billigare här hos oss. Kaffe är ett ständigt aktuellt exempel. Men just nu handlar det allra tydligast om olja.
På rekordtid har oljepriset sjunkit, från cirka 115 dollar per fat ned till 50 dollar per fat. Analytiker famlar i luften, den mest trovärdiga förklaringen till prisnedgången läste jag dock i DN 16 januari, läs HÄR.
Många av dem som till vardags reflexmässigt skulle bedyra att de vill se den globala fattigdomen minska, jublar nu åt det låga oljepriset. En välkommen skjuts åt världsekonomin, skrev exempelvis DN nyligen, läs HÄR.
För knappt ett år sedan gav jag ut min reportagebok Oljans pris som handlar om den gryende oljeindustrin i Östafrika. (Läs om den HÄR.) Sydsudan är redan oljeproducent och nu gör sig Kenya och Uganda redo att börja exportera det hårt devalverade svarta guldet. Prisnedgången är så dramatisk att den har tvingat alla aktörer på den östafrikanska oljemarknaden att skriva om sina prognoser och omförhandla sina avtal. Hur man ska få internationella investerare att satsa pengar på den avgörande infrastrukturen i form av pipelines och annat är plötsligt en helt öppen fråga.
Den kraftiga ekonomiska tillväxt som hägrade vid Ugandas och Kenyas horisonter har upplösts, just som en hägring.
Åt detta gnuggar alltså svenska och andra västerländska bedömare händerna, eftersom det ingår som ett element i nedgången av världsmarknadspriset på olja. Som är positivt för oss som importerar.
Jag kan bara suckande konstatera att var och en är sig själv närmast. Det gäller i både världspolitik och privatliv. Nästa gång du hör en svensk politiker påstå att vi måste vara solidariska med världens fattiga och hjälpa till med bistånd, föreslår jag att du stänger av teven eller radion, eller vad det nu handlar om.
Påståendet är lögn. Om en minskning av världsfattigdomen innebär en negativ påverkan på västvärldens ekonomi så är denna minskning inte välkommen. Så enkelt är det. Djupare än så sitter inte solidariteten.
Fria fantasier om oljan i Afrika
Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.
Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.
När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.
Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.
Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.
Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.
Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.
Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.
Sydsudan: tvååring med växtvärk
Jag tänkte ringa Salva Kiir i går och säga grattis. Han är president i Sydsudan och den nionde juli för två år sedan blev hans land självständigt.
Men när jag satt där med handen på luren så började jag fundera. Vad finns det egentligen att gratulera till?
I delstaten Jonglei pågår ett regelrätt inbördeskrig mellan David Yau Yaus rebeller och regeringsarmén SPLA. Konstigt att det inte går att knäcka en så relativt liten upprorsrörelse. Den notoriske Peter Gadet med sin South Sudan Liberation Army fortsätter också att sprida död och skräck.
I oljeregionen Abyei uppges tiotusentals människor vara hemlösa på grund av strider mellan SPLA och Sudans armé. I Bahr el Ghazal säger Läkare Utan Gränser att fler än 20 000 är på flykt på grund av strider.
Enligt FN är totalt 354 670 individer på flykt eller hemlösa i Sydsudan. Hur man har fått fram den exakta siffran framgår inte. Men hög är den.
Som om det inte vore nog så har 220 000 människor flytt från Blå Nilenregionen och Södra Kordofan – alltså Nubabergen – i Sudan till Sydsudan på grund av strider mellan SPLA-affilierade grupper och Sudans armé.
Sedan 2005 då freden undertecknades har omkring två miljoner sydsudaneser återvänt från exilen i Sudan, bara för att upptäcka att det saknas möjlighet att ge dem en nystart i sitt gamla hemland. Resultatet är utbredd fattigdom och växande politiskt missnöje.
Alla dessa svårigheter har resulterat i omfattande livsmedelsbrist. FN:s livsmedelsorgan FAO beräknade i våras att omkring 4,1 miljoner människor i Sydsudan skulle sakna mat under 2013.
I januari 2012 stängde Salva Kiir av oljepumparna i Sydsudan i protest mot att Sudan hade fuskat och lurats i oljesamarbetet. Det innebar att Sydsudans inkomster försvann. Det tog drygt ett år att lösa den krisen och när nu sydsudanesisk olja äntligen lastades på fartyg igen i Port Sudan den sista juni, då slog Sudans president Omar Bashir till med en hotelse om att stänga pipelinen genom landet. I protest mot att Sydsudan stöder rebeller i Sudan.
Snart kanske Sydsudan är helt bankrutt.
En del andra dystra tankar dök upp när jag satt där och stirrade på Salva Kiirs telefonnummer. Sydsudan har världens sämsta statistik gällande mödradödlighet. Malaria, mässling, hjärninflammation och lungsjukdomar tar livet av tusentals människor varje år.
Trettio procent av befolkningen saknar rent dricksvatten och 15 procent har ingen tillgång till latrin.
Behöver jag tillägga att sjukvårdspersonal saknas överallt?
Det blev inget telefonsamtal i går. Salva Kiir kommer bara att tro att jag är ironisk om jag ringer och säger grattis, tänkte jag.
Olja och gas kommer att förändra allt
Jag är på Lamu vid Kenyas kust för att undersöka vad prospekteringen efter olja och gas kommer att innebära för det här landet. Stora förändringar är på gång. På fastlandet alldeles i närheten av Lamu planeras byggandet av en jättelik hamn som ska serva både Sydsudan och Kenya. Sydsudan har redan en oljeindustri, om än haltande, och Kenya är på gång.
