- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Sydsudan på katastrofens rand
Jag fick ett nödrop från Sydsudan. En god vän som bor där och bedriver affärsverksamhet berättar att situationen i landet blir allt mer desperat för var dag som går.
Det ser inte bra ut. Salva Kiir (presidenten, min anm.) och gänget kör nu bara på allt de kan och tömmer banker och bolag dygnet runt. Listan är lång och kursen på det sydsudanesiska pundet mot dollar är från riksbanken 3.08 men det finns inga att få. På svarta marknaden är det nu 15,4 pund på en dollar och de vägrar att ändra kursen. Torrvaror och mat har gått upp runt 84 % på 7 veckor. Bara början tror jag. Just nu är det många generaler som skapar sin egen milis och plundrar, dödar och våldtar civila. Det finns nu runt sex nya grupper som från början har fått allt materiel från regeringen. Det hölls ett möte för elva dagar sedan där länder från EU tryckte på att de måste utreda dessa brott, speciellt alla våldtäkter inom regeringstrupperna. Svaret var rakt från utrikesministern: det gick inte att utreda detta eftersom det inte har inträffat och att det inte låg i deras natur att göra sådant. På den nivån är vi nu. Sanningen är att om de skulle börja utreda alla brott begångna av regeringssoldater så skulle ännu fler generaler hoppa av och starta eget, tror jag.
Allt han skriver känner jag igen. Den våldsamma inflationen och skillnaden mellan officiell kurs och svartabörskursen är en tydlig signal om att ekonomin har spårat ur helt. Så var det i Uganda när jag var där i början av 1980-talet och det slutade med en väpnad kupp som förde Yoweri Museveni till makten. Som tidigare hoppat av regeringen och startat eget.
Uppgiften om att vapnen som de terroriserande miliserna använder mot civila kommer från regeringsarmén får mig att minnas min intervju med Michael Elmqvist som samordnade biståndet, bland annat det svenska, till Sydsudan. Jag träffade honom för fem år sedan och påpekade att biståndspengar gick till inköp av vapen. Elmqvist avfärdade det problemet.
– Regeringens första prioritering efter ett långt inbördeskrig är förstås säkerhet, sade han. Fyrtio procent av budgeten går till säkerhet (läs: upprustning, min anm.) och vi kan inte klandra regeringen för att den vill upprätthålla ett trovärdigt försvar.
– Men om det innebär att biståndet finansierar det militära, är inte det ett problem?
– Så är det i de flesta länder, svarade Elmqvist leende.
Det är makthavarna i Sydsudan som är skyldiga till den katastrofala situation som råder. Men biståndsgivarna, bland andra Sverige, har en väsentlig skuld i civilbefolkningens lidande.
Om detta fenomen, hur bistånd underblåser och finansierar krig, har jag skrivit en bok. ”Sveriges afrikanska krig” heter den. Finns att köpa på webbokhandlarna. Exempelvis HÄR.
Biståndet medskyldigt till våldet i Sydsudan
De strider som bröt ut i Sydsudan sistlidna december var väntade. Redan för tre år sedan, den 7 januari 2011 publicerade jag en text på DN Debatt med rubriken ”Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan”.
Jag skrev: Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska.
En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan.
Men i en tyst överenskommelse har detta istället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent!
Läs hela texten på DN Debatt HÄR.
Jag påpekade vidare att det yttre krigshotet inte var särskilt påtagligt. Däremot fanns det en överhängande risk att olika rivaliserande grupper inom landet skulle gå i krig mot varandra.
Det är exakt vad som nu har hänt. Och dessa grupper är välbeväpnade.
Sydsudan skapades 2011 som ett direkt resultat av fredsöverenskommelsen som satte punkt för ett 22 år långt krig. Den nya nationen blev omedelbart en favorit för biståndsorganisationer i västvärlden. EU och de enskilda medlemsländerna, inklusive Sverige, har överfört enorma penningsummor avsedda för utvecklingsprojekt. Detta har inneburit ökade möjligheter till förskingring i stor skala. Den viktigaste effekten av den omfattande hjälpen är dock att landets egna resurser – oljepengar – har kunnat användas för att bygga upp krigsmakten. Det är denna krigsmakt som nu i över en månads tid har ägnat sig åt att ta livet av de egna medborgarna.
Enkelt uttryckt: biståndsgivarna har fixat markservicen vilket har gjort det möjligt för Sydsudans regering att istället lägga pengarna på krigsmakten.
Om givarländerna från början hade krävt att Sydsudans regering skulle finansiera utvecklingsprojekt och därmed bygga ett socialt kontrakt med sina medborgare, så hade kanske den politiska situationen i landet kommit att se annorlunda ut. Men det som hände var att praktiskt taget alla projekt av betydelse för gemene man togs omhand av utländska biståndsgivare. Efter en tid började medborgarna med fog ställa sig frågan vad de skulle ha regeringen till.
Det är det oansvariga biståndet som starkt har bidragit till att Sydsudan allt sedan sin tillblivelse har utvecklats till ett land där medborgarna tycker att regeringen är irrelevant, och dessutom en parasit som mest bara ägnar sig åt att försnilla pengar.
I det läget är det inte konstigt om våldet blir lättantändligt och att lojaliteten med regeringen sviktar.
Det är inte första gången ett oansvarigt bistånd möjliggör militarisering. För varje svensk biståndskrona som nådde Sydsudan, frigjordes motsvarande summa i landets budget för vapeninköp. Nu mördas oskyldiga civila med dessa vapen.
Det här är enkel matematik som varenda biståndsgivare känner till. Men som ingen vill prata om.
