- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Ta seden dit man kommer
När jag åker till Afrika tänker jag alltid på det gamla ordstävet; when in Rome, do as the Romans. Eller som vi säger på svenska: Man ska ta seden dit man kommer.
På Kenyas kust är det skönt att glida omkring med en färggrann kikoy runt höfterna och Bata flipflops på fötterna. Som the locals. Shorts går också bra nu för tiden. När jag är i Nairobi däremot, går jag aldrig klädd i shorts. Inte heller slafsig T-shirt. Snygg och prydlig ska man vara. Afrikaner är ju i allmänhet väldigt välklädda. De som har råd, vill säga.
Nu undrar ni förstås hur jag kan känna till klädkoden så väl. Tja, det är ganska lätt. Man stannar bara till ett kort ögonblick på gatan och tittar sig omkring. Sedan försöker man göra som the Romans.
Trots att detta är ohyggligt enkelt så finns det många som misslyckas med det. När jag var på den kenyanska ön Lamu senast, ett djupt konservativt muslimskt lokalsamhälle, stötte jag på en grupp skandinaviska unga tjejer inne i stan, Lamu Town. De kunde omöjligt undgå att se att de flesta kvinnorna där var klädda i heltäckande buibui, eller niqab. Själva var de klädda i kortkorta shorts och löst hängande linnen som avslöjade mer än de dolde. En av dem frågade mig om vägen och då passade jag på att tipsa om att de borde klä sig annorlunda. De såg på mig med bestörtning och började sedan fnissa. Maken till löjligt påpekande! Skulle de behöva skyla kroppen?!
Jag känner en av imamerna på ön och har pratat med honom om den här saken. Jag vet vad han och folk i allmänhet på Lamu tycker. Att klä sig som de här tjejerna är att markera distans och säga Fuck You till de normer som gäller på plats. Det kan man naturligtvis göra om man vill. Men det får konsekvenser. Man blir inte välkomnad. Inte inlemmad i gemenskapen. Man blir inte respekterad. Det vet jag att de här skandinaviska tjejerna på Lamu fick erfara in på bara kroppen. De allra flesta som såg dem drog slutsatsen att de måste vara prostituerade. Det fanns ingen annan förklaring till deras klädsel. Möjligen kunde de vara sinnesrubbade. I Afrika går mentalsjuka människor ibland omkring nakna inne i stan.
Jag tänker på detta när jag ser muslimska invandrarkvinnor i Sverige. De flesta tycks hålla fast vid den klädstil som gäller i deras hemländer. Sjal på huvudet, ofta en heltäckande särk. Jag önskar jag kunde få även dem att göra som the Romans. Jag vet att de har ett patriarkat att förhålla sig till. Manliga släktingar som inte vill att någon främmande man skall se hur vackra de är. Men någon gång måste de börja bryta sig ur underkastelsens slaveri. Oj, så mycket lättare de skulle bli accepterade av svenskar om de slängde sjalen och drog på sig snygga kläder.
Men det gör de flesta inte. De tänker precis lika fel som de lättklädda skandinaviska tjejerna på Lamu.
Är alla gudar av samma skrot och korn?
Afrika är en troende kontinent. Islam och kristendom samexisterar och konkurrerar. Folk tar religionen på allvar och de flesta afrikaner skulle nog lyfta lätt på ögonbrynet om de fick den nya svenska ärkebiskopens uttalanden översatta för sig.
Enligt Sveriges Radio har ärkebiskop Antje Jackelén skänkt helt ny innebörd till uppfattningen att det bara finns en gud. På frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed, svarar hon:
”Det är självklart för mig att kristna, muslimer och judar tillber samma gud”.
Oj! Vad svarar världens alla muslimer på det? Blasfemi, tycker nog de flesta. Och judarna, håller de med?
Efter att ha läst bibeln tämligen väl skulle jag vilja påstå att det redan där uppträder två helt olika gudar. Å ena sidan den stränge, straffande, konspirerande och nyckfulle gud som stundtals gör livet outhärdligt för människorna i gamla testamentet.
Den gud som Jesus talar om är av helt annan kaliber. Förlåtande, kärleksfull. Okey, det hann ju förflyta ganska lång tid från gamla testamentets profeter fram till Jesus. Kanske nyktrade Gud till och kom till insikt om sitt dåliga beteende. Tänkte att han skulle visa upp sina goda sidor för minstingen Jesus. Så där kan det ju vara, att en dålig pappa ändrar sig när han får ett nytt barn på ålderns höst.
Men intrycket består. Om Gud finns, så finns han i flera uppsättningar. Detta blir tydligt när man läser Koranen, vilket jag har gjort.
Korantexten är Allahs egna ord. Förmedlade av ängeln Gabriel till profeten Mohammed och nedtecknade av dennes sekreterare. På arabiska, märk väl. De översättningar som finns är inte heliga. Själv har jag läst den svenska versionen i översättning av Mohammed Knut Bernström. ”Koranens budskap” heter den. Jag börjar misstänka att den inte bara är ohelig, utan dessutom snudd på falsifikat.
I Koranen förekommer en mängd direktiv om hur muslimer ska förhålla sig till folk från andra religioner. Brith Aspenlind, adjunkt i historia och religion har skrivit om detta i tidningen Dagen. Läs texten HÄR.
Hon citerar Koranens sura 47:4 där det enligt henne står:
”När ni möter dem som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett blodbad bland dem! Slå dem då i bojor.”
Aspenlind har uppenbarligen tillgång till en annan översättning än den jag har. Kanske läser hon arabiska. Bernström översätter nämligen samma vers så här:
”Då ni möter förnekarna i strid låt svärden falla över deras huvuden till dess ni har tvingat dem på knä; tag därefter de överlevande till fånga.”
Det låter ju avsevärt mycket luddigare. Men är det så att Koranens verkliga budskap är ”lost in translation?” Och är det avsiktligt? Så att bara arabisktalande ska förstå vad som verkligen står det? Medan vi andra får en friserad version? Intressant konspirationsteori!
Till sist en fråga till Sveriges nya ärkebiskop: om det nu är självklart att kristna, muslimer och judar tillber samma gud, gäller det för alla andra religioner också? Buddister, hinduer, konfucianer och shintoister? För att inte tala om alla animister i Afrika.
Kulturrelativism är ett gammalt välkänt begrepp. Nu har Antje Jackelén etablerat religionsrelativism som en ny dogm inom svenska kyrkan.
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.