- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Nordea + Africa Oil = sant?
Nordea Fonder är nu tredje största ägare i Africa Oil som snart ska in på Stockholmsbörsen. Men den verklige storägaren i Africa Oil heter Lukas Lundin, överhuvud för den svenska oljefamiljen Lundin. Jag besökte nyligen Africa Oils borrplats i Etiopien tillsammans med vd Keith Hill. Syftet med mitt besök var att få material till min bok Oljans pris (gå till bokens hemsida HÄR) som jag arbetade med då. Keith Hill berättade att han aldrig tog ett strategiskt beslut om Africa Oil utan att konferera med Lukas Lundin.
Africa Oil borrar i en region i Etiopien som oftast kallas Ogaden. Korrekt namn är den somaliska regionalstaten. I delar av det området pågår ett lågintensivt rebelluppror. Den etiopiska regeringen anklagas av människorättsorganisationer för övergrepp på civila i jakten på rebeller.
Nordea Fonder beskylls för att via sin investering vara med och finansiera sådana övergrepp. Det rustas för strid och förpostfäktningen har redan börjat. Sasja Beslik, chef för Nordeas ansvarsfulla investeringar, kritiseras hårt av journalisten Martin Schibbye som anser att Nordea inte ska befatta sig med Africa Oil.
Den kritik som formuleras mot Africa Oil och därmed även mot Nordea handlar om situationen i en del av Afrika som för de flesta svenskar är lika okänd som månens baksida. Regionen bebos till största del av muslimska etniska somalier som av historiska skäl känner svag samhörighet med den kristet dominerade etiopiska regeringen. I Ogaden har det funnits rebeller med nationalistiska ambitioner i alla tider.
Ogadenregionen är större än Norrland och de flesta invånarna bor i städerna. Landsbygden är glest befolkad. Ogaden är även namnet på den klan som dominerar rebellrörelsen Ogaden National Liberation Front, ONLF. Ogadenklanen finns huvudsakligen norr om floden Shebele som utgör en viktig geografisk gräns.
Africa Oil har sin verksamhet i de södra delarna av Ogaden där andra klaner dominerar. Jag träffade de högsta företrädarna för dessa klaner under mitt besök. De satte stort hopp till den ekonomiska tillväxt som oljan skulle kunna innebära.
I grannlandet Somalia har staten kollapsat på grund av klankonflikter och de klanledare jag träffade var direkt fientligt inställda till ogadenklanen. De bedyrade att ONLF inte existerade i deras del av regionen. Detta verifieras av tankesmedjan International Crisis Group.
Att påstå att Africa Oil med sin närvaro och sitt samarbete med den etiopiska regeringen indirekt medverkar till förföljelse av civila som drabbas när specialpolis jagar medlemmar i ONLF känns därför tämligen långsökt. Med det synsättet är alla som har en ekonomisk relation med Etiopien medskyldiga. Exempelvis biståndsgivare.
Africa Oil anses vara delaktig i konflikten genom att låta sig beskyddas av etiopiska regeringssoldater. Men överallt i Afrika där oljeverksamhet pågår finns det beväpnade vakter av något slag. Och det gäller inte bara oljeverksamhet. När exempelvis organisationen Läkare utan gränser var verksam i Somalia under pågående krig anlitade de frilansande milisförband för sitt beskydd.
Den starkaste känslan jag fick med mig från mitt besök på Africa Oils borrplats i Etiopien var klanledarnas genuina oro över att borrhålet skulle visa sig vara torrt, vilket nu tycks vara fallet. Det bekymrade dem mer än någonting annat.
Recension av en recension
Ingen blir profet i sin egen hemstad. När Uppsala Nya Tidning sent omsider recenserade min bok Oljans pris 2 juni (läs texten HÄR) så kunde man känna hur recensenten Lena Sohl knappt ville ta i den med tång. Hon kan inte smälta att jag vägrar ansluta mig till utövarna av en av Sveriges mest populära folksporter, den som kallas Lundin bashing på engelska. Att smiska oljebolaget Lundin.
