- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Är Marocko vän eller fiende?
Vilka vänner och fiender har Sverige i Afrika? Möjligen får vi en liten vink om detta när vår nya utrikesminister Margot Wallström ska presentera utrikesdeklarationen snart.
Den är ju oftast tämligen allmän i sina formuleringar men om man går tillbaka några år så kan man se att flera av de policymarkeringar som har gjorts där senare har blivit realpolitik.
Sverige har aldrig haft någon formulerad relation gentemot Afrika utöver biståndspolitiken. Det är ganska egendomligt. Vårt förhållande med en jättelik kontinent härbärgerande cirka en miljard själar har vilat på ett kontrakt som handlar om resursöverföringar från en globalt sett pyttenation.
Jag tror den tiden är över. Nu måste Sverige på allvar fundera över vilka afrikanska stater och organisationer som vi ska alliera oss med. Den politiska turbulensen i Nordafrika, den nödvändiga omvärderingen av gamla ”vänner” som exempelvis Zimbabwe samt Kinas inflytande gör att Sverige måste ta ställning.
Vem är vän och vem är fiende i Afrika?
Låt oss titta på Marocko som ett intressant test case. Landet ockuperar sedan lång tid det område som kallas Västsahara. FN har uttryckt att det är oacceptabelt. En folkomröstning om områdets status har i flera decennier stått på dagordningen utan att förverkligas. Marocko utvinner mineraler i Västsahara och bedriver industrifiske i havet.
Det finns en organisation som säger sig företräda västsahariernas intressen. Den kallar sig befrielserörelse (oemotståndligt för många svenskar!) och heter Polisario. Den vädjar till omvärlden att erkänna den fria nationen Västsahara som då skall styras av nämnda Polisario.
Visst låter det som att Margot borde ställa sig bakom det? Visst låter det som att hon borde mobilisera sina tyngsta brösttoner och i utrikesdeklarationen förtrytsamt tillkännage att det nu minsann får vara nog. Nu ämnar Sverige erkänna Västsahara. Precis som vi erkände Palestina. Vilket innebär att vi bestämt tar avstånd från Marockos anspråk på området. Och därmed alienerar oss från det nordafrikanska kungadömet.
Det var på tiden! kommer många att utbrista.
Men då hör det till saken att Polisario enligt alla tillförlitliga källor är skapad och styrd av Algeriet som är Marockos ärkefiende och vill komma åt Västsaharas rikedomar. Det hör också till saken att Aqim, al Qaida i Västafrika, ägnar sig åt trafficking, vapen- och drogsmuggling genom områden som står under Polisarios kontroll.
Värt att notera är också att Marocko, å sin sida, framgångsrikt ägnar sig åt att spåra upp och lagföra militanta islamister som annars kanske skulle ta sig till Europa.
Så frågan är, vem skall Sverige försöka vara kompis med? Marocko eller Polisario? Vi måste välja. Vi kan inte få båda två.
Ska bli spännande att höra om Margot tar upp frågan i utrikesdeklarationen.
Vem finansierar islamisterna i Mali?
De som granskar hur vapen och pengar på olika vägar når islamisterna i norra Mali upptäcker ofta Qatars fingeravtryck på leveranserna.
Ihärdiga rykten gör gällande att det lilla penningstinna emiratet vid Persiska viken finansierar islamister i Mellanöstern och stora delar av Afrika, inklusive Mali.
Problemet är att detta är just rykten. Hårda bevis saknas.
I juni 2012 publicerade den amerikanska kongressen en rapport som bekymrat konstaterade att Qatar verkar finnas med överallt där islamister har militära framgångar. Detta trots att emiratet har nära band till USA både ekonomiskt och militärt.
”Somliga observatörer säger att al Qaida och andra våldsamma extremistgrupper tycks erhålla stöd från medborgare i Qatar, inklusive medlemmar i Qatars styrande familj”, står det i rapporten.
De afghanska talibanerna har ett kontor i Doha. Hamas förre Syrienchef Khaled Meshaal bor också där. Det är bekräftat att Qatar stöder islamistiska rebeller i Syrien med vapen och pengar.
Sedan lång tid tillbaka erhåller muslimska brödraskapet i Egypten och Tunisien stöd från Qatar. Det var därför inte särskilt oväntat att emiratet aktivt bidrog till de folkliga protester som störtade regimerna i de länderna. Aktörerna i Qatar visste att när väl de sekulära diktatorerna hade störtats och demokratiska val utlysts, så skulle muslimska brödraskapet kamma hem segern.
Emiratet hade en viktig roll i störtandet av Libyens ledare Moammar Ghadaffi. Och det är därifrån spåren leder till norra Mali.
När Ghadaffi föll frigjordes en mängd stridsdugliga legosoldater med avancerad militärutrustning. Det var de som utgjorde spjutspetsen i de islamistgrupper som erövrade norra Mali förra året.
