- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Regnbågar och mångfald
Åter i Sverige efter drygt två veckor i Sydafrika. Regnbågsnationen, som Nelson Mandela kallade landet. Han syftade på den etniska mångfalden som enligt gammal apartheidterminologi utgörs av vita, svarta, färgade och indier.
Mitt tydligaste intryck är att Sydafrika fortfarande är ett extremt segregerat land. De olika ”raserna” (vetenskapligt felaktigt ord) lever åtskilda. Inkomstklyftorna är avgrundsdjupa. Misstron mellan ”raserna” är monumental. Besvikelsen över ANC:s svek mot landets fattiga bubblar som en revolutionär häxkittel som kan koka över när som helst.
Nelson Mandelas romantiska benämning Regnbågsnationen var ett sätt att göra en dygd av nödvändigheten. De olika folkgrupperna med olika kultur och skiftande ekonomiska förutsättningar fanns där efter apartheids fall, och det måste landets nya ledning bara snällt förhålla sig till. Det gick inte att tänka bort någon grupp. Det gick inte att säga: ”allright, här har vi ett jätteproblem. Sannolikt kommer det att ta evigheter innan svarta, vita, färgade och indier lär sig att samexistera och dra nytta av sina respektive olikheter. Vi får bara bita ihop och härda ut så länge.”
Istället gick Mandela ut med sin politiskt korrekta slogan som ville säga att mångfalden i landet var berikande. Vilket alla i dag kan se inte stämmer.
Tillit mellan folkgrupperna saknas. Misstron regerar.
Låter det bekant? Jag har tidigare här på min blogg skrivit om den mångkulturella utopin. Klicka HÄR. Hur ledande debattörer i Sverige hävdar att mångkultur, det vill säga etnisk och religiös mångfald, har ett värde i sig. Att mångkultur innebär att Sverige växer kvalitativt. Blir bättre, tryggare, rikare och mer konkurrenskraftigt gentemot omvärlden.
Sorry, det finns inga belägg för det. Varken här eller i Sydafrika. Här, precis som där, handlar det om att göra en dygd av nödvändigheten. Vi lever i en föränderlig värld där människor flyttar från land till land. Vi har i Sverige ett stort inflöde av mörkhyade människor, av muslimer och yazidier, syrianer och zoroastrer och många andra.
Istället för att säga: ”allright, det här kräver god samhällsplanering och en vaken insikt om att detta kan komma att bli tämligen problematiskt”, så väljer våra politiska företrädare en annan väg.
Låtsas som att det inte finns några problem i relationen mellan folk med olika kultur, hudfärg och religion. Lansera parollen att mångfald är bra. Den som vill invända stämplar vi bara som rasist, så är den saken ur världen.
Om det funkade för Nelson så kan det nog funka för Steffe också.
Det som Nelson Mandela inte var
Nelson Mandelas död hade jag tänkt skriva om men det finns inte så mycket att tillägga. Han är vederbörligen hyllad av alla i nord och syd. Helt rätt. Karln var fantastisk.
När man funderar på fenomenet Mandela så tycker jag det mest intressanta är allt det som han inte var.
Han var inte uppblåst och pompös. Han var inte diktatorisk till sin läggning. Han var inte nedlåtande mot sina politiska motståndare. Han var inte benägen att kasta dem i fängelse för deras åsikters skull. Han var inte den som skyllde alla Afrikas olyckor på kolonialismen. Han var inte föraktfull mot demokrati. Han var inte korrumperad.
Han var, kort sagt, inte som andra afrikanska ledare i allmänhet.
Ända sedan de afrikanska staterna söder om Sahara kastade av sig det koloniala oket för sisådär 40-50 år sedan har de plågats under det som brukar kallas Big Man-syndromet. Författaren Blaine Harden har träffande karaktäriserat fenomenet.
Hans ansikte finns på sedlarna. Hans foto hänger på vartenda kontor i hans rike. Hans ministrar har guldnålar med små bilder på honom på kavajslaget. Han uppkallar gator, fotbollsarenor, sjukhus och universitet efter sig själv. Han bär på en silverinfattad elfenbenskäpp eller en intrikat snidad käpp. Han kräver att bli kallad ”doktor” eller ”erövraren” eller ”läraren” eller ”den populäraste ledaren i världen”. Han går till sängs med fruar och döttrar till mäktiga män i hans regering. Han flyttar om ministrar utan förvarning, paralyserar politiska beslut och eliminerar tronpretendenter. Han gör minoriteter till syndabockar för att bli populär. Han förbjuder alla partier utom sitt eget. Han riggar val. Han snöper domstolarna. Han tystar pressen. Han går i kyrkan.
Alla dessa Big Men backades upp med internationellt bistånd i flera decennier och en fördomsfull omvärld antog att det var den enda typ av ledare som Afrika kunde frambringa.
Ända tills Nelson Mandela släpptes ur fängelset, valdes till president och visade att det finns ett annat sätt att styra ett land.
Nu är han död. Frid över hans minne. Omvärlden hyllar honom. Men borde inte samma omvärld stanna till ett ögonblick och fundera över varför den i ett halvt sekel valde att stötta Afrikas alla Big Men och ge sitt tysta stöd till att Mandela hölls inspärrad?
Nu är det tillbaka till den grå vardagen. Biståndet fortsätter rulla till Afrikas alla Big Men som fortfarande finns där ute. De som fick Nelson Mandela att lysa genom att vara allt det som han inte var.
Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika
Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.
Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.
Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.
Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.
Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.
De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.
Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”
Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.
Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.
Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.
”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.
Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.