Enprocentsmålet det största systemfelet
I den omtalade rapporten som handlar om hur svenska UD har hanterat 12 miljarder kronor avsedda för internationellt utvecklingsbistånd talas det om systemfel.
Det allra största systemfelet är det som benämns enprocentsmålet. Det vill säga beslutet att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst BNI varje år skall avsättas till bistånd. I år handlar det om 38 miljarder kronor. Det är drygt 100 miljoner kronor om dagen.
Det var folkpartiet under ledning av Ola Ullsten som drev igenom det en gång i tiden. Det är i varje fall vad Ullsten själv sa till mig i en intervju som jag återger i min bok Sveriges afrikanska krig.
Jag tror att de flesta ekonomer anser att det är helt uppåt väggarna att i förväg binda sig för hur mycket biståndet skall kosta varje år. Observera skall kosta. Inte får kosta.
Att biståndet skall kosta en procent av BNI har gett upphov till det som Sida kallar för ett utbetalningsmål. Det betyder att tjänstemän har i uppgift att se till att pengar betalas ut så att slutsumman blir just en procent av BNI.
Den kritiska rapporten om UD vittnar om att handläggare även där drivs av att nå ett utbetalningsmål. Enligt rapportförfattarna anstränger sig UD:s anställda att göra av med stora belopp: “I syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå”, står det om ett ärende.
Jag skrev om det häromdagen här på min blogg och det gav upphov till en mindre twitterstorm. Bland andra Sidas informationsansvarige anklagade mig för att vara oseriös. Om jag förstår honom rätt menar han att utbetalningsmålet inte längre existerar på Sida.
Men utbetalningsmålet och enprocentsmålet är två sidor av samma mynt. Det ena existerar på grund av, eller tack vare det andra. Ta bort enprocentsmålet så slipper vi också prata om utbetalningsmål. Att en viss summa pengar skall betalas ut varje år.
Moderaterna har under mycket lång tid försökt profilera sig som förnuftsstyrt och pragmatiskt. Av de skälen har de alltid varit motståndare till enprocentsmålet. Det är, som moderata biståndsministern Gunilla Carlsson sade 2007, ”ett utbetalningsmål som i själva verket står i vägen för genomförandet av en ansvarsfull utvecklingspolitik”.
Var hon den sista i moderatledningen som begrep det? Det verkar så, för knappt har hon hunnit avgå förrän moderaterna nu i helgen bestämde sig för att göra enprocentsmålet till partilinje. Finansminister Anders Borg intervjuades av TT som frågade om han inte var oroad av att det pågår ett stort slöseri med skattepengar.
Slöseriet är belagt och bekräftat och det handlar om många miljarder. Lustigt nog var Borg inte ett dugg oroad av detta.
”Jag är övertygad om att det begås många misstag och att det ibland händer att biståndspengar hamnar där de inte borde vara, men om vi ska diskutera biståndet så är det min uppfattning att det är en solidaritetsplikt för Sverige att ge bistånd och jag tycker att enprocentsmålet är utomordentligt bra”, sade han.
Nu är det bara Sverigedemokraterna i riksdagen som är motståndare till enprocentsmålet.
Hillevi Engström ryter till
Gunilla Carlsson avgår som biståndsminister. Smart av henne, ett år före valet då hon troligen skulle ha förlorat jobbet ändå.
Jag har alltid hävdat att biståndsbranschen mest är till för sin egen skull och Gunilla bär syn för sägen. Enligt DN blir hon ”lyxpensionär” och kan tillbringa resten av livet på Rivieran smuttande på paraplydrinkar om hon vill. Allt tack vare det system som påstås vara avsett för att bistå världens fattiga.
Nu ersätts hon av Hillevi Engström som sedvanligt klämkäckt uttalar de förväntade klyschorna.
”Det nya jobbet känns som en spännande och rolig utmaning”, enligt DN.
Jag ser fram emot att få tjuvlyssna på Hillevis första telefonsamtal. När hon ringer upp president Honest Aidman i det stora landet Afrika.
”Hallå mister president, jag är Sveriges nya biståndsminister och jag har en del reformer jag vill meddela er.”
”Så trevligt! Eftersom er bruttonationalinkomst har ökat så blir det förstås mer pengar till oss också, he he he.”
”Tyvärr, tvärtom. Jag kommer bara att sitta på det här jobbet ett år och nu tänker jag göra en insats för de svenska skattebetalarna. Somliga kommer att tycka att det här är politisk harakiri men det skiter jag i. Nu får det bära eller brista. Jag tänker stoppa allt bistånd utom ren katastrofhjälp. Allt. Förstår du? Jag ringer nu för att varsla om det här. Om ett halvår stänger jag av biståndskranen. Den har stått och skvalat i över femtio år nu och kostar svenska skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen. Det är en skandal som jag tänker sätta stopp för.”
”Men fru Engstrom, ni kan inte mena allvar! Tänk på alla fattiga i mitt land, alla bebisar som inte får någon mjölk, alla barn som inte får gå i skolan…”
”Det skulle du ha tänkt på själv, Honest, innan du delade ut nya Mercedesbilar till alla dina ministrar, vice ministrar och vice vice ministrar. Var det verkligen nödvändigt att köpa ett nytt Gulfstreamflygplan för att du ska kunna flyga till biståndskonferenser världen över? Måste alla ministrarnas fruar få flyga business class till Paris och shoppa varje år? Hur kommer det sig att jordbrukssektorn i ditt land fortfarande befinner sig på stenåldersnivå trots allt bistånd för jordbruksutveckling som ni har tagit emot i flera decennier?”
