- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Al Shabaabs dubbla ansikten
Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.
Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa. Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.
Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.
Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.
Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.
Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.
Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?
Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.
Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.
Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.
Kenyas kvinnor kan
Det kan förefalla motsägelsefullt att just ön Lamu i Indiska oceanen vid Kenyas kust skall vara min absoluta favoritplats i Afrika. Jag är oerhört kritisk till religionens roll i samhället totalt och globalt. Ändå är det till det extremmuslimska Lamu jag alltid längtar när Sverige känns för kallt och jobbigt. Jag kom hem därifrån härom dagen.
Det är naturligtvis inte för islams skull jag älskar Lamu. Det är för totalupplevelsen av kultur, miljö, värme, salt hav och vänliga människor. Religionen får man som turist på köpet vare sig man vill eller ej.
Islams hårda grepp om öns invånare visar sig för den tillfällige betraktaren allra tydligast i den kvinnliga klädkoden. När jag kom till Lamu första gången för 40 år sedan var buibui en vanlig klädsel. En svart dräkt som skyler kroppen men i normalfallet inte ansiktet. När damerna spankulerade lojt genom stan hände det till och med att det löst sittande tyget ibland gled ner och blottade en naken axel, en bit vackert glänsande svart nacke och rygg.
Sedan dess har koden skärpts. Nu är niqab – som endast lämnar en springa för ögonen – den vanligaste modellen. Den skärpningen hänger ihop med en allmänt strängare syn på islams roll i det lilla lokalsamhället, i en tid när motsättningar mellan muslimer och kristna i Kenya ökar.
Lamu mobiliserar för att stå emot förändringstrycket utifrån. På en husvägg i idylliska byn Shella finns information på engelska som riktar sig till utländska turister. Please, respektera våra traditioner, står det. Ni utländska kvinnliga besökare, klä er anständigt. Man måste inte vara halvnaken för att vara vacker.
Jag har inga problem med sådana uppmaningar. Jag är varm förespråkare av att man ska ta seden dit man kommer, i både Kenya och Sverige. Och, intressant nog tror jag inte hotet mot de kvinnoförtryckande traditionerna kommer från halvnakna turister. Jag har upptäckt att det i all tysthet pågår en helt annan subversiv aktion avsedd att visa Lamus kvinnor att livet inte måste levas instängd i ett svart skynke.
Som droppen urholkar stenen skall Lamus muslimer konfronteras med niqabdoktrinens totala motsats. Jag talar om det lilla flygbolaget Air Kenyas kvinnliga piloter. Tre gånger har jag flugit tur och retur Nairobi – Lamu under de senaste åren. I samtliga fall med unga kvinnliga piloter. Genom att bara sitta där vid spakarna, starta och landa och skojfriskt slänga käft med passagerarna av vilka ofta någon är muslim från Lamu på väg till eller från huvudstaden, visar de upp ett alternativ till Lamus kvinnoförtryck som ingen halvnaken västerländsk turist någonsin lyckas med.
Air Kenyas kvinnliga piloter är mina hjältinnor. När jag ser dem släpper tillfälligt mina dystopiska grubblerier över tillståndet i Afrika. Om den svarta kontinenten ska han någon chans att staga upp sig så måste kvinnorna göra jobbet. De afrikanska männen har jag förlorat hoppet om för länge sedan.
Ta seden dit man kommer
När jag åker till Afrika tänker jag alltid på det gamla ordstävet; when in Rome, do as the Romans. Eller som vi säger på svenska: Man ska ta seden dit man kommer.
På Kenyas kust är det skönt att glida omkring med en färggrann kikoy runt höfterna och Bata flipflops på fötterna. Som the locals. Shorts går också bra nu för tiden. När jag är i Nairobi däremot, går jag aldrig klädd i shorts. Inte heller slafsig T-shirt. Snygg och prydlig ska man vara. Afrikaner är ju i allmänhet väldigt välklädda. De som har råd, vill säga.