I bokens inledande kapitel berättar jag utförligt om den situation som rådde i inbördeskrigets Sudan kring millennieskiftet. Vilka de olika aktörerna var, krigets förlopp och oljebolagens roll i sammanhanget. Den som läser detta kommer att förstå att skurkarna var många, offren var ännu fler och hjältarna gick att räkna på ena handens fingrar.
Att i det läget ensidigt peka ut oljebolagen som orsak till det omfattande mänskliga lidandet är djupt intellektuellt ohederligt och vittnar om total okunnighet. Mitt privilegium är att jag var där, jag såg vad som hände och jag träffade både offer och förövare. Det är det jag skriver om i Oljans pris.
Lena Sohl i UNT blir så provocerad av mina påståenden i boken att hon vänder sig direkt till mig i sin recension och skriver att jag har fel. Hon är en av många skrivbordsexperter som anser sig känna till sakförhållanden utan att själv ha varit på plats.
I recensionens ingress står det att boken handlar om ”de katastrofer som oljebolagens verksamheter i Östafrika lett till”.
Det gör den inte alls. Den handlar om helt andra saker. Men enligt den arbetsbeskrivning som svenska kulturarbetare har att rätta sig efter måste oljeutvinning i Afrika resultera i katastrofer. Om verkligheten ser annorlunda ut så är det fel på verkligheten, och då är det litteraturrecensentens plikt att påtala detta.
De långa kapitel som utgör merparten av boken och handlar om Kenya, Uganda och Etiopien nämner Lena Sohl över huvud taget inte.
Uppsala där jag bor är en trevlig stad men dess kulturelit är liten. Den utgör ett slags kulturell helgedom och om man som jag svär i denna kyrka så får man förstås betala ett pris för det.
Det hade varit fåfängt av mig att förvänta mig en uppskattande recension i UNT.
Den som vill läsa andra mer genomtänkta recensioner av min bok kan klicka HÄR.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.
När dikten överträffar verkligheten
Blodet droppar, blodet droppar! brukade jag och mina kompisar väsa när vi som barn berättade spökhistorier för varandra.
Det var ett sätt att försöka skapa spänning i våra hemmagjorda fantasier som annars kanske inte var så upphetsande.
Kerstin Lundell använder sig av samma metod i boken Det svarta blodet på Ordfronts förlag. Jag har aldrig läst en reportagebok så full av fantasier, spekulationer och fritt tyckande som denna. Jag skrattade högt flera gånger under läsningen.
Hennes förra bok Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika var även den djupt tendentiös med dålig faktabas. Men Det svarta blodet slår alla rekord.
Hennes uttalade ambition är att finna belägg för att oljebolag, i synnerhet Africa Oil som ingår i den svenska Lundingruppen, är medskyldiga till människorättsbrott i Afrika. Hon får uppleva hur den ena nyckelpersonen efter den andra vägrar bevilja henne en intervju. Hon låter sig inte nedslås av detta utan ser det istället som bekräftelse på att de är ”skyldiga”. När hon inte får folk att prata så hittar hon glatt på sina egna svar. Så här kan det låta när hon tvingas lämna ett oljebolags kontor i London med oförrättat ärende:
”På gatan utanför står en vit sportbil. Kanske tillhör den någon nyrik oljetekniker som fått sin lön från ett skatteparadis. Huvudkontoret finns ju rentav i ett sådant, nämligen Jersey. Kanske handlar det tekniska om att skyffla papper med stora belopp på, i syfte att undvika skatten i något fattigt och eländigt land, Uganda till exempel.”
Gud vad spännande Kerstin! Och vad mera kan tänkas hända inne på det där kontoret som du inte fick besöka? Det skyfflas väl med allt möjligt fram och tillbaka, blodet droppar och oljeteknikerna köper nya sportbilar på löpande band. Om de nu inte är upptagna med att bränna byar i Afrika, för det tycks ju – enligt dig – vara deras främsta tidsfördriv.
