Ethno Press

Ur det västerländskt vita perspektivet kan det se ut som om alla afrikanska folk är i stort sett lika.

Men det stämmer inte. Afrika är ett gigantiskt multikulturellt lapptäcke. Ingen afrikansk nationalstat är etniskt homogen. Varje land rymmer inom sina nationsgränser en mängd olika etniska, religiösa och kulturella varianter.

Med denna mångfald tror man förstås att det ska vara bäddat för nationell harmoni av yppersta klass. Det är ju den föreställningen som torgförs i Sverige. Särskilt nu i valtider presenteras det som en självklar sanning att ett samhälle berikas av att medborgarna tillhör olika religioner och har olika kulturella värdegrunder.

Det är ett påstående som är upphöjt till dogm, till gospel truth som engelsmännen säger.

Jag skulle gärna vilja vara frälst av den övertygelsen. Jag har rest mycket i mina dagar, särskilt i Afrika, och jag njuter av att vistas i kosmopolitiska miljöer.

Dessvärre finns det mig veterligt inget afrikanskt land, eller något land i världen för den delen, som verifierar visionen om det mångkulturella lyckoriket. Tvärtom så visar verkligheten något helt annat. I samhällen där olika religiösa och etniska grupper samsas om utrymmet hyser medborgarna mindre tillit till varandra än i homogena samhällen. Det finns uppenbarligen en relation mellan tillit och gemensam identitet, vilket styrks av omfattande forskning.

När jag började resa i Afrika på 1970-talet upptäckte jag snabbt vilken misstro, ofta hat, som genomsyrar afrikaners uppfattning om varandra. Västerlänningar avfärdar gärna detta som ”stammotsättningar”, utan att närmare precisera vad det betyder. Men misstron och hatet är avgrundsdjupt och har en paralyserande inverkan på länder där människor inte kan samarbeta på grund av sina upplevda olikheter. Inte sällan urartar denna misstro till våldsamma sammandrabbningar. Ibland inbördeskrig.

Listan är lång. Sudan, Etiopien, Liberia, Kenya, Kongo, Centralafrikanska Republiken, Nigeria, Mali och så vidare. I Rwanda finns det bara två grupper av numerär betydelse men likafullt utspelade sig där för 20 år sedan ett folkmord.

Jag kan inte komma på ett enda afrikanskt land som utgör en kontrast till det jag beskriver. Ett land där muslimer och kristna, långa och korta, jordbrukare och boskapsskötare, omskurna och icke omskurna lever tillsammans i harmoni. Och har sina olikheter att tacka för denna harmoni.

Det här är en viktig fråga som inte får behandlas lättsinnigt. Var finns det land där en brokig blandning av kulturer och religioner bevisligen har haft en positiv inverkan på det landets utveckling? Jag trodde länge att det kanske kunde vara Brasilien, men min son som bor där med en mörkhyad brasiliansk flickvän har tagit mig ur den villfarelsen.

När jag tar del av svenska opinionsbildares trosvissa lärosatser i det här ämnet, så tycker jag mig höra den gamla slagdängan Internationalen i bakgrunden. Det som kallas det mångkulturella samhället synes mig vara en remake på det lyckorike som kallades kommunismen. En vacker utopi som krackelerade i samma ögonblick den utsattes för ett stresstest.

För den som i likhet med undertecknad tycker att det här är en viktig fråga kan jag rekommendera boken Exodus: How Migration is Changing Our World av Paul Collier.