- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Sveket mot Johan Gustafsson
Den nya videon med kidnappade svensken Johan Gustafsson i Nordvästafrika är uppseendeväckande på många sätt. Den ger en mängd ledtrådar till de förhållanden under vilka Johan hålls fången. Den utgör också en bitter anklagelseakt mot den svenska regeringen. Med mer dådkraft skulle Johan sannolikt ha kunnat vara en fri man för länge sedan.
Filmen – se den HÄR – är ytterst professionellt producerad. Mycket bra bildkvalitet, uppenbarligen filmad med en toppmodern kamera. Redigerad i en studio, definitivt inte i ett läger i öknen. Den är proffsigt regisserad med dramatiska bildvinklar, brutala ljudeffekter och till och med animationer.
I ena bildhörnet ligger en logotype med namnet Al Andalus. Det är ett mediebolag som återkommande publicerar filmer och nyheter om jihadistverksamhet i nordvästra Afrika.
Filmen heter A trip to interview two prisoners. Man ser Johan tillsammans med sydafrikanske medfången Stephen McGowan. De är snaggade och skäggiga, men synbarligen vid god vigör. De är klarögda och inte extremt magra. Allt tyder på att de inte lider fysiskt. Johan går stadigt, han ger ett kraftfullt intryck när man ser honom röra sig.
De kidnappades i staden Timbuktu i Mali i november 2011 och i filmen antyds det att de fortfarande är i samma land. Jag har själv rest i den delen av Mali och det landskap man ser i filmen känner jag väl igen. Men å andra sidan ser det ut så i stora delar av nordvästra Afrika. Och i många andra delar av världen.
Det samtal de för med en av sina fångvaktare som talar perfekt engelska med brittisk accent är regisserat. Det är inte spontant, det hörs. De ger ledtrådar av olika slag. McGowan säger ”här i Mali” och nämner huvudstaden Bamako. För att tidsbestämma inspelningen nämner han sin mors nyligen timade födelsedag plus diverse andra vägledande uppgifter. De talar om en fransk fånge som frigavs i december förra året. Det är den enda tidsangivelse som är säker.
Johans fångvaktare tar fram en dator och spelar upp ett nyhetsklipp som också enkelt kan tidsbestämmas. Men den sekvensen är manipulerad. Man ser tydligt att närbilden på dataskärmen inte är filmad på samma plats som den vida bilden på samma dator, där man även ser Johan och hans medfånge. Det är ett observandum. Vi vet därför inte med säkerhet hur gammal filmen är. De talar om att de befinner sig i ett krigsområde och att Frankrike har ett stort ansvar för deras situation. Det är en direkt syftning på Mali.
En viktig fråga är varför inspelningen inte tydligt tidsbestäms. Det skulle vara enkelt, genom att exempelvis låta Johan visa upp en nyligen publicerad tidning.
Filmen är en ambitiös och påkostad inbjudan till förhandling. Kommer svenska regeringen att agera så kraftfullt som den måste? Jag tvivlar på det. Ärendet med Johan Gustafsson sköts lika taffligt med vänsterhanden av den nuvarande regeringen som av den förra.
Det är en skam att Sverige inte tar bättre hand om sina nödlidande medborgare.
Vad har Dawit och Johan gemensamt?
Monty Pythonfilmen ”Life of Brian” är en briljant parodi på falska politiska kampanjer. I en av slutscenerna hänger Brian döende på korset och hans anhängare i den nationalistiska motståndsrörelsen som bekämpar romarna avstår från att rädda honom. I stället hyllar de hans hjältemodiga död. För dem är han värd mer som avrättad martyr än som levande.
Jag kommer att tänka på det när jag i dag – 20 juli – läser DN Debatt. En rad namnkunniga svenska journalister kräver nya tag för att få svensk-eritreanen Dawit Isaak frigiven från fängelset.
Redan för ett par år sedan anklagade Isaaks tvillingdöttrar Bethlehem och Yorun den svenska Free Dawit Isaak-rörelsen för att vara medskyldig till att pappan fortfarande satt fängslad.
Svenska Dagbladet skrev: ”Familjen hävdar att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.” Läs artikeln HÄR.
De som då eventuellt tvivlade på den utsagan fick sina dubier utsuddade under Almedalsveckan i somras. Då kulminerade de svenska kultur- och politikpersonligheternas självförhärligande med ett smaklöst spektakel. En ”fängelsecell” fanns på plats och där kröp den ena efter den andra in för att – enligt tidningen Resumé – ”pröva på hur det är att leva Dawit Isaaks liv”. Läs HÄR.
Enligt samstämmiga uppgifter i medierna var kampanjen ”Sitt med Dawit Isaak” mycket framgångsrik. För vem, kan man undra? Ja, inte för Dawit men däremot för de medverkande. Kampanjen fick första pris i tävlingen ”Hetast i Almedalen”. Juryns motivering löd: ”Priset Hetast i Almedalen går till den aktör som lyckas bäst med att få ut sitt budskap. Kampanjen #sittmeddawit lyckas med konststycket att värdigt och samtidigt smärtsamt konkret påminna om den ende svenske samvetsfången och göra oss alla till ambassadörer för honom.”