Och eländigt är det inte bara i Uganda utan i hela Afrika enligt Lundell. Eländes elände och allt är oljebolagens fel. Annat var det förr.
”Vi ska dricka te och dansa och sjunga i månens sken, så som människorna i trakten gjorde innan oljebolagen kom dit”, skriver hon.
Ack, det lyckliga Arkadien innan jätteskurkarna Carl Bildt och Ian Lundin anlände med sina sinnessjuka planer på att bidra till ekonomisk tillväxt i Afrika!
Klyschorna haglar och guilt by association fungerar ju alltid när det gäller olja i Afrika.
Lundin-bashing, att smiska Lundin, har blivit en svensk nationalsport. Det är djupt olyckligt eftersom det blockerar en seriös diskussion om hur fattigdomen i världen ska kunna bekämpas. Oljan i Afrika är oerhört viktig i det sammanhanget. I Östafrika, där Africa Oil är verksamt, pågår just nu en uppbyggnad av oljesektorn som kommer att få dramatiska effekter på ekonomi och politik i den regionen om några år.
Att kritiskt granska hur råvaruutvinningen i Afrika går till är sannerligen en grannlaga uppgift för seriösa journalister.
Så länge frågorna kring detta formuleras som i den här boken tror jag Carl Bildt, Ian Lundin och andra berörda kan sova lugnt.
Nu hotas Africa Oil i Kenya av väpnade aktivister
När jag var i Addis Abeba förra veckan träffade jag några av Tullow Oils anställda på deras kontor där. Jag frågade bland annat hur det gick med borrningen i norra Kenya, det område som heter Turkana. Tullow Oil samarbetar med Lundinbolaget Africa Oil och sköter själva borrandet.
De suckade djupt när jag ställde frågan. De förklarade att lokalbefolkningen ställde till enorma problem. Varje dag satt det en grupp människor – huvudsakligen män – och blockerade området där borriggen står. Jag frågade förstås varför.
De vill ha jobb, fick jag höra. Majoriteten av dem kan inte läsa eller skriva. De kan inte köra bil, inte sköta en maskin, inte utföra något arbete som kräver någon form av träning eller utbildning.
Detta avspeglar den situation de befinner sig i. Turkana är Kenyas kanske mest eftersatta provins i alla avseenden. Det är torrt, det är hett och de enda som kan överleva där utan moderna bekvämligheter är turkanafolket. Jag stiftade bekantskap med dem när jag tillbringade tre veckor i Turkana år 2001 och gjorde en film för SVT.
Turkanafolket är experter på överlevnad, och på att sköta getter och kameler. Men tyvärr saknar praktiskt taget samtliga de kvalifikationer som behövs för att arbeta med oljeprospektering.
Mina sagesmän på Tullow berättade att många av turkanamännen var beväpnade med spjut och andra handvapen. Den geolog jag talade med sade att det bara var en tidsfråga innan något allvarligt skulle inträffa.
I lördags 26 oktober hände det. Omkring 2 000 turkanamän invaderade borrplatsen, förstörde maskiner och hotade Tullows anställda till livet. Angriparna anfördes av två kenyanska parlamentsledamöter från regionen som antagligen såg en chans att plocka poäng i lokalbefolkningens ögon. ”Vi stöder deras kamp för jobb…”
Av de cirka 1 700 anställda som jobbade där var närmare 900 lokalanställda, sysselsatta med väldigt basal verksamhet och i de flesta fall som en ren goodwillgest mot dem. Men det räckte inte för turkanaaktivisterna. De krävde att samtliga på plats skulle vara från bygden. Samtliga, ända upp till högsta ansvarige ingenjören.
Tullow har nu avbrutit sin prospektering vilket naturligtvis fördröjer Kenyas projekt med att bli en oljenation.
Se detta som en sedelärande berättelse ägnad att balansera upp den allmänna demoniseringen av oljebolag i Afrika.