”Men fru Engstrom, ni vet, vi har en upprorisk gerilla i landet som vill störta regeringen, att bekämpa den kostar pengar.”
”Ja tack så mycket, hur skulle det vara om du slutade rigga vartenda presidentval och lät bli att skriva om grundlagen för att kunna sitta på din stol på livstid. Du har dig själv att skylla, Honest. Svenska skattebetalare kan inte fortsätta sponsra det här. Vi har egna problem att ta hand om. Svenska lärare och sjuksköterskor får skitlöner, svenska barn med särskilda behov mister den hjälp de har rätt till, pensionärer får samla returburkar. Varje dag läser jag i tidningen om neddragningar och läckor i det svenska välfärdssystemet. Nu har jag en chans att påverka det här. Den chansen tänker jag inte missa. Jag tänker stoppa den läcka jag har kontroll över. Det handlar om hundra miljoner om dagen.”
”Hundra miljoner (fnys) det är väl ingenting. Det borde ni ha råd med. Det är ju mindre än vad mitt presidentpalats kostade.”
Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.
Sverige kräver tillbaka pengar från Uganda.
I Uganda vankas nu välbehövligt räfst och rättarting för korrumperade tjänstemän. Sverige är ett utav flera givarländer som kräver tillbaka bistånd efter att en stor förskingring har uppdagats.
Jag har skrivit om detta tidigare här på min hemsida. Men nu har nya uppgifter tillkommit. Regeringstjänstemän har försnillat motsvarande cirka 80 miljoner kronor som var skänkta av omvärlden för att förbättra förhållandena i de krigshärjade norra landsdelarna.
Enligt FN:s nyhetsorgan IRIN krävde Sverige nyligen att Uganda ska betala tillbaka alla pengar som svenska skattebetalare har skänkt till byggandet av vägar, kliniker skolor och vattensystem. Det rör sig om drygt 40 miljoner kronor. Flera andra länder har ställt samma krav på återbetalning. Läs IRINS:s rapport HÄR.
Höga företrädare för Ugandas regering knorrar förstås, men lovar att de skyldiga skall ställas till svars. Hittills har 12 tjänstemän avskedats och två skall åtalas.
De som doppade fingrarna i syltburken klagar när de inte får det de hade hoppats. Men andra ugandier undrar varför utländska biståndsgivare aldrig lär sig att man inte ska ge bistånd via regeringen. Budgetstöd, som det kallas när utländska givare donerar pengar till mottagarlandets statskassa, resulterar ofelbart i svindel och korruption. Detta har jag tjatat om i många år. Läs gärna min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag tämligen detaljerat förklarar varför budgetstöd är förkastligt. Tyvärr finns det fortfarande en mängd inflytelserika skrivbordsforskare i Sverige som fortsätter att påstå att budgetstöd fungerar bra. En studieresa till Uganda anbefalles.
I det här fallet är det fråga om det som heter sektorbudgetstöd. Alltså ekonomiskt stöd till exempelvis hälsosektorn. Det kanaliseras via regeringen och vips är någon framme och förser sig. Det har hänt många gånger förut och det kommer att fortsätta hända. Tills givarna slutligen lär sig.
Men guskelov är det inte bara jag som misstror budgetstöd. Till och med samordningsorganet Joint Budget Support Framework som koordinerar budgetstöd meddelade redan i mars i år att stödet till Uganda borde ses över på grund av landets dåliga budgetdisciplin och låga trovärdighet.
Men när, Gunilla Carlsson, ska du våga ta de slutliga konsekvenserna av dessa återkommande förskingringsskandaler och slutgiltigt lyfta bort även sektorbudgetstödet ur din verktygslåda?
Debatt mellan mig och Gunilla Carlsson.
I maj 2012 publicerade tidskriften Axess ett långt reportage av mig som handlade om svenskt bistånd. Det uppmärksammades stort och Axess arrangerade en debatt mellan mig och biståndsminister Gunilla Carlsson. Evenemanget filmades och sändes i Axess tevekanal.
Se programmet här.
I TV 4 om Sydsudan.
I januari 2011 skulle medborgarna i det som definierades som södra Sudan få rösta om sin framtid. En folkomröstning skulle avgöra om Sudan, Afrikas till ytan största land, skulle delas i två. Detta som ett resultat av ett uppslitande inbördeskrig i två decennier. Jag satt med biståndsminister Gunilla Carlsson i TV4:s morgonsoffa och försökte förklara för tittarna vad som stod på spel.
Se programmet här.
TV4 om konfliktmineraler.
I Afrika kan man köpa alla möjliga stenar och mineraler. Dyrast är de som man använder i elektronikbranschen. Dessa utvinns ofta i konfliktområden, exempelvis östra Kongo. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ville 2010 skapa hårdare kontroll över det som kallas konfliktmineraler. Jag och biståndsminister Gunilla Carlsson satt i TV4 och pratade om detta.
Se programmet här.