- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
FN-s sexhandel i Afrika
Det var för väl att svenske FN-medarbetaren Anders Kompass friades från anklagelserna om att ha misskött sig när han rapporterade om FN-soldaters sexaffärer med minderåriga.
Storyn är i korthet att Kompass förra året informerade den franska regeringen om att landets FN-soldater stationerade i Centralafrikanska Republiken hade förgripit sig sexuellt på unga flickor i ett läger för internflyktingar.
När rapporten kom till FN:s kännedom blev Kompass avstängd från jobbet. Men nu har han alltså fått upprättelse.
Det här är, som man brukar säga, bara toppen på isberget. Jag har under mycket lång tid gjort omfattande resor i afrikanska konfliktområden och säkerligen blivit lite avtrubbad. Jag har inte skrivit om det här tidigare eftersom det är vardagsmat. Det är nämligen så att överallt där det finns utländsk personal av något slag – FN-soldater, nödhjälpsarbetare, livsmedelstransportörer eller liknande – så uppstår sexhandel med unga flickor, och kanske även pojkar. Jag har sett det här i Lokichogio i norra Kenya, i Liberia, Sierra Leone och diverse småorter i Sudan och Sydsudan.
Lokichogio var särskilt intressant. Där bodde jag i en månad för att göra en film för SVT om nödhjälpen till södra Sudan. Året var 2001 och lilla Lokichogio kryllade av utländska hjälporganisationer, tillsammans med FN-folk. Det var ett Klondyke för alla möjliga lycksökare. Där fanns de lokala nattfjärilarna som hängde på barerna sju kvällar i veckan och huvudsakligen attraherade kenyaner och andra afrikaner i det lägre inkomstskiktet. Men varje fredag anlände ett plan från Nairobi fullastat med lite mer högklassiga damer. De stannade under helgen och flög hem måndag morgon.
Överallt i svarta Afrika där manliga utlänningar med pengar konfronteras med unga kvinnor utan pengar uppstår sexhandel. Till saken hör också att synen på prostitution är oerhört mycket lättsammare i Afrika söder om Sahara än någon annan del av världen som jag känner till. (Jag har aldrig varit i Thailand, bör jag kanske nämna.)
Sex är ett betalnings- och belöningsmedel. För unga FN-soldater med begränsad erfarenhet av den här sortens afrikanska miljöer är det nog svårt att ta rätt moraliskt beslut. Därtill kommer grupptrycket från kamraterna.
Det här menar jag inte som ett urskuldande. Varje organisation bedöms utifrån dess egna medarbetares uppträdande på plats i fält. Frotterandet mellan utlänningar – med eller utan uniform – och lokala prostituerade sker oftast helt öppet. När hungrande småflickor får betala mat med sex är det sannolikt mer diskret. Just den varianten har jag inte bevittnat.
Den här gången var det franska FN-soldater som pekades ut. Nästa gång kan det vara svenska. Eller folk från någon hjälporganisation, som det finns väldigt gott om. Ingen ska tro att det bara är en viss kategori vita utlänningar som har sex med lokalbefolkningen.
Ingen ska heller tro att det bara är utlänningar. Men frågar man flickorna själva så säger de att de vita i allmänhet är snällare. Och oftast rikare och generösare.
Så där komplicerat är det, där man tror att världssamfundet kämpar för att upprätthålla de ärofulla principerna om alla människors lika värde.
Våldet sprider sig i Sydsudan
Nu har kriget i Sydsudan spridit sig västerut. Landets näst största stad Wau, där det dittills varit väldigt lugnt, skakades 27 april av vild skottlossning. Det som händer där är en direkt följd av det kollapsade förtroendet mellan Sydsudans två största stammar, dinka och nuer.
Wau ligger i en del av landet som domineras befolkningsmässigt av dinka. Men många soldater i regionen är nuer, eftersom ambitionen har varit att armén ska vara blandad etniskt.
När president Salva Kiir helt nyligen avskedade Sydsudans arméchef som var nuer spred sig rädslan bland nuerofficerare och meniga nuersoldater. Den 27 april deserterade en mängd sådana i trakterna av Wau. Fyra generaler försvann tillsammans med en stor styrka som dock var dåligt beväpnad. De ville fly Wau men mötte motstånd från andra soldater.
Skottlossning följde. De deserterande soldaternas familjer försökte komma undan, hur många som dödades eller sårades i striderna vet vi ännu inte. Många försökte ta sin tillflykt till FN:s läger i området men hindrades av lojala regeringssoldater.
Rädslan bland nuerna handlar inte bara om en befarad utrensning inom armén. Den är också starkt kopplad till situationen i oljestaden Bentiu, där nuerrebeller nyligen mördade flera hundra civila från andra folkgrupper, i synnerhet dinka. Liknande massakrer har tidigare inträffat i Bor och Malakal.