Nu undrar ni förstås hur jag kan känna till klädkoden så väl. Tja, det är ganska lätt. Man stannar bara till ett kort ögonblick på gatan och tittar sig omkring. Sedan försöker man göra som the Romans.
Trots att detta är ohyggligt enkelt så finns det många som misslyckas med det. När jag var på den kenyanska ön Lamu senast, ett djupt konservativt muslimskt lokalsamhälle, stötte jag på en grupp skandinaviska unga tjejer inne i stan, Lamu Town. De kunde omöjligt undgå att se att de flesta kvinnorna där var klädda i heltäckande buibui, eller niqab. Själva var de klädda i kortkorta shorts och löst hängande linnen som avslöjade mer än de dolde. En av dem frågade mig om vägen och då passade jag på att tipsa om att de borde klä sig annorlunda. De såg på mig med bestörtning och började sedan fnissa. Maken till löjligt påpekande! Skulle de behöva skyla kroppen?!
Jag känner en av imamerna på ön och har pratat med honom om den här saken. Jag vet vad han och folk i allmänhet på Lamu tycker. Att klä sig som de här tjejerna är att markera distans och säga Fuck You till de normer som gäller på plats. Det kan man naturligtvis göra om man vill. Men det får konsekvenser. Man blir inte välkomnad. Inte inlemmad i gemenskapen. Man blir inte respekterad. Det vet jag att de här skandinaviska tjejerna på Lamu fick erfara in på bara kroppen. De allra flesta som såg dem drog slutsatsen att de måste vara prostituerade. Det fanns ingen annan förklaring till deras klädsel. Möjligen kunde de vara sinnesrubbade. I Afrika går mentalsjuka människor ibland omkring nakna inne i stan.
Jag tänker på detta när jag ser muslimska invandrarkvinnor i Sverige. De flesta tycks hålla fast vid den klädstil som gäller i deras hemländer. Sjal på huvudet, ofta en heltäckande särk. Jag önskar jag kunde få även dem att göra som the Romans. Jag vet att de har ett patriarkat att förhålla sig till. Manliga släktingar som inte vill att någon främmande man skall se hur vackra de är. Men någon gång måste de börja bryta sig ur underkastelsens slaveri. Oj, så mycket lättare de skulle bli accepterade av svenskar om de slängde sjalen och drog på sig snygga kläder.
Men det gör de flesta inte. De tänker precis lika fel som de lättklädda skandinaviska tjejerna på Lamu.
Östafrikas osäkra oljeframtid
De fallande råoljepriserna har dramatiska effekter på utvecklingen i Östafrika. Kenya och Uganda trodde så sent som förra året att de snart skulle få igång sin oljeproduktion som skulle kunna kickstarta ekonomin och göra slut på massfattigdomen.
Men en nedgång från 115 dollar fatet förra sommaren till dagens 60 dollar fatet är fakta som ingen kan ignorera. Vad ska hända nu?
Keith Hill, vd för Africa Oil som är en av de största aktörerna på oljemarknaden i Östafrika, uttalade sig nyligen om läget. Han sade att han förväntade sig en prisuppgång till cirka 80 dollar fatet före årsslutet, och det skulle i så fall vara perfekt för hans bolag. Vad han baserade den prognosen på framgick inte.
115 dollar fatet tycker han alltså är för mycket. Hur tänker han då?
Jo, med det höga priset blir det lönsamt att producera olja ur skiffer och oljesand, vilket då gör det svårare att uppbåda investeringar för mer konventionell men även mer logistiskt och politiskt osäker oljeproduktion i Afrika. Så länge den dyra skifferoljan ligger kvar i marken kommer investerare att fokusera på bolag som Africa Oil.
Men det betyder inte att Kenya och Uganda kan vara säkra på att få igång sin produktion. Nu handlar det om att ragga pengar för att bygga den nödvändiga infrastrukturen i form av pipelines, vägar och järnvägar, och det blir svårt så länge oljepriset ligger och skvalpar kring 60 dollar fatet.
