- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Fattigdomens mysterium
Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder individer.
Puh! Det var en snyting rakt i mellangärdet på oss välmående svenskar. Den levererades nyligen av biståndsorganisationen Oxfam som citerade siffror från storbanken Credit Suisse.
Bland alla globala orättvisor framstår denna sneda förmögenhetsfördelning som den kanske mest omoraliska. Men som alltid när det gäller extremt upprörande information måste man ställa sig frågan: är den sann?
På pappret är den säkert det. Credit Suisse räknar nog inte fel. Men om man studerar hur egendom ägs i världen så blir bilden mer komplex och avsevärt mer komplicerad.
En som har studerat detta noga är den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto. I sitt banbrytande verk The Mystery of Capital redovisar han resultatet av sin forskning kring ägandeförhållanden i de fattiga delarna av världen. Hans resultat är uppseendeväckande. Han konstaterar att den allra fattigaste andelen människor i världen som uppgår till cirka en miljard själar, sammantaget äger ofantliga tillgångar i form av mark och fast egendom. Men problemet är att de saknar lagliga dokument som styrker deras ägande. Deras kapital är enligt de Sotos definition ”dött kapital”. Kan inte omsättas i reda pengar. Kan inte användas som säkerhet för belåning. Kan inte generera ett mervärde.
Roten till det onda är enligt de Soto dålig lagstiftning i de fattiga länderna som bara gynnar de besuttna. Om världens alla fattigbönder kunde få lagfart på den mark de odlar och har odlat i flera generationer så skulle såväl jordbruksproduktion som förmögenheter öka kraftigt.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i fattiga delar av världen och försöker ständigt förstå varför fattiga människor är fattiga. Precis som de Soto har jag noterat att det kryllar av entreprenörer i fattiga länder. Man kan inte ta många kliv på gatan i Nairobi, Kuala Lumpur eller Bogota förrän någon är på en och ska sälja en klocka eller mot betalning guida i staden. Hur kan det komma sig att alla dessa entreprenörer är så fattiga?
Bad legal systems, säger de Soto.
Oxfam har naturligtvis en annan lösning till hands. Som alla hjälporganisationer tycker de att fattigdomen ska åtgärdas med hjälp av resursöverföringar från den rika till den fattiga världen.
Hoppas ni, mina läsare, inte är så lättlurade att ni går på den bluffen som i drygt femtio års tid har hållit igång en av världens mest lukrativa verksamheter, nämligen biståndsindustrin. Där har det skapats en hel del förmögenheter!
Kampen om jorden i SVT.
Kampen om jorden hette SVT:s film i går, den 29 november, i serien ”Why poverty?” Den handlade om jordbruket i Mali i Västafrika.
Filmen var ovanlig i så måtto att man var tvungen att tänka själv för att förstå vad den handlade om. Filmer om fattiga bönder som utnyttjas av storkapitalet brukar inte ha den dramaturgiska twisten.
Storyn i korthet var att ett utländskt storföretag ville få tillgång till jordbruksmark i Mali för att starta sockerrörsodling i stor skala. Bolagets företrädare sade att det skulle gynna bönderna. De skulle få arbete på plantagen och tjäna mer än de nu gjorde som småskaliga jordbruksproducenter.
Resonemanget var tämligen övertygande och byggde på att afrikanska småjordbruk generellt är väldigt olönsamma. Många lantbrukare har bara en hektar åkermark och ska försörja en familj på det. Rationaliseringar och sammanslagningar av små enheter till större är nödvändiga.
Men alla lät sig inte övertygas. En proteströrelse mot det som kallas ”land grabbing” växte fram. Och det var kampen mellan storföretaget och land grabbing-motståndarna som var filmens konflikttema.
Den verkliga frågan här handlar om jordägarförhållandena i Afrika, och tyvärr slarvades den frågeställningen bort lite grand. Frågan om vem som äger marken och under vilka villkor är fullständigt avgörande för livsmedelsproduktionen i Afrika. Det generella mönstret är att staten äger all mark. Det ger staten total kontroll över folket som i praktiskt taget alla afrikanska länder till största del består av jordbrukare.
På senare tid har mycket forskning presenterats om detta. Den mest framträdande tänkaren är den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Hans bok ”The Mystery of Capital” är ett banbrytande standardverk.
Om Afrika ska kunna producera tillräckligt med livsmedel för att mätta sin befolkning så måste de enskilda jordbrukarna få garanterad brukanderätt eller helst äganderätt till marken.
Jag har själv studerat detta i Etiopien. Se min film om Amharaprojektet i norra Etiopien som är en ren pendang till gårdagens film om Mali. Klicka HÄR.