Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

kristendom

Den mångkulturella utopin

Ur det västerländskt vita perspektivet kan det se ut som om alla afrikanska folk är i stort sett lika.

Men det stämmer inte. Afrika är ett gigantiskt multikulturellt lapptäcke. Ingen afrikansk nationalstat är etniskt homogen. Varje land rymmer inom sina nationsgränser en mängd olika etniska, religiösa och kulturella varianter.

Med denna mångfald tror man förstås att det ska vara bäddat för nationell harmoni av yppersta klass. Det är ju den föreställningen som torgförs i Sverige. Särskilt nu i valtider presenteras det som en självklar sanning att ett samhälle berikas av att medborgarna tillhör olika religioner och har olika kulturella värdegrunder.

Det är ett påstående som är upphöjt till dogm, till gospel truth som engelsmännen säger.

Jag skulle gärna vilja vara frälst av den övertygelsen. Jag har rest mycket i mina dagar, särskilt i Afrika, och jag njuter av att vistas i kosmopolitiska miljöer.

Dessvärre finns det mig veterligt inget afrikanskt land, eller något land i världen för den delen, som verifierar visionen om det mångkulturella lyckoriket. Tvärtom så visar verkligheten något helt annat. I samhällen där olika religiösa och etniska grupper samsas om utrymmet hyser medborgarna mindre tillit till varandra än i homogena samhällen. Det finns uppenbarligen en relation mellan tillit och gemensam identitet, vilket styrks av omfattande forskning.

När jag började resa i Afrika på 1970-talet upptäckte jag snabbt vilken misstro, ofta hat, som genomsyrar afrikaners uppfattning om varandra. Västerlänningar avfärdar gärna detta som ”stammotsättningar”, utan att närmare precisera vad det betyder. Men misstron och hatet är avgrundsdjupt och har en paralyserande inverkan på länder där människor inte kan samarbeta på grund av sina upplevda olikheter. Inte sällan urartar denna misstro till våldsamma sammandrabbningar. Ibland inbördeskrig.

Listan är lång. Sudan, Etiopien, Liberia, Kenya, Kongo, Centralafrikanska Republiken, Nigeria, Mali och så vidare. I Rwanda finns det bara två grupper av numerär betydelse men likafullt utspelade sig där för 20 år sedan ett folkmord.

Jag kan inte komma på ett enda afrikanskt land som utgör en kontrast till det jag beskriver. Ett land där muslimer och kristna, långa och korta, jordbrukare och boskapsskötare, omskurna och icke omskurna lever tillsammans i harmoni. Och har sina olikheter att tacka för denna harmoni.

Det här är en viktig fråga som inte får behandlas lättsinnigt. Var finns det land där en brokig blandning av kulturer och religioner bevisligen har haft en positiv inverkan på det landets utveckling? Jag trodde länge att det kanske kunde vara Brasilien, men min son som bor där med en mörkhyad brasiliansk flickvän har tagit mig ur den villfarelsen.

När jag tar del av svenska opinionsbildares trosvissa lärosatser i det här ämnet, så tycker jag mig höra den gamla slagdängan Internationalen i bakgrunden. Det som kallas det mångkulturella samhället synes mig vara en remake på det lyckorike som kallades kommunismen. En vacker utopi som krackelerade i samma ögonblick den utsattes för ett stresstest.

För den som i likhet med undertecknad tycker att det här är en viktig fråga kan jag rekommendera boken Exodus: How Migration is Changing Our World av Paul Collier.

Nu läser jag koranen.

Jag har börjat läsa koranen. Det är på tiden, jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag har rest, och i många fall arbetat som journalist i sjutton muslimska länder. Fem av dem ligger i Afrika, en kontinent där kampen mellan islam och kristendom blir allt tydligare och brutalare. Jag skrev om detta i oktobernumret av tidskriften Axess. Klicka HÄR.

Min ambition nu är att gå till källan och ta reda på vad som faktiskt står i koranen. Det skall bli intressant läsning, så agnostiker jag är.

Koranen innehåller en mängd referenser till judendom och kristendom. Abraham betraktas som allas gemensamme anfader och Jesus omnämns. Det finns följaktligen de som påstår att Allah, Jahve och den kristne guden är en och samma. Jag tvivlar på det. Jag har läst större delen av bibeln och mitt bestämda intryck är att gamla och nya testamentet handlar om två helt olika gudar. I nya testamentet möter vi genom Jesus en kärleksfull gud. Men Jahve i gamla testamentet är en helt annan figur. Bestraffande, brutal och oförsonlig. En långsint och snarstucken massmördare. De som hävdar att bibeln bär på ett kärleksbudskap kan inte ha läst gamla testamentet.

Direkt efter elfte september 2001 gick George W Bush ut och deklarerade att islam är en fredens religion. Efter genomläsning av koranen hoppas jag finna ut om det stämmer. Redan läsningen av den andra suran (kapitlet) får mig att undra. På sidan fem i min utgåva av koranen kan man läsa: ”… ett strängt straff väntar dem”, ”… Gud låter det onda förvärras och ett plågsamt straff väntar dem…” ”… Gud skall straffa dem för deras skämt…”

Religion of peace? Hmm…

”För alla troende muslimer är Koranen i bokstavlig mening Guds ord förmedlade till Profeten Muhammed”, skriver översättaren i sitt förord. (Hans kursivering.) Det betyder att det som står där inte är förhandlingsbart. Den som kallar sig muslim kan alltså inte komma och påstå att man inte ska ta koranen bokstavligt. För det ska man. Det måste man om man kallar sig muslim. Gör min läsning ännu intressantare.

Det som särskilt intresserar mig är om koranens budskap – som en muslim alltså måste ta bokstavligt – går att förena med en laglydig existens i ett ickemuslimskt samhälle. Tämligen aktuell fråga i dagens Sverige.

Jag återkommer med en rapport när jag har läst de ettusenetthundrafyrtiotre sidorna.

 

Kristna och muslimer i Afrika.

I senaste numret av Axess, oktober 2012, skriver jag om relationen mellan kristendom och islam i Afrika.

I Sverige råder en allmänt troskyldig uppfattning att religiösa motsättningar är något som bara finns någon annanstans. Få tycks vara medvetna om religionens enorma sprängkraft.

I takt med att allt fler djupt troende människor från andra delar av världen bosätter sig i Sverige kan det finnas anledning att titta på hur det ser ut på andra håll.

Gudsdyrkan håller Afrika i ett mycket starkare grepp än vad européer i allmänhet kan föreställa sig. Afrikanska ateister förekommer knappt. Människor bekänner sig till islam eller kristendom och gärna till det som betraktas som sekter.

I exempelvis Sudan är sufi den dominerande muslimska inriktningen. Saudiarabien sponsrar moskébyggen i en mängd länder och sprider på så vis sin extrema salafistiska variant av islam. Kristna i Afrika bekänner sig gärna till Pingstkyrkan, Sjundedagsadventisterna och andra mer eller mindre messianska väckelserörelser. Man kan skönja en polarisering i relationen mellan de båda dominerande religionerna.

Läs i Axess.Klicka HÄR.