- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Den vite mannens medicin
SVT:s Korrespondenterna handlade den 15/12 om hur mörkhyade människor i världen ibland bleker sin hy med hjälp av diverse preparat. För den som i likhet med undertecknad har rest mycket i Afrika är detta ett välkänt fenomen. Kvinnor bleker huden och rakpermanentar håret. Ibland tar de till kirurgiska ingrepp för att se mindre afrikanska ut.
Jag har haft en del diskussioner med vackra afrikanskor om detta. Min invändning, att black is beautiful, har dock avfärdats av de flesta. Ljus hy och rakt hår öppnar dörrar i Afrika, så enkelt är det.
Jag hade hoppats på en intellektuellt spänstig fördjupning med analys i teveprogrammet, men den uteblev. I stället serverades jag den gamla vanliga litanian. Hudblekningen hade en rasistisk förklaring, fick jag höra. Den var ett arv från kolonialismen. Detta är dock bara delvis sant och förklarar inte på långa vägar det intressanta fenomenet.
I århundraden har svarta afrikaner kunnat konstatera att rikedom hänger samman med vit hud. Men hur ser sambandet ut? Det som kan beskrivas som ett falskt analogislut har spridit sig över hela kontinenten. Eftersom rika människor är vita måste jag bleka min hy för att blir rik.
Och det handlar inte bara om hudblekning. I Kongo har vi rörelsen La Sape. Unga män som lägger alla sina pengar på att klä sig i utstuderat flotta kläder och ägna sin tid åt att visa upp sig offentligt. Redan serietecknaren Hergé uppmärksammade det här i sin bok Tintin i Kongo, vilket naturligtvis stämplades som rasism i exempelvis Sverige. Även då uteblev analysen till förmån för det gamla vanliga rasistgisslandet.
Det kanske mest spännande exemplet på det jag kallar ett falskt analogislut är kargokulten i Melanesien. Under andra världskriget bevittnade urbefolkningen på öarna hur amerikanska baser byggdes upp med en teknologi som aldrig skådats där tidigare. Helt ofattbara rikedomar anlände på fraktfartyg – cargo ships – medan öborna avundsjukt såg på. Efter en tid tyckte de sig förstå hur det gick till. De vita utlänningarna paraderade fram och tillbaka, blåste i en trumpet och hissade en flagga. Vips, så anlände ett fartyg med cargo.
Då gör vi likadant, resonerade öborna. De började marschera fram och tillbaka med gevärsattrapper på axeln, blåste i en snäcka, tillverkade en flagga och en flaggstång. Snart, tänkte de, blir vi rika.
Amerikanerna trodde först att de fått en väpnad upprorsrörelse på halsen, men sanningen var betydligt mer spännande än så. Den som vill fördjupa sig i berättelsen om kargokulten i Melanesien rekommenderas boken The trumpet shall sound av Peter Worsley.
Korrespondenterna är ett program som jag gärna ser. Där finns en hel del journalistisk kvalitet. Men tyvärr brister det ofta i analysen. Tanken att vuxna människor utanför den vita hemisfären är ansvariga för sina egna handlingar tycks aldrig ha slagit programmakarna. Allt ont är alltid den vite mannens fel.
I Afrika ser man på det hela på annat sätt. Där vill alla få tag på White Man’s Medicine. Den kurerar sjukdomar och skänker lycka och rikedom.
Nyamko Sabuni skrämmer med sitt sunda förnuft
Oj, vad Sverige gick miste om när Nyamko Sabuni avgick från posterna som integrationsminister och jämställdhetsminister.
I teveprogrammet Min sanning samtalade reportern Anna Hedenmo i en timme med Nyamko. Det var mycket bra. Se programmet HÄR.
När jag lyssnade på denna märkvärdiga (i helt positiv mening) kvinna kom jag att tänka på det gamla talesättet ”det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam”.
