Nordea + Africa Oil = sant?
Nordea Fonder är nu tredje största ägare i Africa Oil som snart ska in på Stockholmsbörsen. Men den verklige storägaren i Africa Oil heter Lukas Lundin, överhuvud för den svenska oljefamiljen Lundin. Jag besökte nyligen Africa Oils borrplats i Etiopien tillsammans med vd Keith Hill. Syftet med mitt besök var att få material till min bok Oljans pris (gå till bokens hemsida HÄR) som jag arbetade med då. Keith Hill berättade att han aldrig tog ett strategiskt beslut om Africa Oil utan att konferera med Lukas Lundin.
Africa Oil borrar i en region i Etiopien som oftast kallas Ogaden. Korrekt namn är den somaliska regionalstaten. I delar av det området pågår ett lågintensivt rebelluppror. Den etiopiska regeringen anklagas av människorättsorganisationer för övergrepp på civila i jakten på rebeller.
Nordea Fonder beskylls för att via sin investering vara med och finansiera sådana övergrepp. Det rustas för strid och förpostfäktningen har redan börjat. Sasja Beslik, chef för Nordeas ansvarsfulla investeringar, kritiseras hårt av journalisten Martin Schibbye som anser att Nordea inte ska befatta sig med Africa Oil.
Den kritik som formuleras mot Africa Oil och därmed även mot Nordea handlar om situationen i en del av Afrika som för de flesta svenskar är lika okänd som månens baksida. Regionen bebos till största del av muslimska etniska somalier som av historiska skäl känner svag samhörighet med den kristet dominerade etiopiska regeringen. I Ogaden har det funnits rebeller med nationalistiska ambitioner i alla tider.
Ogadenregionen är större än Norrland och de flesta invånarna bor i städerna. Landsbygden är glest befolkad. Ogaden är även namnet på den klan som dominerar rebellrörelsen Ogaden National Liberation Front, ONLF. Ogadenklanen finns huvudsakligen norr om floden Shebele som utgör en viktig geografisk gräns.
Africa Oil har sin verksamhet i de södra delarna av Ogaden där andra klaner dominerar. Jag träffade de högsta företrädarna för dessa klaner under mitt besök. De satte stort hopp till den ekonomiska tillväxt som oljan skulle kunna innebära.
I grannlandet Somalia har staten kollapsat på grund av klankonflikter och de klanledare jag träffade var direkt fientligt inställda till ogadenklanen. De bedyrade att ONLF inte existerade i deras del av regionen. Detta verifieras av tankesmedjan International Crisis Group.
Att påstå att Africa Oil med sin närvaro och sitt samarbete med den etiopiska regeringen indirekt medverkar till förföljelse av civila som drabbas när specialpolis jagar medlemmar i ONLF känns därför tämligen långsökt. Med det synsättet är alla som har en ekonomisk relation med Etiopien medskyldiga. Exempelvis biståndsgivare.
Africa Oil anses vara delaktig i konflikten genom att låta sig beskyddas av etiopiska regeringssoldater. Men överallt i Afrika där oljeverksamhet pågår finns det beväpnade vakter av något slag. Och det gäller inte bara oljeverksamhet. När exempelvis organisationen Läkare utan gränser var verksam i Somalia under pågående krig anlitade de frilansande milisförband för sitt beskydd.
Den starkaste känslan jag fick med mig från mitt besök på Africa Oils borrplats i Etiopien var klanledarnas genuina oro över att borrhålet skulle visa sig vara torrt, vilket nu tycks vara fallet. Det bekymrade dem mer än någonting annat.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.
Se den fejkade filmen om Johan och Martin.
Filmen som skulle visa hur Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden var fejkad.
Klicka HÄR för att se den.
Onsdagen 12 september medverkade jag återigen i Studio Ett för att prata om filmbluffen.
Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
De första sex minuterna av filmen är ointressanta men sedan blir det desto mer spännande. Sekvensen där de båda grips finns 16 minuter och sju sekunder in i filmen.
Jag såg den för länge sedan och häpnade över hur amatörmässigt den var riggad.
Jag borde ha larmat om det långt tidigare men det var inte förrän jag medverkade i Studio Ett i Sveriges Radio som jag sade att jag trodde att hela gripandet var arrangerat.
Bara några timmar senare fick vi det bekräftat genom att SVT kunde visa råmaterialet till den film som alltså sedan länge ligger ute på webben.
Den som kan det minsta lilla om hur det är att filma i en krigssituation ser omedelbart att hela striden som påstås visa gripandet av Johan och Martin är bluff.
Frågan är varför etiopiska myndigheter lade ned sådan möda på att fabricera en fejkad film. Hade det inte räckt med att bara gripa svenskarna, ställa dem inför rätta och döma dem?
Nej, etiopierna ville statuera exempel. Jag tror att Johan och Martin blev lurade från första stund. Den etiopiska säkerhetstjänsten är inte att leka med. Den kan mycket väl ha gillrat den här fällan genom att låta en agent utge sig för att vara medlem i gerillan ONLF, som skulle hjälpa Johan och Martin in i Ogaden.
Det ultimata syftet var att en gång för alla visa världen vad som händer om man tar sig in i Ogaden olagligt.
Desto större anledning för någon att försöka igen. Vad är det etiopierna vill dölja?
Den 12 september medverkade jag också i SVT:s Aktuellt som studiogäst och diskuterade just dessa frågor.
Den stora blåsningen i Ogaden.
Tisdag 11 september medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio. Samtalet handlade om Johan och Martin. Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
Jag sade bland annat att jag absolut hade känslan att hela proceduren med dem var regisserad av etiopiska myndigheter. Från det att de greps i Ogaden fram till frisläppandet den 10 september.
Jag är själv dokumentärfilmare och den film som sades visa hur det gick till när de greps, med skottlossning och allt, såg helt enkelt fejkad ut. Den saknade autenticitetskänsla, som vi brukar säga.
Bara timmar senare bekräftades detta. Läs exempelvis Aftonbladets text om hur det gick till genom att klicka HÄR.
Jag tror till och med att deras resa över gränsen in i Ogaden var arrangerad av etiopiska agenter från början. De gick på en riktig blåsning och syftet med det hela var just det som blev resultatet. Två vita, västerländska journalister i fängelse, anklagade för terrorbrott. Dömda till långa straff. Så småningom benådade, medan den svenska regeringen krälar i stoftet. Allt följer den uppgjorda dramaturgin.
Och vilken journalist vågar åka med gerillan i Ogaden efter detta?
DN debatt om Johan Persson och Martin Schibbye
I december 2011 publicerade jag en text på DN Debatt som handlade om de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. Frågan för dagen då var huruvida de skulle överklaga sitt straff eller ej. Utifrån min kunskap om Etiopien ansåg jag det vara mycket oklokt att överklaga. Jag utvecklade min tanke i debattexten. Etiopiens premiärminister Meles Zenawi är en furste som härskar och söndrar, belönar och straffar. Han vill inte ha trotsiga fångar utan de ska ödmjuka sig och bekänna sin skuld. Då kan han i sin nåd avkorta deras straff. Allt tyder därför på att det vore vansinnigt av Martin Schibbye och Johan Persson att processa vidare i domstolarna.