Hämnd och hämnd för hämnden i kombination med rädsla är konstanta inslag i den sydsudanesiska tragedin.
Sydsudan bryts sönder. Steg för steg, dag för dag. Det historiska ekot från Rwanda 1994 hörs allt tydligare.
“Var snäll och strunta i Rwanda”
Jag fick ett mejl från Paul Rusesabagina i går. ”Please ignore Rwanda”, skrev han. Var snäll och strunta i Rwanda.
Eftersom det var just han som bad mig strunta i Rwanda så var jag naturligtvis tvungen att genast läsa hans ganska långa brev. Paul Rusesabagina är inte vem som helst. Han är mannen som räddade livet på drygt 1 200 människor under folkmordet i Rwanda 1994.
Den som har sett filmen ”Hotel Rwanda” känner till storyn. Paul var manager på Hotel des Milles Collines i huvudstaden Kigali. När folkmordet bröt ut gav han skydd åt desperata människor – de flesta tutsier – som flydde undan mördarna på gatorna.
”In 1994, I tried desperately to get the world to pay attention to the atrocities that were being perpetrated in my beloved Rwanda”, skriver han i sitt mejl. ”Using a secret fax line that the killers did not know about, we sent faxes day and night to Brussels, London, Washington, DC and to the United Nations. I was disturbing every NGO, every media outlet, every government official that I could contact. We were begging for someone to end the slaughter.”
Till ingen nytta. Omvärlden blundade och höll för öronen. Det här var FN:s allra mörkaste stund i modern tid. Skam åt Kofi Annan som var den som blundade och höll för öronen allra hårdast.
Efter folkmordet belönades Paul vederbörligen men hamnade också ganska snabbt i konflikt med Rwandas nya tutsiledda regering. Han och president Paul Kagame blev bittra fiender. Paul Rusesabagina flyttade till Belgien.
Nästa månad, i september, skall parlamentsval hållas i Rwanda. Därför ber Paul Rusesabagina mig strunta i landet. Han skriver att han inte ber om några valövervakare, inte ens några internationella observatörer. Vi vet ju redan hur valet kommer att gå, noterar han bittert. Så varför bry sig?
Alla de rättigheter som är förknippade med demokrati som pressfrihet och yttrande- och mötesfrihet saknas enligt Paul i Rwanda. Ett parlamentsval är bara ett element i en demokrati och om övriga bitar saknas så blir valet en fars, påpekar han.
Pauls slutkläm i brevet är dramatiskt: ”Please do not further legitimize the Rwandan government by pretending that these elections are anything but what they really are: a sham. Nothing more than political theater to prop up the party that supports the dictator”.
Kampen om makten i Rwanda upphörde inte när de tutsidominerade styrkorna marscherade in i Kigali och drev hutumilisen på flykt i mitten av juli 1994. På tre månader hade omkring en miljon människor mördats. Sedan dess har maktkampen ändrat karaktär och spridit sig till grannlandet Demokratiska Republiken Kongo.
I Europa och USA bedrivs en intensiv propagandakampanj för och emot president Kagame och hans regering. En kampanj som saknar motstycke gällande afrikanska konflikter.
Jag kan inte bedöma om Paul Rusesabagina är den stora demokratiförespråkare och humanist som han presenteras som. Eller om han har politiska motiv som han inte redovisar.
Men när det gäller hans förutsägelse om valutgången i Rwanda så är jag övertygad om att han har rätt.
Kagame kommer att vinna, med eller utan valobservatörer.
Titta gärna på min film som handlar om en gacacarättegång i Rwanda. Den berättar en hel del om fasorna under folkmordet. Klicka HÄR.
Somalias svält skapades av människor i vinstsyfte
I Somalia dog 258 000 människor av svält från hösten 2010 fram till förra våren, rapporterar nu FN:s livsmedelsorgan FAO.
Världsorganisationen anser att insatserna mot matbristen borde ha inletts tidigare. Torka anges som orsak till hungerkatastrofen.
Jag skulle gissa att de flesta mediekonsumenter köper det budskapet rakt av. Det ligger ju helt i linje med vad vi hör allt som oftast om situationen i Afrika. Krångligare än så där brukar analysen inte vara.
En underliggande avsikt med det förenklade budskapet är att vi ska känna dåligt samvete och i framtiden vara mer benägna att skänka pengar till biståndsorganisationer.
Men sanningen om svälten i Somalia är avsevärt mycket mer komplicerad än så.
För det första så var det inbördeskriget som var huvudorsak till matbristen. Uteblivna regn är ett återkommande fenomen i den här delen av världen som folk har lärt sig att hantera. Torka går att parera om det finns ansvarskännande människor i beslutsfattande positioner. Och, naturligtvis, förutsatt att fred råder. Vilket det inte har gjort i Somalia på årtionden.
