Ethno Press

Den bisarra dramasåpan om olja med Salva Kiir och Omar Bashir i huvudrollerna rullar vidare. Ständigt nya avsnitt, inget slut i sikte. Dramatiken tätnar, skingras och tätnar igen.

Hur ska det gå? Det är en riktig nagelbitare.

Fredag 6 september var det meningen att Sudan skulle stänga av Sydsudans oljetransport genom den pipeline som löper från södern upp till Port Sudan.

Men i tisdags lämnade president Salva Kiir sin huvudstad Juba och reste till Khartoum. Där vädjade han till kollegan Omar Bashir att tänka om. Oljan är livsviktig för båda länderna. Sydsudan har ingen annan exportvara värd att nämnas.

Med ett illmarigt leende accepterade Omar Bashir sin gamle dödsfiendes bön.

Vad handlar då saken om?

Det började med att Sudan delades 2011. Sydsudan skapades och där låg nästan alla oljefälten. Men för att kunna exportera oljan måste den fraktas genom Sudan i en pipeline till hamnen vid Röda havet.

Sudan krävde 35 dollar per fat olja för den tjänsten. Sydsudan härskande till, vägrade betala och stängde till slut av sin oljeproduktion.

Statskassan sinade i svindlade fart. Omvärlden engagerade sig, Hillary Clinton och Thabo Mbeki medlade. Till slut gick sydsudaneserna knorrande med på att återuppta produktionen.

Sudaneserna i Khartoum knorrade lika mycket de, efter att ha tvingats pruta på sin avgift för oljetransporten.

Krigshandlingarna mellan länderna fortsatte. I Nubabergen i Sudan slogs gamla SPLA-soldater mot sudanesiska regeringstrupper. Rebeller i Darfur i västra Sudan skramlade med vapnen och fick stöd från Juba. Rebeller i Sydsudan som ville bli kvitt regeringen skramlade ännu värre och fick stöd från Khartoum.

Detta sponsrande av regeringsfientliga upprorsmän i grannlandet är ett gissel som har plågat Afrika ända sedan avkoloniseringen. Det äger rum med en naturlags absoluta säkerhet. Och lika säkert är, att det triggar politisk konflikt mellan dessa båda länders regeringar som beskyller varandra för samma sak som de själva ägnar sig åt, nämligen stöd till rebeller.

Man vill skrika åt dem att någon gång sluta med detta, för i hela glödheta!

Ingen rebellgrupp i Afrika skulle kunna överleva utan stödet från grannlandet. Och även om somliga gerillor under historiens gång har haft rätten på sin sida så ser den totala bilden annorlunda ut. Jag hävdar att de flesta rebellgrupper i Afrika efter avkoloniseringen har åstadkommit ofantligt mycket mer skada än nytta. Sudan och Sydsudan bär syn för sägen.

I juni dundrade Omar Bashir i Khartoum att han skulle stänga av oljetransporten som straff för att Sydsudan fortsatte stödja rebeller i hans land. Två gånger har detta skjutits upp men fredag 6 september skulle det alltså ske.

Nu blir det inte så, oljan flödar vidare och genererar massvis med pengar till båda länderna.

Bra, javisst. Men det är bara en tidsfråga innan nästa avsnitt i Oljesåpan presenteras, med nya och helt oväntade dramaturgiska krumbukter.