Det franska försvarsministeriet har publicerat en rapport som kartlägger Qatar roll i det här avancerade politiska spelet. Det är den franska tidningen Le Canard Enchaîné, känd för sin förmåga att få regeringskällor att läcka, som har citerat rapporten. Läs HÄR.
När Qatar i dag profilerar sig starkt genom stöd till islamistgrupper, medlingsarbete i Darfur och nära samarbete med USA så kan detta verka både förvirrande och motsägelsefullt. Men mycket talar för att målet är att bryta Saudiarabiens dominans i den muslimska världen och samtidigt flytta fram islams positioner.
Ett konkret mål med stödet till islamisterna i norra Mali är att destabilisera Algeriet, som ännu inte har anfäktats av den arabiska våren. Det var det landet som krossade det första riktigt stora islamistiska upproret på 1990-talet. Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM, som är verksamt i norra Mali, är sprunget direkt ur den allra blodigaste islamistgruppen som till slut tvingades ge upp i Algeriet.
Men AQIM har fortfarande på sitt program att störta Algeriets regering.
Den nu pågående franska attacken mot islamisterna i norra Mali innebär en oerhört spännande utveckling. På pappret ser det ut som om Frankrike skulle kunna vinna med ena handen bakbunden. Men det största misstag som kan göras nu är att underskatta islamisternas militära kraft.
Och att inte göra rätt analys av det stöd de får.
Franska framgångar och motgångar i Mali
Islamister i Mali erövrade i dag, 14 januari, en stad mitt under en pågående fransk attack.
Frankrikes försvarsminister Jean-Yves Le Drian sade att staden Diabaly, 40 mil från Bamako hade fallit i islamisternas händer. Det är naturligtvis ett stort bakslag för fransmännen och ett tydligt tecken på att militärkampanjen i Mali inte blir den promenadseger som många har trott.
Le Drian sade att islamisterna har trängts tillbaka i den östra delen av landet men fortfarande håller ställningarna i väster, nära Mauretanien. De rör sig sannolikt fritt över de extremt porösa gränserna i öknen. Frankrike kan inte angripa dem när de flyr till ett annat land. Dock har Algeriet gett Frankrike tillstånd att använda dess luftrum.
Samtidigt med Le Drians uttalande kom en kommuniké´ från MUJAO, en av de Al Qaida-anknutna islamistgrupperna i Mali. En talesman sade till AFP att hans grupp skall slå mot ”Frankrikes hjärta”. Det betyder uppenbarligen attacker på fransk mark.
Islamisterna har haft snart ett år på sig att etablera sig i norra Mali. De har byggt kraftiga försvarsvärn med hjälp av utrustning som de har stulit från utländska konstruktionsbolag. Schaktmaskiner, grävskopor och annat har använts för att skapa skyddsrum och tunnlar i berg.
Norra Mali är nu det största territorium som någonsin har kontrollerats av Al Qaida. Och det handlar inte bara om det området, en yta som Afghanistan. Stora delar av hela Sahelområdet, från Marocko till Somalia, har blivit en frizon för islamister.
”Al Qaida ägde aldrig Afghanistan, men de äger norra Mali”, har Robert Fowler, tidigare kanadensisk diplomat, sagt. Fowler kidnappades 2008 av islamister och hölls fången i 130 dagar. Hans bok ”A Season in Hell” är obligatorisk läsning för den som vill veta hur Al Qaida i Västafrika fungerar.
De franska styrkorna i Mali upptäcker nu också att islamisterna är betydligt bättre utrustade än vad någon hade anat. När de flydde från Ghadaffis Libyen tog de med sig missiler som kan sänka flygplan.
Fulladdade med sofistikerade vapen, miljontals dollar i cash som de fått från kidnappningar, stöd från Qatar och andra arabländer, blir islamisterna en mycket mäktigare fiende för Frankrike än väntat.
Det här kriget är inte över på några veckor, som fransmännen hittills har trott.
Läs min rapport om Mali i islamisternas våld på Frivärld. Klicka HÄR.
Det lackar mot krig i Mali.
Häxbrygden i Mali i Västafrika hotar att koka över. Drygt halva landet kontrolleras nu av militanta islamister som har etablerat ett skräckvälde med den anrika staden Timbuktu som centrum. Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, besökte nyligen Mali och diskuterade den extremt allvarliga frågan med regeringschefer i regionen.
Här i Sverige är vi notoriskt dåliga på att följa den politiska utvecklingen i Västafrika. Men det finns anledning att titta mycket noga på Mali. Det som händer där kan komma att få världsvida konsekvenser.
Frågan är inte om det skall bli krig. Snarare när det ska bryta ut.
Den islamistiska grupp som har etablerat sig allra starkast där är Ansar Dine. Den leds av Iyad Ag Ghali. Han är för de flesta svenskar totalt okänd. Men han kan mycket väl bli ett namn i klass med Usama bin Ladin inom en snar framtid. Läs en presentation av honom genom att klicka HÄR.
För en uppdaterad analys av läget i Mali, klicka HÄR.