Dödläge tills vidare, alltså, även om Keith Hill försöker låta käckt optimistisk.
Africa Oil har halverat sina investeringar i Kenya. Deras partner Tullow Oil som sköter själva borrandet planerade att borra åtta nya brunnar det här året, men nöjer sig nu med fyra.
Det känns som att Kenya och Uganda står inför svåra vägval. Om de inte satsar på att bygga infrastruktur snarast så kanske Africa Oil och Tullow drar ned ytterligare på sina investeringsbudgetar. Då krymper hela projektet.
Somliga gläder sig åt detta. På paradisön Lamu i Indiska oceanen, strax utanför Kenyas kust, hoppas många att den planerade oljeterminalen i närheten ska skjutas på framtiden. Jag är ambivalent. Lamu behöver kapital och hamnbygget skulle kunna bidra med det. Samtidigt som den unika miljön riskerar att förfulas och förstöras.
Mycket står på spel och allt räknas i dollar.
Det är om allt detta min reportagebok Oljans pris handlar. Just nu kan du köpa den på Adlibris bokrea till det fantastiska priset 75 kronor. Klicka HÄR.
Framtiden tar aldrig slut i Afrika
Jag vill önska mina läsare ett gott nytt år och tacka för att ni följer min blogg. Mina kommentarer kring stort och smått i Afrika är uppenbarligen uppskattade. Jag tror det beror på att jag aldrig är taktisk, aldrig försöker känna efter åt vilket håll opinionsvinden blåser, utan ständigt litar på mitt eget omdöme i mina utsagor.
Året som nu har passerat bjöd på sedvanlig dramatik i Afrika. Fortsatt inbördeskrig i Sydsudan, ebola i Västafrika, terror i Kenya och tilltagande politisk kris i Sydafrika, Somalia och flera andra länder. Plus mycket, mycket annat. Boko Haram, statskupper, allt det där som får folk att säga att Afrika är en dömd kontinent.
Men vi som känner Afrika – och det gör ju ni, kära läsare, allt mer – vi vet att Afrika är så mycket mer än det som skapar dystra tidningsrubriker. Glädje, värme, kärlek, äventyr. Och allt detta möjliggörs av de till antalet cirka en miljard afrikaner som befolkar kontinenten.
De i synnerhet önskar jag ett 2015 som blir en aning bättre än det år som nu har gått. Jag tänker fortsätta att strunta i UD:s resevarningar och besöka de platser jag älskar. Bifogar en bild från min senaste fisketur på Lamu i Kenya.
Två tankar på samma gång
Två veckor på ön Lamu i Kenya har gett mig ökad inblick i detta fascinerande lokalsamhälle som jag besökt flera gånger tidigare. Det är en sällsamt vacker plats fylld av historia och levande kultur. Befolkad av underbara människor som välkomnar mig som besökare på ett sätt jag sällan upplevt någon annanstans på jorden.
Jag vaknade av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Islam håller folk i Herrans tukt och förmaning. Men trots det – eller kanske tack vare det – råder där en artighet och vänlighet som är oerhört förförisk och charmig.
Jag bekänner reservationslöst att jag älskar Lamu och dess invånare.
Hur kan det då komma sig att platsen ger mig obehagliga associationer till Sydafrika? I det landet rådde fram till ganska nyligen ett djävulskt system som kallades apartheid. Det gick ut på att med lagar och regler separera människor. Hålla dem åtskilda och se till att en liten grupp hade alla privilegier medan en stor grupp klassades som mindervärdiga.
Apartheid krossades därför att en upprörd omvärld vägrade acceptera detta inhumana system. Sverige gick i bräschen och satsade miljarder på att stötta det svarta motståndet i landet.
I Sydafrika handlade det om att separera människor utifrån deras hudfärg.