På Lamu är folk försiktigt avvaktande till hamnprojektet. Alla hoppas att det ska innebära jobb och pengar. Men alla fattar också att miljön kommer att ta stryk. De ekologiskt värdefulla mangroveskogarna påverkas kraftigt. Fisket blir lidande.
Den största oron ligger i att lokalbefolkningen blir snuvad på alla fördelar. Som vanligt, kan man väl tillägga. Ingen litar på landets regering. Alla utgår ifrån att korrumperade politiker kommer att stoppa så mycket pengar som möjligt i egna fickor. Det skulle vara enkelt att reflexmässigt skylla den uppkomna oron på de internationella oljebolagen. Så enkelt är det dock inte. Det är den kenyanska regeringen som måste visa mognad, transparens och hederlighet om den här utvecklingen ska bli en välsignelse som Kenyas kust så väl behöver. Och inte en förbannelse.
Jag var uppe med tuppen igår och åkte båt till ön Pate. 45 minuter i 30 knop på öppet hav i riktning mot Somalia. Jag hade ordnat resan genom chefen för museet här i stan. De höll med båt, jag höll med bensin. Väl framme träffade jag en man som arbetade med det kinesiska bolag som letar efter naturgas på Pate. Det är ett stort projekt som kommer att innebära väldiga förändringar här vad det lider.
Sedan grenslade jag bönpallen på en motorcykel och åkte iväg på en dammig grusväg, genom torrt busklandskap och vajande palmskogar och kom så småningom fram till staden Pate som är en ganska oansenlig plats. Det bor några tusen människor där och jag fattar inte vad de livnär sig på. Stan ser ut som man kan tänka sig en mycket fattigare och mindre variant av Lamu Town. Jag blev guidad av en man som jobbade för museet i Lamu. Det har gjorts omfattande arkeologiska utgrävningar där och man har hittat massvis med kinesiskt porslin, bland annat. Lamu och Pate handlade ju med Indien och Kina för cirka tusen år sedan.
Lamu med sin skärgård är en absolut magisk plats. Den som inte reser hit snart och passar på att uppleva denna unika kulturbygd innan det är för sent får skylla sig själv.
Ghana – en lättstött demokrati
Ghana sägs vara en av Afrikas mest stabila demokratier. Ändå sprutar polisen tårgas på arga demonstranter som anser att det senaste presidentvalet var riggat.
Det bådar inte gott.
I går, den sjunde januari installerades den nye presidenten John Mahama. Han valdes formellt den 7 december förra året efter att ha suttit som interimspresident en tid. Hans företrädare John Atta Mills dog snabbt och oväntat förra sommaren.
När valet hölls i december fanns en mängd valobservatörer på plats. Alla var överens om att valet gick schysst till, med några små avvikelser. Som alltid. Men partiet NPP, vars kandidat Nana Akufo-Addo förlorade med minsta möjliga marginal, hävdade genast att det fuskades vilt. Partiet har lämnat en petition till högsta domstolen och krävt en undersökning.
Oavsett om valet var riggat eller ej, så är det här dåliga nyheter för Ghana. Att ett val kan godkännas av tunga observatörer som EU, samtidigt som misstankar väcks om omfattande fusk, betyder att det glappar rejält i transparens och kommunikation. Något i valproceduren och/eller de politiska partiernas förhållningssätt till den demokratiska proceduren är allvarligt fel.
Omkring 80 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Det är en hög siffra som återspeglar vilket hopp och vilka förväntningar som medborgarna ställer till den demokratiska processen.
Jag var i Ghana under valet 2004 och det var direkt rörande att se hur människor köade i timmar i hettan utanför vallokalerna. De var besjälade av uppgiften och ansvaret att rösta fram en ledare för landet. Jag tänker ofta på det när jag hör folk fnysa åt betydelsen av demokrati i Afrika.
2010 inleddes oljeutvinning i Ghana. Då väcktes enorma – och ofta orealistiska – förväntningar hos folk som ville se all fattigdom trollas bort omedelbart. Hittills har väldigt få förbättringar gjorts för de fattiga med hjälp av oljepengar. Oljeindustrin är en enklav inom ekonomin som inte kommunicerar med resten av samhället. Ännu så länge är det bara en liten elit i landet som har profiterat på oljan.
Det är mycket olycksbådande för Ghanas del. Och ack, så välbekant i Afrika!
Titta gärna på min film “Water in Accra” som handlar om vattensituationen i huvudstaden. Klicka HÄR.
Lamu snart ett förlorat paradis?
Lamu, paradisön strax utanför Kenyas kust, hotas av ett jättelikt byggprojekt. Kenyanska staten planerar ett hamnbygge som kan komma att tvinga bort 60 000 människor från deras hem.
Hamnen ska framför allt fungera som oljeterminal. Tanken är att Sydsudan ska kunna skeppa ut sin olja därifrån och slippa frakta den genom Sudan. En pipeline skall alltså byggas för det ändamålet. En järnväg planeras och flera motorvägar. Det är ett megaprojekt utan like i Östafrika.
Samtidigt kommer nu uppgifter om att stora mängder olja har påträffats i Kenya, vilket kommer att ge det här projektet en extra skjuts. Lundinanknutna Africa Oil finns med i bilden.
Den som inte har upplevt Lamu bör passa på. Snart kanske den unika och rent magiska stämningen och miljön där är förstörd för alltid. Läs om byggprojektet genom att klicka HÄR.