Nu krigas det åter genom ombud i Afrika
Afrika är åter en krigsskådeplats där mörka krafter agerar genom ombud. Vi känner igen bilden från 1960-talet fram till kalla krigets slut 1991.
Då utkämpades en mängd så kallade Proxy Wars i Afrika. USA och Sovjetunionen bekämpade varandras inflytande genom att stötta rivaliserande länder. Kriget mellan Etiopien och Somalia var ett typiskt sådant krig. I hela södra Afrika syntes samma mönster. Sovjet stöttade MPLA i Angola medan USA via Sydafrika stöttade Unita. I Moçambique fick Renamo stöd av USA medan Frelimo sponsrades av Sovjet. Fler exempel finns, som Guinea Bissau och Kap Verde.
Kubanska soldater var ofta Sovjetunionens verktyg. Jag har själv hukat för bombplan i Etiopien, rattade av piloter från Kuba.
Att Sverige konsekvent stod på ryssarnas sida i den kraftmätningen utgör en intressant del i vår nutidshistoria.
Nu är grundscenariot dock ett annat. Det handlar inte längre om konventionell politik på samma tydliga sätt som tidigare. Det är inte heller fråga om konventionell krigföring, utan snarare asymmetriska krig som reguljära arméer alltid haft problem med.
I sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” analyserar Samuel P. Huntington det paradigmskifte som har ägt rum. Han noterar bland annat att alla stora politiska ideologier som utvecklades på 1900-talet växte fram i västvärlden. Liberalism, socialism, anarkism, kommunism, socialdemokrati, nazism och fascism.
Men västvärlden har inte producerat en enda stor religion. Alla stora religioner har sina rötter utanför västvärlden.
I stora delar av Afrika ser vi i dag hur politiska ideologier tynar bort och ersätts med religiösa dogmer. Huvudsakligen islam. Den arabiska våren är ett generellt exempel. Vid sidan av den – och ofta sammankopplad med den – ser vi den militanta islamismens framryckning i länder som Mali, Nigeria, andra västafrikanska länder samt Somalia.
Även Etiopien och Kenya är anfäktade av detta gissel, medan militant kristendom inte har många anhängare längre sedan luften gick ur Herrens Motståndsarmé i centrala Afrika.
Att religion nu gradvis ersätter politisk ideologi i delar av Afrika betyder också att västvärldens inflytande minskar. Det möts säkert med ovationer från dem som aldrig har förstått hur totalitära läror har saboterat Afrikas utveckling.
Att vi åter kan tala om Proxy Wars i Afrika beror på att den militanta islamismen och dess fiender har mäktiga sponsorer. Det tycks vara främst Qatar som finansierar exempelvis Al Qaida i Västafrika. De afrikanska soldater som just nu bekämpar islamisterna inte bara i norra Mali utan även i andra delar av Västafrika har franskt och amerikanskt stöd.
Samuel P. Huntington har naturligtvis fått hård kritik för sina teser. Amartya Sen, Edward Said, Noam Chomsky och många fler har hudflängt honom.
Hans bok kom ut 1996. I dag framstår den som profetisk.
Franska framgångar och motgångar i Mali
Islamister i Mali erövrade i dag, 14 januari, en stad mitt under en pågående fransk attack.
Frankrikes försvarsminister Jean-Yves Le Drian sade att staden Diabaly, 40 mil från Bamako hade fallit i islamisternas händer. Det är naturligtvis ett stort bakslag för fransmännen och ett tydligt tecken på att militärkampanjen i Mali inte blir den promenadseger som många har trott.
Le Drian sade att islamisterna har trängts tillbaka i den östra delen av landet men fortfarande håller ställningarna i väster, nära Mauretanien. De rör sig sannolikt fritt över de extremt porösa gränserna i öknen. Frankrike kan inte angripa dem när de flyr till ett annat land. Dock har Algeriet gett Frankrike tillstånd att använda dess luftrum.
Samtidigt med Le Drians uttalande kom en kommuniké´ från MUJAO, en av de Al Qaida-anknutna islamistgrupperna i Mali. En talesman sade till AFP att hans grupp skall slå mot ”Frankrikes hjärta”. Det betyder uppenbarligen attacker på fransk mark.
Islamisterna har haft snart ett år på sig att etablera sig i norra Mali. De har byggt kraftiga försvarsvärn med hjälp av utrustning som de har stulit från utländska konstruktionsbolag. Schaktmaskiner, grävskopor och annat har använts för att skapa skyddsrum och tunnlar i berg.
Norra Mali är nu det största territorium som någonsin har kontrollerats av Al Qaida. Och det handlar inte bara om det området, en yta som Afghanistan. Stora delar av hela Sahelområdet, från Marocko till Somalia, har blivit en frizon för islamister.
”Al Qaida ägde aldrig Afghanistan, men de äger norra Mali”, har Robert Fowler, tidigare kanadensisk diplomat, sagt. Fowler kidnappades 2008 av islamister och hölls fången i 130 dagar. Hans bok ”A Season in Hell” är obligatorisk läsning för den som vill veta hur Al Qaida i Västafrika fungerar.
De franska styrkorna i Mali upptäcker nu också att islamisterna är betydligt bättre utrustade än vad någon hade anat. När de flydde från Ghadaffis Libyen tog de med sig missiler som kan sänka flygplan.
Fulladdade med sofistikerade vapen, miljontals dollar i cash som de fått från kidnappningar, stöd från Qatar och andra arabländer, blir islamisterna en mycket mäktigare fiende för Frankrike än väntat.
Det här kriget är inte över på några veckor, som fransmännen hittills har trott.
Läs min rapport om Mali i islamisternas våld på Frivärld. Klicka HÄR.