- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Samtidigt, i en annan del av Afrika…
Det är monarkierna i arabvärlden som har klarat sig bäst undan den våldsvåg som går under namnet ”den arabiska våren”.
Kanske något att fundera över, även för svenska republikaner?
Under fem intensiva dagar besökte jag helt nyligen Marocko. Den mytomspunna staden Marrakesh var min bas. Det jag såg under detta korta besök var ett dynamiskt och väl fungerande land med imponerande infrastruktur och stora ekonomiska skillnader.
De urbaniserade delarna av landet jämförs utan vidare med sydeuropeiska länder. De centrala delarna av Marrakesh signalerar ett ekonomiskt välstånd som kan tävla med städer i Skandinavien.
Demokratin stabiliseras sakta men har ännu en bit kvar innan den känns helt godtagbar. Vissa saker får man helt enkelt inte ifrågasätta. Kungen är oantastlig och eftersom han är islams härförare i landet så får man inte heller uttrycka tvivel om den religionens betydelse och legitimitet.
Intressant nog fann jag att marockaner på såväl gatunivå som i högre politiska sfärer gjorde distinkt skillnad mellan muslimer och muslimer. Kampen mot islamistiska extremister är skoningslös. När jag berättade om den svenska regeringens oförmåga till samma distinktion häpnade folk. På vilken planet lever ni, undrade de när jag berättade att vår regerings högsta företrädare ser med välvilja på ökat inflytande av det muslimska brödraskapet i det svenska samhället.
När jag först blev informerad om förbudet att ifrågasätta kungen och islam så tyckte jag det var ett tecken på att Marocko har lång väg kvar tills landet når en svensk demokratistandard.
Sedan slog det mig att våra egna svenska taburegler gällande synen på islamistiska extremister nog utgör ett avsevärt större och farligare problem.
Marocko förtjänar att uppmärksammas bland övriga arabländer. Vi ignorerar det landets kamp mot extremister på egen risk.
Blir Egypten ett nytt Algeriet?
Det spökar i Nordafrika. Den som minns vad som hände i Algeriet i början av 1990-talet kan inte undgå att se likheterna med dagens Egypten.
I december 1991 stod det klart att Den Nationella Räddningsfronten, FIS, höll på att vinna valet i Algeriet. Av samma orsak som Muslimska Brödraskapet förra året vann valet i Egypten. Majoriteten av landets röstberättigade invånare var troende muslimer och när de för första gången fick delta i ett fritt val var det självklart vad de skulle rösta på. De röstade på islam.
Medan en naiv omvärld satt och gladde sig åt ett demokratiskt val höll den algeriska arméledningen krismöte. Den insåg att om FIS tilläts vinna skulle den algeriska så kallade demokratin komma att kännetecknas av mottot: ”en man, en röst, en gång.”
FIS´ första åtgärd skulle sannolikt bli att avskaffa demokratin.
Valet annullerades, FIS tvingades under jorden och sedan följde ett fruktansvärt brutalt inbördeskrig. Den muslimska terrorgruppen GIA bildades och inledde massakrer på oskyldiga människor på landsbygden. Armén svarade med liknande metoder.
Totalt dog minst 150 000 människor under kriget som ännu inte kan sägas vara slutgiltigt över. Det har i stället spridit sig. De senaste årens islamistiska våld i Mali och angränsande länder har sitt ursprung i det algeriska inbördeskriget.
Står Egypten inför samma utveckling? Det är inte omöjligt. Demonstranterna på Tahrirtorget lyckades avsätta Hosni Mubarak. Men när egyptierna skulle välja sin regering i ett demokratiskt val så gjorde de konservativa massorna på landsbygden precis som folk hade gjort i Algeriet. De röstade på islam.
Nu styr armén i Egypten. Domaren Adli Mansour som formellt har utsetts till interimspresident är bara en stolvärmare. Den stora frågan är vem som kommer efter honom. Förr eller senare måste ju nya demokratiska val hållas. Om Muslimska Brödraskapet tillåts ställa upp då så kommer de med absolut största sannolikhet att vinna igen. Allt pekar därför på att de inte kommer att tillåtas ställa upp.
Vad händer då? Brödraskapet förblir den starkaste politiska kraften i Egypten. Ska de mobilisera massorna som tror på dem och starta ett krig?
Får vi se en repris på tragedin i Algeriet?