På Lamu handlar det om att separera människor utifrån deras könstillhörighet. Inte därför att männen är elaka, för det är de inte. Utan därför att traditionen bjuder att det ska vara så. Kvinnorna osynliggörs, döljs under svarta tygsjok, tystas ned, motas undan och förhindras att kommunicera med andra än dem som deras män tillåter dem att ha kontakt med. Jag finner inget bättre ord att beskriva detta än apartheid.
Men systemet är så gammalt och vedertaget att få utomstående tycks se det. Än mindre reflektera över det. Jag förstår inte hur det är möjligt. Hur kan en upplyst och bildad västerlänning undgå att se könsförtrycket i muslimska länder?
Den blinda fläcken i ögat är uppenbarligen så stor och dominerande att den förhindrar betraktaren att se verkligheten.
Som reselektyr hade jag med mig Eduardo Grutzkys och Lars Åbergs bok Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige. Den utgjorde skakande läsning. Där jag satt på min takaltan på Lamu och blickade ut över havet och den vackra byn, insåg jag att det som är verkligt på Lamu även existerar i Sverige. I förfärande stor omfattning. Och problemet kommer inte att minska i den närmaste framtiden.
Hur länge ska vi vägra se detta? När passerar vi gränsen där det inte längre är möjligt att göra något åt saken?
Jag älskar Lamu men mina två veckor där gjorde mig djupt bekymrad.
Peponis ägare är död. Men Lamu lever.
Lars Korschen dog i cancer för några dagar sedan. Han blev kanske aldrig världsberömd, men för tusentals människor är hans namn förknippat med ett av de mest fantastiska hotellen på vår jord.
Hotell Peponi på ön Lamu, Kenya. Den danska familjen Korschen har drivit Peponi ända sedan 1967. Se en intervju med Lars och bilder från hotellet HÄR.
Jag har aldrig bott där. Det kostar lite mer än vad jag tycker är vettigt att betala. Men jag har suttit många gånger på den enastående terrassen, tittat ut över sundet som skiljer Lamu från ön Manda, smuttat på en GT och sett mörkret falla över en magisk plats i universum.
Lyssnande på cikadorna, böneutropet och alla engelsktalande expats som minglar i baren.
Jag vet inte hur många som minglar där just nu. Jag läser att turismen återigen har gått ner i viloläge på ön. Lamu hotas av somaliska islamister som helt nyligen utförde två bestialiskt blodiga attacker mot fattiga kenyaner på fastlandet i närheten. I Allahs den barmhärtiges namn.
Som den ständiga afrikaoptimist jag är, är jag övertygad om att Lamu ska rida ut även den här stormen. Lamu har existerat som ett centrum för swahilikulturen sedan 1300-talet. Härifrån seglade fartyg till Indien och Kina långt innan Vasco da Gama var född. Ska en bunt vidskepliga fanatiker från Somalia kunna vålla permanent skada på en sådan plats?
Nej, det tror jag inte. Men Lamu behöver vårt stöd. Jag menar människorna, Lamuborna, som till stor del lever av turismen och vill se sin unika bygd växa och frodas.
Just nu är det drömläge att åka till Lamu i Kenya. Billiga flygbiljetter, hotell som skriker efter gäster.
Gör en kulturgärning. Åk dit, lär känna de fantastiska människorna som representerar den bästa mix man kan tänka sig av islam, nyfikenhet på västvärlden, gästfrihet och vänlighet.
Lamu är fortfarande en sagoö, och skall förbli en sådan.
När du ändå är där, titta in på Peponis terrassbar vid solnedgången, beställ en sundowner och sänd en tanke till Lars Korschen.
Olja och gas kommer att förändra allt
Jag är på Lamu vid Kenyas kust för att undersöka vad prospekteringen efter olja och gas kommer att innebära för det här landet. Stora förändringar är på gång. På fastlandet alldeles i närheten av Lamu planeras byggandet av en jättelik hamn som ska serva både Sydsudan och Kenya. Sydsudan har redan en oljeindustri, om än haltande, och Kenya är på gång.