Svälten i Somalia var alltså ”man-made”. Skapad av människohand. Ett resultat av krigets kaos. Men på FAO:s hemsida finns det endast en mening som antyder att kriget fanns med som orsak till hungerkatastrofen. Långt ner i texten står det: “In many areas, conflict and insecurity impeded humanitarian assistance and access.”
Läs om rapporten på FAO:s hemsida HÄR. Där finns en länk till hela rapporten.
Samma FN som i dag levererar en kraftigt förenklad version om svältens orsaker, publicerade för knappt ett år sedan en rapport om varför nödhjälpen i Somalia misslyckades. I rapporten hävdades det att den federala övergångsregeringen i Somalia ägnade sig åt omfattande korruption av biståndsmedel. Pengar som ursprungligen kom från skattebetalare i västvärlden hade förskingrats i stor skala. Ungefär 70 procent av pengarna var borta. Stulna av folk inom den somaliska administrationen.
I FN-rapporten beskrevs det också hur somaliska regeringstjänstemän försnillade livsmedel i flyktinglägren och omöjliggjorde en effektiv kontroll av nödhjälpen.
Somalier arrangerade alltså i vinstsyfte ett korrumperat system som bidrog till att ta livet av hundratusentals landsmän.
Nu säger FN att insatserna mot svälten borde ha inletts långt tidigare. Det finns inga garantier för att det skulle ha förbättrat överlevnadsstatistiken. Däremot kan man på goda grunder gissa att ännu fler regeringstjänstemän hade blivit ännu rikare.
FN:s och Svenska Dagbladets lögner om Sydsudan
Fem indiska soldater i FN:s fredsbevarande styrka i Sydsudan sköts ihjäl igår. Det hände i delstaten Jonglei.
De eskorterade en FN-konvoj som överfölls av rebeller, troligen under befäl av David Yau Yau. En av alla dessa gamla krigare som inte har fått plats vid köttgrytorna i Juba och då istället valt att starta ett eget litet krig.
Det är varken första eller sista gången det händer i världens nyaste land. Rebeller och regeringssoldater turas om att mörda. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011. De flesta av regeringens kulor.
2010 utfärdade Dennis Blair, rådgivare åt president Barack Obama, en varning. Han hävdade att ett folkmord troligen skulle komma att inträffa i Sydsudan inom fem år.
Denna konkreta händelseutveckling står i skarp kontrast mot innehållet i den text som publicerades på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 31 mars i år. Där skrev Toby Lanzer, koordinator för FN:s humanitära arbete i Sydsudan en artikel som måste vara det mest lögnaktiga som har publicerats om detta land i någon svenskt tidning.
”Ge Sydsudan mer svenskt bistånd”, löd rubriken. ”Våldet mellan grupperingar inom landet har minskat. Regeringen har tagit tag i korruption och stärkt sina system, med ökad möjlighet till insyn för medborgare och utvecklingspartner”, skrev Lanzer.
Läs texten HÄR.
För ett år sedan anklagade Sydsudans president Salva Kiir regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor. Han kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008, alltså före självständigheten, köpte Sydsudans provisoriska regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Nu kommer FN-mannen Toby Lanzer och försöker slå blå dunster i svenska folkets ögon och lura till sig ytterligare bidrag.
Det är inte tiggande romer på svenska gator som utgör problem. Det är sådana som Toby Lanzer.
Franska styrkor till Mali
Nu händer det saker i Mali. Utländska soldater med tunga vapen har enligt ännu obekräftade uppgifter landat i de centrala delarna av landet, uppger nyhetssajten AllAfrica.com i dag, fredag 11 januari.
Såvitt känt rör det sig om franska styrkor. Frankrike har tidigare bara utlovat logistisk hjälp för att bekämpa de islamister som har erövrat norra Mali.
Frankrikes president Hollande framträdde i dag på en presskonferens i Paris och sade att Frankrike inte kan acceptera att islamister tar över hela Mali, tidigare en fransk koloni.
Islamiststyrkorna sägs nu stå endast 20 kilometer från den kommersiella knutpunkten Mopti i centrala Mali.
FN:s säkerhetsråd har uppmanat till militärt stöd till Mali men detta har fördröjts av flera orsaker. Det råder förvirring i Malis regering efter militärkuppen i mars förra året. Osäkerheten om vem som egentligen styr landet är stor. De viktigaste maktspelarna har inte kunnat enas om hur de al Qaida-anknutna islamisterna i norr skall bekämpas.
Den regionala samarbetsorganisationen Ecowas som domineras av Nigeria har sagt sig vara redo att ta sig an islamisterna. Men regeringen i Bamako, Mali, vill helst inte ha soldater från andra afrikanska länder på sitt territorium.
Allt detta är antagligen väldigt dåliga nyheter för svensken Johan Gustafsson som sedan drygt ett år sitter tillfångatagen av islamister i landet.
