Ethno Press

”Klimatet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera”, skriver Karlsson, Nordangård och Radetzki i dagens (2/11) DN Debatt. Läs artikeln HÄR.

Texten är synnerligen intressant och läsvärd och jag känner igen det mesta från den bransch jag själv har ägnat mig åt att bevaka under lång tid, nämligen biståndet.

Ordet ”klimatet” kan bytas ut mot ”världsfattigdomen”. Det är i lika hög grad vår tids onda fiende som sannerligen har exploaterats av många.

De tre författarna skriver att klimathotet har drivits fram som ett ”målmedvetet projekt av grupper som sett dess potential för att befrämja ekonomiska intressen, karriärer och ideologiska eller politiska agendor.”

Kan det uttryckas tydligare? Exakt samma sak gäller med biståndet. I drygt femtio års tid har vi sett en gigantisk global industri byggas upp runt föreställningen att fattigdom kan avhjälpas genom att man dränker problemet i pengar. FN-organ, stiftelser, frivilligorganisationer och statliga myndigheter har skapats för att delta i denna dans kring guldkalven.

På senare år har även privata företag börjat inse potentialen och mjölkar nu pengar ur statliga investeringsbolag under förespegling att de ska ”bekämpa fattigdomen” genom att dra igång affärsprojekt i Afrika. Som kanske men kanske inte gynnar de fattiga.

Det är vi skattebetalare som får ta hand om notan. Det kostar oss svenskar drygt 100 miljoner kronor om dagen. Var och en av mina läsare kan fundera på vilka alternativa användningar dessa pengar skulle kunna ha om de stannade i Sverige. Istället för att finansiera en verksamhet som de flesta seriösa bedömare i dag anser omöjlig att utvärdera eller ens mäta effekterna av.

”Domedagsindustrin”, skriver de tre debattörerna i dag, ”verkar finnas i en zon fri från journalistisk granskning”. Detta har också varit fallet med biståndet. Under de decennier jag har ägnat mig åt att bevaka, problematisera och ställa kritiska frågor kring biståndet har jag upprepade gånger anklagats för att vara en ond människa som inte vill hjälpa de fattiga. Lyckligtvis håller detta på att förändras. Nu går det att skriva kritiskt om biståndet utan att bli rullad i tjära och fjädrar. Men vägen hit har varit lång, kan jag försäkra.

Får vi se en tillnyktring i klimatdebatten också? Kanske på sikt. Men så länge det är så oerhört mycket mera lönsamt att vara klimatalarmist än att vara kritisk skeptiker kommer alarmisterna att överväga kraftigt.

Precis som i biståndsdebatten. Biståndskramarna har byggt sina lönsamma karriärer på att formulera lögner om att fattigdomen i världen kan avskaffas med hjälp av massiva resursöverföringar från den rika världen. De är inte beredda att backa från sina positioner så länge det går att krama ur ytterligare lite pengar.

Jag stöter allt oftare på påståendet att demokrati inte är så viktig när det gäller att skapa ekonomisk tillväxt och ökad välfärd i fattiga länder. Varje gång jag hör det blir jag lika oroad eftersom jag är benhårt övertygad om att all acceptans av ickedemokratiska styrelseformer jämnar vägen för diktatorer.

Dagens tre debattörer pekar på samma fenomen i klimatfrågan. Allt fler alarmister underkänner demokratiska politiska system och hävdar att dessa inte klarar av att hantera klimathotet.

En snarlik inställning ser vi i frågan om det globala terrorismhotet.

Det är fascinerande att konstatera att känslor och förnuft har så svårt att samexistera.