På Lamu är folk försiktigt avvaktande till hamnprojektet. Alla hoppas att det ska innebära jobb och pengar. Men alla fattar också att miljön kommer att ta stryk. De ekologiskt värdefulla mangroveskogarna påverkas kraftigt. Fisket blir lidande.
Den största oron ligger i att lokalbefolkningen blir snuvad på alla fördelar. Som vanligt, kan man väl tillägga. Ingen litar på landets regering. Alla utgår ifrån att korrumperade politiker kommer att stoppa så mycket pengar som möjligt i egna fickor. Det skulle vara enkelt att reflexmässigt skylla den uppkomna oron på de internationella oljebolagen. Så enkelt är det dock inte. Det är den kenyanska regeringen som måste visa mognad, transparens och hederlighet om den här utvecklingen ska bli en välsignelse som Kenyas kust så väl behöver. Och inte en förbannelse.
Jag var uppe med tuppen igår och åkte båt till ön Pate. 45 minuter i 30 knop på öppet hav i riktning mot Somalia. Jag hade ordnat resan genom chefen för museet här i stan. De höll med båt, jag höll med bensin. Väl framme träffade jag en man som arbetade med det kinesiska bolag som letar efter naturgas på Pate. Det är ett stort projekt som kommer att innebära väldiga förändringar här vad det lider.
Sedan grenslade jag bönpallen på en motorcykel och åkte iväg på en dammig grusväg, genom torrt busklandskap och vajande palmskogar och kom så småningom fram till staden Pate som är en ganska oansenlig plats. Det bor några tusen människor där och jag fattar inte vad de livnär sig på. Stan ser ut som man kan tänka sig en mycket fattigare och mindre variant av Lamu Town. Jag blev guidad av en man som jobbade för museet i Lamu. Det har gjorts omfattande arkeologiska utgrävningar där och man har hittat massvis med kinesiskt porslin, bland annat. Lamu och Pate handlade ju med Indien och Kina för cirka tusen år sedan.
Lamu med sin skärgård är en absolut magisk plats. Den som inte reser hit snart och passar på att uppleva denna unika kulturbygd innan det är för sent får skylla sig själv.
Fredliga och mindre fredliga muslimer
Jag vaknar av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Ön Lamu vid Kenyas kust där jag befinner mig är ett muslimskt samhälle med urgamla anor. Det vore mig fjärran att anlägga kritiska synpunkter på böneutropen trots att jag gärna skulle sova lite längre. Och jag kan ju faktiskt somna om.
Jag fick ett möte med en av Lamus imamer i dag. Han heter Mahmoud Ahmed Abdulkadir. Vi satt på verandan till det gamla fortet mitt i staden, det som var fängelse när jag var här första gången. Nu är det museum. Han var trevlig och lättpratad. Han sade att han hade en kluven inställning till turisterna. De behövs för ekonomins skull och nu när de inte är så många längre efter somaliska al Shabaabs terrorhandlingar i regionen så saknar han dem faktiskt. Men vi var överens om att de kvinnliga turisterna nog skulle tänka mer på klädkoden. Det borde inte vara så svårt att uppfatta vilka allmänna regler som gäller på en plats som Lamu. Jag berättade att jag hade mött ett gäng glada norska tjejer i de trånga gränderna igår, och deras klädsel lämnade inte mycket till fantasin. Ska det vara så svårt att visa lite respekt när man ser att många av Lamukvinnorna är klädda i heltäckande buj-buj? “When in Rome, do as the Romans”, som man brukar säga. Det gäller även i Sverige.
Imam Abdulkadir berättade om hur Kenyas regering målmedvetet försöker försvaga det muslimska samfundet på kusten genom att underlätta för icke-muslimer från inlandet att bosätta sig här. De får lagfart på sin mark snabbt och enkelt, medan muslimer kan få vänta i evigheter på samma livsviktiga papper. Det föder frustration, sade Abdulkadir. Strax var vi inne på diskussionen om muslimskt väpnat motstånd mot det som uppfattas som strukturellt förtryck. En ständigt aktuell fråga i Kenya.