Läs vad jag har skrivit tidigare om Mali på min blogg. Sök i nyhetsarkivet här till vänster.
Läs också min långa rapport om Mali på Frivärld. Klicka HÄR.
Ny kupp och ny regeringskris i Mali.
I måndags greps Malis premiärminister Cheick Modibo Diarra av regeringssoldater och sattes i arrest. Därefter meddelade han i televisionen att han avgick från sin post. Kapten Amadou Sanogo som ledde statskuppen i mars mot den förra regeringen sade att armén bara hade hjälpt Diarra att avgå (”facilitated his resignation”) men alla inser att detta var ytterligare en kupp.
Armén ledd av kapten Sanogo framstår därför som den kraft som i verkligheten styr Mali. Det vill säga det som fortfarande låter sig styras. Sedan i våras är två tredjedelar av landet ockuperat av militanta islamister.
Läs den kompletta historien om detta i min rapport om Mali i islamisternas våld. Klicka HÄR.
En ny premiärminister är redan utsedd. Django Sissoko heter han. Men varför störtades Diarra? Kanske därför att han ställde sig bakom de internationella planerna på ett militärt ingripande mot islamisterna i norr. Malis regeringsarmé har tidigare avvisat det och kapten Sanogo har sagt att utländska soldater inte behövs. Många tolkar det som att han i själva verket fruktar att utländsk trupp i Mali kan komma att bli ett hot mot hans egna maktambitioner.
Måndagens kupp mot Diarra har fördömts av FN, USA och Ecowas. Det talas redan om att införa riktade sanktioner mot Mali, vilket var framgångsrikt i våras då Sanogo hotades av hårda repressalier om han inte genast lät en civil regering komma till makten.
Nu är läget skärpt. Ecowas vill skicka 3 300 soldater till Mali för att krossa islamisterna. Kapten Sanogo säger att Malis armé kan ta tillbaka erövrad mark utan Ecowas hjälp, vilket få tror på. EU vill skicka 250 militärexperter för att träna Malis styrkor. Läs dokumentet från EU HÄR.
Summan av kalabaliken i Bamako är att det utlovade kraftfulla angreppet på islamisterna skjuts på framtiden ytterligare.
Al Qaida i Islamistiska Maghreb, AQIM, kontrollerar stora delar av norra Mali. Om dess medlemmar drack alkohol så skulle de korka upp champagnen nu.
Det lackar mot krig i Mali.
Häxbrygden i Mali i Västafrika hotar att koka över. Drygt halva landet kontrolleras nu av militanta islamister som har etablerat ett skräckvälde med den anrika staden Timbuktu som centrum. Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, besökte nyligen Mali och diskuterade den extremt allvarliga frågan med regeringschefer i regionen.
Här i Sverige är vi notoriskt dåliga på att följa den politiska utvecklingen i Västafrika. Men det finns anledning att titta mycket noga på Mali. Det som händer där kan komma att få världsvida konsekvenser.
Frågan är inte om det skall bli krig. Snarare när det ska bryta ut.
Den islamistiska grupp som har etablerat sig allra starkast där är Ansar Dine. Den leds av Iyad Ag Ghali. Han är för de flesta svenskar totalt okänd. Men han kan mycket väl bli ett namn i klass med Usama bin Ladin inom en snar framtid. Läs en presentation av honom genom att klicka HÄR.
För en uppdaterad analys av läget i Mali, klicka HÄR.
Mali tycks gå mot krig.
Skriver i dag i webbmagasinet Frivärld om Mali.
Den politiska spänningen stiger dag för dag i detta västafrikanska jätteland. Glädjande är att FN börjar agera. Nu ökar det diplomatiska engagemanget vid högkvarteret i New York. Den senaste veckan har viktiga steg framåt tagits.
Malis försvarsminister meddelade att övergångsregeringen nu accepterar att soldater från den västafrikanska styrkan Ecowas placeras i Mali för att bekämpa islamisterna i norr.
Frankrikes utrikesminister tillkännagav i New York att Malis regering vill att FN:s säkerhetsråd tillstyrker att utländska truppers förstärker regeringsarmén i kampen mot islamisterna.
FN:s säkerhetsråd sade häromdagen att det var villigt att överväga en begäran från Ecowas om FN-trupp i landet.
Det laddas alltså för krig.
Dock tycks utländska diplomater vara tveksamma till de planer som Ecowas har presenterat. Den Brysselbaserade organisationen International Crisis Group (ICG) säger att en ny militärkupp i Mali inte kan uteslutas och att extremistiska krafter kan sprida sig. ICG anser att Malis regering måste få stadga och legitimitet innan den kan ta itu med islamistrebellerna i norr.
Läs min analyserande bakgrundstext i Frivärld genom att klicka HÄR.