Oj, vad smärtsamt det måste ha varit. Tur att nyckeln fanns tills hands och att drinkbordet inte var långt borta!
Dawit Isaak kallas alltså för ”den ende svenske samvetsfången”. Vad skall vi då kalla Johan Gustafsson som sedan 25 november 2011 sitter fången hos al Qaida någonstans i Västafrika? Hans anhöriga säger sig vara säkra på att han är vid liv. Svenska UD har delegerat ärendet till Rikskriminalpolisen som vägrar att uttala sig om fallet.
Hos svenska kultur- och politikpersonligheter råder också kompakt tystnad.
Varför?
Jag kan bara gissa. Om den svenska kultur- och politikeliten skulle höja sina röster mot den vidriga behandlingen av Johan Gustafsson så skulle de bli tvungna att nämna ordet ”islam” eller ”islamistisk” i ett negativt värdeladdat sammanhang. Det skulle kunna skapa en argumentationsteknisk dominoeffekt som slutar med att de utpekas som islamofober. De skulle rent av kunna anklagas för att vara motståndare till det mångkulturella samhället.
Och det, gott folk, är det absolut värsta som kan vederfaras en svensk politiker eller kulturpersonlighet.
Därför får Johan Gustafsson torka bort i fångenskapen någonstans i Saharaöknen. Trots att emiren av Qatar – en av den islamistiska terrorismens främsta finansiärer – sannolikt skulle kunna få loss svensken med ett enkelt telefonsamtal till hans kidnappare.
Den svenska kultur- och politikereliten kunde väl åtminstone sätta sig i en sandlåda i en halvtimme.
Varför denna tystnad kring Johan Gustafsson?
Läser i dagens DN att tidningen tillsammans med svenska PEN och Kartago förlag ska inleda ytterligare en kampanj för att uppmärksamma den fängslade Dawit Isaak i Eritrea.
Det är väl alldeles utmärkt, även om tidigare kampanjer kanske inte alltid har varit så lyckade.
Men Dawit är inte den ende svensk som sitter fängslad utomlands på osakliga grunder. Vi har exempelvis Johan Gustafsson som körde motorcykel genom Saharaöknen och kidnappades av al Qaida i Timbuktu för mer än ett år sedan.
Jag har inte sett ett enda upprop eller en enda kampanj för hans skull i någon enda svensk publikation. Han tycks vara fullständigt ointressant för den svenska kultureliten.
Det är naturligtvis så att de som håller honom fängslad aldrig skulle bry sig om en svensk kampanj. Men jag kan försäkra att president Isaias Afeworki i Eritrea inte heller bryr sig om vad svenska serietecknare anser om Dawit Isaaks fångenskap. Därvid lag är de båda fallen jämförbara.
Vad beror då denna tystnad kring Johan Gustafsson på?
Jag tror att tystnaden ryms inom ramen för ett allmänt fenomen. Nämligen det att brott begångna av islamister har en tendens att hamna i medieskugga i Sverige. De ängsliga debattörerna håller upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll vinden blåser. Ska jag kritisera det här islamistiska mordhotet – bombdådet – terrorangreppet – kidnappningen – eller är det tryggast att hålla tyst? Tänk om folk får för sig att jag är islamofob? Hjälp, ett öde värre än döden!
Tyvärr, Johan Gustafsson. Du får nog uthärda under tystnad. Den svenska kultureliten riskerar inte sitt anseende för din skull.
Franska styrkor till Mali
Nu händer det saker i Mali. Utländska soldater med tunga vapen har enligt ännu obekräftade uppgifter landat i de centrala delarna av landet, uppger nyhetssajten AllAfrica.com i dag, fredag 11 januari.
Såvitt känt rör det sig om franska styrkor. Frankrike har tidigare bara utlovat logistisk hjälp för att bekämpa de islamister som har erövrat norra Mali.
Frankrikes president Hollande framträdde i dag på en presskonferens i Paris och sade att Frankrike inte kan acceptera att islamister tar över hela Mali, tidigare en fransk koloni.
Islamiststyrkorna sägs nu stå endast 20 kilometer från den kommersiella knutpunkten Mopti i centrala Mali.
FN:s säkerhetsråd har uppmanat till militärt stöd till Mali men detta har fördröjts av flera orsaker. Det råder förvirring i Malis regering efter militärkuppen i mars förra året. Osäkerheten om vem som egentligen styr landet är stor. De viktigaste maktspelarna har inte kunnat enas om hur de al Qaida-anknutna islamisterna i norr skall bekämpas.
Den regionala samarbetsorganisationen Ecowas som domineras av Nigeria har sagt sig vara redo att ta sig an islamisterna. Men regeringen i Bamako, Mali, vill helst inte ha soldater från andra afrikanska länder på sitt territorium.
Allt detta är antagligen väldigt dåliga nyheter för svensken Johan Gustafsson som sedan drygt ett år sitter tillfångatagen av islamister i landet.
Läs vad jag har skrivit tidigare om Mali på min blogg. Sök i nyhetsarkivet här till vänster.
Läs också min långa rapport om Mali på Frivärld. Klicka HÄR.