Jag bad honom redogöra för hur han såg på militant islamism. Den ville han inte veta av, den var ingen väg framåt, sade han. Se på Mali, på Afghanistan, på Irak och Filippinerna! Men lägg märke till, tillade han, det är bara en liten bråkdel av 
muslimerna som sympatiserar med militant islamism.
Man hör ofta påståendet att högst en procent av alla muslimer tror på väpnad kamp för att hävda sin religion. Det kan ju kanske låta betryggande. Men det finns 1,4 miljarder muslimer i världen och en procent av dessa är 14 miljoner.
Det underbart vänliga och avslappnade Lamu med sina vackra beslöjade kvinnor utgör ett tydligt bevis på att alla muslimer i världen inte är terrorister. Men jag och imam Abdulkadir var överens om att nästan alla terrorister i världen är muslimer.
Kan vara värt att fundera på en stund.
Om UD:s resevarningar.
Jag har skrivit om UD:s resevarningar här tidigare. Jag känner mig mycket stolt över att ha förmått UD att ändra inställning till Lamu i Kenya. UD strök denna sömniga paradisö från sin varningslista efter mitt ilskna påpekande.
Ni som planerar att åka dit har anledning att tacka mig. Det går nämligen inte att teckna en normal reseförsäkring till en plats som UD avråder från att besöka. Detta får omfattande konsekvenser.
I fallet Lamu orsakade UD:s bannbulla kraftigt inkomstbortfall bland lokalbefolkningen som försörjer sig på turismen. Det gäller även på andra platser.
UD avråder delvis från besök i 20 afrikanska länder. Det betyder nästan vartannat land på den kontinenten. Se UD:s lista HÄR. Man måste alltså fråga sig hur många afrikaner som saknar möjlighet att försörja sig på turism på grund av slentrianmässiga resevarningar som i många fall kanske helt saknar grund.
Efter mitt påpekande om det absurda i att avråda från resor till Lamu har UD uppdaterat hela sin text om Kenya, vilket är glädjande. Den känns nu mer saklig och relevant.
Visst kan varningar till aningslösa turister vara på sin plats många gånger. Men jag hävdar att UD regelmässigt skrämmer upp folk alldeles i onödan. Så här står det bland annat om Nairobi: ”18 november 2012 – I stadsdelen Eastleigh i Nairobi dödades enligt uppgift nio personer medan ett trettiotal personer skadades i ett attentat mot en buss i lokaltrafik, en person uppges ha gripits på plats misstänkt för delaktighet i attentatet. Oroligheter utbröt i området efter dådet. Attentat har utförts i området även tidigare. Stor försiktighet bör iakttas.”
Den som aldrig har varit i Nairobi kan ju få för sig att Eastleigh (låter lyxigt) utgör stadens kommersiella centrum. Men så är det inte. Eastleigh är en extremt nedgången förort till Nairobi som bebos nästan uteslutande av fattiga somalier. Utländska turister vistas aldrig där. Kan vara bra att känna till, menar jag.
Det skulle vara intressant att veta vad andra länders utrikesdepartement skrev om Malmö under 2009 och 2010 då det sköts vilt där. Läs om skjutningarna HÄR. Med den måttstock som svenska UD använder för att bedöma farligheten i andra länder bör ju Malmö ha varit totalt dödskallemärkt i internationella turistsammanhang.
Skulle vara spännande att läsa: “State Department avråder från resor till Malmoe, Sweden, som inte är absolut nödvändiga. Om du ändå reser, tänk på att din försäkring inte gäller…”
Hur många UD-n avrådde från att besöka Stockholm efter det att Taimour Abdulwahab hade sprängt sig själv i luften i centrala Stockholm för i dag exakt två år sedan? Medan vi svenskar sorglöst fortsatte julshoppa på Drottninggatan med omnejd.
Som Jesus sade: “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”