Nyamko Sabuni måste ha upplevt denna otrygghet många gånger under sin tid som minister. Kanske konstant. Hon hade rätt i det mesta men omgavs av politikerkolleger som ängsligt höll upp ett fuktat finger i luften för att kolla från vilket håll opinionsvinden blåste. Därefter slöt de sig samman, trygga i att ha fel tillsammans.
När Nyamko Sabuni föreslog obligatorisk gynekologisk undersökning för flickor under skoltid möttes det med ett ramaskri. Ett av syftena med undersökningen skulle ju vara att upptäcka och helst förebygga kvinnlig könsstympning. Det förekommer bland invandrarflickor, huvudsakligen muslimska. Nyamko blev hånad, mobbad och kallad islamofob.
Samma sak när hon ville att skolan skulle vara en religionsneutral plats där flickor inte skulle tillåtas bära muslimsk huvudduk.
Riktigt jobbigt blev det för henne när hon ville ta upp det huvudsakligen muslimska hedersvåldet till diskussion. Då fick hon den svenska vänstern plus flertalet feminister på sig. Alla visste bättre än hon. Få kunde acceptera att Nyamko Sabuni, född i Burundi och invandrad från Kongo, skulle kunna besitta större kunskap i ämnena kvinnoförtryck och religiöst motiverat våld än några svenska skrivbordsteoretiker.
Men Nyamko ställde de kulturrelativistiska hedersvåldsapologeterna i skamvrån. Där borde de stanna tills de har lärt sig hur verkligheten ser ut.
Det är emellertid djupt oroväckande att fritänkare som Nyamko Sabuni mobbas ut ur politiken och ersätts med opportunistiska teflonmänniskor som Erik Ullenhag.
Nyamko fick frågan om hon ville bli politiker igen. Tror hon att någon partiledare kanske kan ringa henne och erbjuda en statsrådspost?
Då skrattade hon hjärtligt. ”Nej”, sa hon, ”den generationen partiledare existerar inte än”.
Den kommentaren kom nästan bort i programmet. Anna Hedenmo ställde ingen följdfråga.
Ändå uppfattade jag denna reflexion som en nyckelreplik. Det Nyamko Sabuni sade var ju att hon inte anser att det finns någon partiledare i dag med tillräcklig kunskap om verkligheten för att våga erbjuda henne ett jobb.
Även partiledarna föredrar att ha fel tillsammans, snarare än att bjuda in en kollega som vågar ha rätt.
Mycket nedslående för Sverige.
Nu skall Kenyas ledare inför rätta
Den tionde september skall William Ruto, vicepresident i Kenya infinna sig i en rättssal i Haag. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Ruto var en av dem som anstiftade våldet.
Men han var inte ensam om det. Hans chef president Uhuru Kenyatta är också åtalad för samma brott. Målet mot honom skall inledas i november.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta och William Ruto skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater.
Åtalen mot Kenyatta och Ruto har skakat om Afrika. Rwandas president Paul Kagame har sagt att ICC är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att domstolen har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
Det mullrar alltså bland Afrikas envåldshärskare.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska envåldshärskare skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Om detta och mycket mer skriver jag i en rapport för webbmagasinet Frivärld. Rapporten presenteras den 10 september, alltså samma dag som rättegången mot William Ruto inleds.
Islamistisk terror i Centralafrika
Plötsligt stiger rebellgruppen ADF, Allied Democratic Forces, fram i nyhetsflödet. Nu, i mitten av juli uppges 55 000 civila vara på flykt undan gruppens härjningar i östra DRC, som vi vanligen kallar Kongo.
Det handlar om en rörelse med rötterna i 1980-talet. Baserad i Uganda och i opposition mot det landets regering under president Yoweri Museveni. ADF har aldrig vunnit en militär strid men ändå lyckats överleva i flera decennier.
ADF är ett spöke från det förflutna, ett bevis på att fred och säkerhet inte går att skapa i centrala Afrika förrän regionens regeringar upphör med att motarbeta varandra. Råvaruplundring fortsätter vara den stora inkomstkällan för såväl regeringar som rebellgrupper.
