- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Nödhjälpens fula baksida
Ni som har följt det jag har skrivit om bistånd under årens lopp, har förstått att även den till synes goda nödhjälpen många gånger har en ful baksida.
Att ifrågasätta delar av det arbete som bedrivs av Unicef, Röda Korset och andra humanitära organisationer ger inga stilpoäng inför de politiskt korrekta åsiktsdomarna, det kan jag försäkra. Jag har fått ordentligt på huden när jag har dristat mig till att påpeka att nödhjälp ibland blir täckmantel för krigsoperationer.
Nu finns en ny bok som tar ett helhetsgrepp på det här. ”The Golden Fleece” heter den. Klicka HÄR för en närmare presentation.
Det gyllene skinnet, skulle den heta på svenska. Titeln anspelar på den grekiska myten om Jason som jagade detta värdefulla föremål.
Boken centrala tema är hur nödhjälp sedan lång tid tillbaka har fungerat i symbios med krigsoperationer. Det finns i dag otaliga exempel på detta i Afrika. Utanför den kontinenten utgör Afghanistan den bästa illustrationen på fenomenet.
“Humanitarians have been used… as fig leaves to veil government action and inaction in the face of war crimes and genocide. Humanitarians have been paid, manipulated, and `embedded’ with singular disregard for humanitarian principles. They have been routinely ignored, even in cases of obvious humanitarian need and enormous public outcry. They have been silent when they should have spoken out, and they have spoken out when they should have remained silent. They have called for military intervention… and on the few occasions when they got their wish, they mostly lived to regret it,” skriver Ian Smillie, en av bokens författare och grundare av organisationen Canadian NGO Inter Pares.
I boken presenteras flera exempel på hur nödhjälp har manipulerats i konflikter alltifrån Vietnamkriget till nu pågående krig i Afrika. Nödmat kan användas för att tvinga människor att flytta, för att mätta soldater, krossa fungerande marknadssystem eller för att berika lokala krigsherrar.
Oftast är det tråkigt att behöva säga ”vad var det jag sade”. Men vad var det jag sade i min bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008? Jag är i alla fall inte ensam om mina dystopiska bedömningar.
Nödhjälp i krig.
Man vet att man har blivit en åsiktsmaskin när redaktörer ringer och vill beställa debattartiklar. Det händer mig då och då, senast häromdagen. SVT Debatt hörde av sig och ville att jag skulle skriva något tänkvärt den 19 augusti, World Humanitarian Day. Jag har studerat nödhjälp i Afrika ganska ingående och utvecklat en sund skepsis till verksamheten. Nödhjälp är naturligtvis livsviktigt i akuta situationer men har en tendens att permanentas. Då blir hjälpen istället en ursäkt för världssamfundet att strunta i att avhjälpa orsakerna till nöden. Detta såg jag tydligt när jag gjorde filmen “Den enes död” för SVT 2001. En kort engelsk version kallad One Mans Death finns att titta på på min Youtube-kanal.