Ethno Press

”It´s a very bad race!” fräste min somaliska väninna Fauzia när jag berättade att jag hade träffat en himla trevlig tjej som tillhörde stammen galla. Fauzia var så förbannad att hon nästan klippte till mig för att jag hade bekantat mig med ”a dirty Galla girl”, som hon sade.

För mig var en galla också en somalier, men det tyckte inte Fauzia. Hon spottade på gatan – River Road i Nairobi – för att markera sin avsky. Jag häpnade över att afrikaner kunde uttrycka sig så rasistiskt mot varandra.

Det här hände för länge sedan under en av mina första resor i Afrika. Men situationen har inte förändrats sedan dess. På den svarta kontinenten gör man skillnad på folk och folk. I Rwanda 1994, och överallt och hela tiden.

Och inte bara där. Jag har visserligen inte besökt jordens alla länder men det skulle förvåna mig mycket om det fanns något land som var befriat från det som vi svenskar med en väldigt svepande och urvattnad term kallar rasism. Jag skulle hellre kalla det främlingsrädsla, som lätt slår över i fientlighet.

I Kenya finns det ungefär tio större stammar plus en mängd mindre, samt människor som inte är organiserade stamvis. Alla har sina fantasier och fördomsfulla myter om varandra. Ingen skäms för att uttala dem. Kikuyu pratar skit om luo, som svarar med samma mynt och även pratar skit om kalenjin. Som hånar kamba (primitiva bönder!) och alla har ett horn i sidan till massajerna. Som samtidigt beundras motvilligt av samtliga på grund av sin fria livsstil.

Massajerna anser sig för övrigt vara världens förnämsta folk. En självbild som de delar med flera andra nilohamitiska boskapsskötande folk i Östafrika. De tycker att alla vi andra är mer eller mindre misslyckade sekundaobjekt från Vår Herres verkstad.

Svarta kenyaner har ett kluvet förhållande till vita, och både svarta och vita ser med skepsis på asiaterna i landet. Som trots det kommer att bli ett slags allierade till de vita den dag det blir skarpt läge. Somalier är illa sedda överallt i Östafrika men har själva inte mycket till övers för sina grannar.

Om någon utropade: ”Men hallå, det här är ju fruktansvärt. Ni är ju rasister hela bunten!” Då skulle vederbörande mötas av nyfikna och förvånade blickar, och kommentaren: ”men så här ser verkligheten ut. Like it or not!”

Jag vill påstå att den reservation som människor känner inför Främlingen som har en annan hudfärg, talar ett annat språk, tror på en annan gud och äter en annan sorts mat, den reservationen utgör ett normaltillstånd. Tillspetsat: att vara rasist är normalt. Att inte vara det innebär en avvikelse. En anomali som under gynnsamma förhållanden kan ingå i en kulturutvecklingsprocess. Men det är sannerligen inte allom givet och kan inte tas för självklart.

Rasism i sin mest ursprungliga form innebär att man tillskriver människor av annan ras negativa egenskaper. Men det finns en annan dimension, ett slags antites av det vi kallar rasism. Det är den magiska förtrollning som drabbar vissa människor och får dem att känna en obetvinglig lust efter en sexuell partner av annan ras. Ett tillstånd där det annorlunda inte skrämmer utan istället lockar. Vita individer som är besatta av längtan efter att få smeka och känna doften av svart hud. Svarta män och kvinnor som kan gå genom eld för att få uppleva närheten till en vit kropp. Det här är vanligare än man kanske tror men samtidigt skamfyllt, stigmatiserat.

Kerstin Thorvall kunde vittna om det och hon har många medsystrar. Vita män som drabbas av denna förtrollning, ja dem är det synd om i offentligheten!

Tråkigt att frågan om ras skall vara så skuldbelagd. Den som är så spännande att diskutera!