För inte länge sedan fick vi höra att den gamla ”kristna” rebellgruppen LRA, Lord´s Resistance Army hade neutraliserats i norra Uganda. Goda nyheter, naturligtvis. Nu dyker ADF upp och kallar sig islamistisk. Ett tecken i tiden? I hela Östafrika vinner islamismen framsteg. Al Shabab i Somalia är den ideologiska motorn som inspirerar missnöjda individer till att skapa väpnade grupper som uppenbarligen ganska enkelt kan finna utländska sponsorer.
I ADF:s fall är det den notoriske islamistsupportern Hassan Turabi i Sudan som pekas ut som inspiratör och kanske även mellanhand för utländsk finansiering. Jag träffade och intervjuade Turabi i Khartoum år 2000 och han var fullständigt öppen med att hans och den sudanesiska regeringens mål var att sprida islam söderut.
Som vanligt är det ICG, International Crisis Group som erbjuder den bästa analysen och bakgrundsinformationen. Läs vad de skriver om ADF HÄR.
Men det finns intressanta, dolda aspekter av ADF:s existens. Tillspetsat kan man säga så här: om inte ADF fanns så skulle den ugandiska regeringen vara tvungen att uppfinna den. Gruppen passar perfekt in i det scenario som skall bekämpas med amerikanskt stöd i Afrika. En grym rebellrörelse som hotar demokrati och stabilitet. Kidnappar små barn. Plundrar råvaror. Och: predikar militant islamism.
ADF hamnade på USA:s terrorlista redan 2001. Att Ugandas regering kan påräkna amerikansk uppbackning för att bekämpa ADF behöver vi inte tvivla på. Alltså kan Uganda stärka sin militära närvaro i Kongo och de egna nordliga landsändarna, precis som under den flera decennier långa jakten på LRA.
Vad vinner Uganda på detta? Jo, arméns roll i statsapparaten stärks ytterligare och armén är den faktor som garanterar president Musevenis maktställning.
Politik i Afrika är sällan vad det synes vara. Skulle inte förvåna om vi framöver får se rebellgruppen ADF skalas av som en lök, med ständigt nya lager som erbjuder ytterligare insikt i hur maktspelet i Central- och Östafrika bedrivs.
Nu stundar sanningens ögonblick för ICC
ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, står inför sin största utmaning. Den har åtalat Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten.
Han skall inställa sig i Haag den nionde juli. Om han inte gör det väntar en riktigt stor politisk kris. Och om han gör det så väntar… just det, en riktigt stor politisk kris.
Upplagt för en sommarrysare, alltså.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det förra kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Kenyatta var en av dem som anstiftade våldet.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater. De amerikanska flottbesöken i Mombasa står som spön i backen.
Om Kenyatta fälls i ICC blir han en internationell paria som ingen kommer att kunna umgås med politiskt. Var och en förstår säkert vidden av detta.
Enligt mina anonyma men väldigt pålitliga källor pågår ett intensivt lobbyarbete på allra högsta politiska nivå i Europa med syfte att avstyra processen i Haag.
Det finns några som intensivt håller tummarna för att det ska lyckas. Det är ett gäng afrikanska ledare som på senare tid har dragit igång det som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att ICC har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
När Kenyatta svors in som president var hans ugandiske kollega Yoweri Museveni på plats. Denne sade att ICC hade försökt öva utpressning mot det kenyanska folket men att detta hade misslyckats.
Det mullrar alltså bland Afrikas despoter.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska presidenter skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Är det här bra eller dåligt för Afrika? Det blir spännande att följa processen i Haag.
Folkmordet i Rwanda. Lärde vi oss något?
Det är nu nitton år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
En centralfigur i detta drama var Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.
Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.
Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.
Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han i det mejl jag fick i dag:
”During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof, I tried to reach President Clinton and the rest of the international community. I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get any one to listen then. I especially tried to get the United States government to help. I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return.
Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo everyday. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”
Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.
Afrika – årskrönika 2012.
”Ex Africa semper aliquid novi”, skrev Plinius den äldre. ”Det kommer ständigt något nytt från Afrika”.
Plinius dog redan år 74 när Vesuvius fick ett utbrott och ödelade Pompeji. Under sin livstid hade dock Plinius bättre koll på utvecklingen i Afrika än många nutida observatörer. Det händer mer där än de flesta tror.
2012 var som vanligt ett händelserikt år.
I Sydsudan firade man ettårsdagen av den nya statens tillblivelse, men champagnekorkarna smällde inte riktigt så högt som många hade hoppats. Att säga att hela staten Sydsudan befinner sig på ett brant sluttande plan är egentligen en underdrift. Oljeutvinningen upphörde under 2012 på grund av en konflikt med Sudan, grannen i norr. Korruptionen i landet fullkomligt exploderade och miljardbelopp förskingrades. Dissidenter mördades och obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av landets ”befrielsearmé” SPLA.
Jag var i Sydsudan 2011 när landet fick sin självständighet och jag kan väl inte säga att optimismen var på topp hos de utländska observatörerna. Väldigt trist att nu behöva höra alla dessa ”vad var det jag sade!”
Hos grannarna Kenya, Etiopien och Uganda påträffades under året stora oljefyndigheter. 2013 blir ett spännande år då mycket kommer att hända i dessa länder. Mest spännande blir det troligen i Kenya där presidentval skall hållas i början av mars 2013.
I Etiopien dog den legendariske premiärministern Meles Zenawi och efterträddes av Hailemariam Desalegn. Ett oprövat kort, kan man säga. Ska bli mycket intressant att se hur han profilerar sig.
I östra Kongo fortsatte strider med åtföljande lidande för civila under året. Rwandas inblandning blir allt mer problematisk och biståndsgivare, inklusive Sverige, stramar åt. Trots detta förblir Rwanda ett udda afrikanskt land i huvudsakligen positiv bemärkelse. President Kagame är något så ovanligt som en social ingenjör, en äkta politisk visionär. Och de växer inte på träd i Afrika.
Ärkeskurken Joseph Kony och hans gäng Lords´ Resistance Army, LRA, flyttade från Uganda under året. En händelse som måste beskrivas som en ljusglimt i mörkret. Men LRA tog sin tillflykt till Centralafrikanska Republiken och fortsatte sin terror mot civila där.
I stora delar av Afrika kunde man sålunda under 2012 bevittna den gamla vanliga dansen. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Man får söka med ljus och lykta för att hitta guldkornen värda att lyfta upp för betraktande. Ghana känns fortfarande hoppfullt. En växande oljeutvinning som ännu inte – peppar, peppar! – har utlöst massiv korruption. Därtill ett fredligt och demokratiskt maktskifte. President John Atta Mills dog i juli och efterträddes av John Mahama. Den sjunde december hölls presidentval med flera kandidater och Mahama fick då en knapp majoritet av rösterna.
I Nigeria fortsatte den militanta islamistgruppen Boko Haram att sprida död och skräck i norr. Det är oerhört oroande och varslar om en möjlig splittring av landet.
Allra värst är det dock i Mali där militanta islamister har tagit över två tredjedelar av landet. I praktiken styrs nu hela norra Mali av al Qaida-anknutna grupper. Detta kommer att bli ett riktigt stort problem inte bara för Mali, utan för stora delar av Afrika, och kanske resten av världen. Ett nytt Afghanistan som det landet såg ut under talibanstyre.
Ni som har följt min blogg här uppmanas att fortsätta göra det under 2013. Jag ska skriva om Afrika från mitt subjektiva perspektiv och det kommer ni att behöva, som komplement till den ofta okunniga och utslätade mainstream-journalistiken.
Gott nytt år, Afrika!