- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Så snabbt tröttnade vi
Året som gått har gett oss en tydlig demonstration av begreppet emotionell utmattning. På engelska heter det compassion fatigue, ständigt närvarande i nödhjälpssammanhang. Fråga Röda Korset, Rädda Barnen eller andra hjälpare, alla har upplevt fenomenet. Jag skrev om det på min blogg den fjärde september, apropå den yrvakna reaktionen på den kurdiske pojken Alans drunkningsdöd. Läs den texten HÄR. Min förutsägelse då var att de starka känslor som rördes upp snart skulle ebba ut. Så är det nämligen alltid.
Så här funkar emotionell utmattning: Först inträffar en så kallad humanitär katastrof. Allmänhetens engagemang mobiliseras med hjälp av nyhetsmedierna. På grund av symbiosen mellan medier och hjälporganisationer, som livnär sig på varandras existens, förekommer ytterst sällan någon problematisering av katastrofens orsaker eller analys av de möjliga effekterna av biståndsinsatserna. Allt handlar om att med hjälp av känsloargument engagera människor att avhjälpa katastrofen. Den som inte rycks med i känslosvallet utan istället räcker upp handen och säger: ”Stopp ett tag, bör vi inte först fundera över …” stämplas som hjärtlös och känslokall.
Men känslor är flyktiga och kan lätt förbytas till sin motsats. Det vet alla som har upplevt ett stormigt kärleksförhållande. Därför har vi under hösten sett skylten med texten Welcome Refugees plockas ned och ersättas med dekretet Snart stänger vi bron om ni inte håller er borta.
Den emotionella utmattningen är därmed ett faktum och de mänskliga tragedierna staplas på hög. När endast känslor styr kan kärlek snabbt förbytas till likgiltighet. Eller avståndstagande. Undersökningar om svenskarnas partisympatier tycks bekräfta detta.
Vad gick fel i det svenska asylmottagandet? Tusen saker förstås, men finns det en grundbult? Ja, det tror jag. Det grundläggande felet är att hela engagemanget har varit känslostyrt från första början.
Redan den 7 december 2014 slog Fredrik Reinfeldt an tonen i den danska tidningen Politiken. Han sade: Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.
Det är lätt att misströsta om förnuftets kraft när man får en sådan emotionell snyting mitt i solar plexus. Av högste chefen.
Det jag önskar inför 2016 är styrande politiker som tar sitt förnuft tillfånga. Klokhet, regeringsduglighet och insikt i hur ett komplext samhälle som Sverige fungerar är vad som krävs. Inga fler känslomässiga utspel som banar väg för enkla patentlösningar, tack så mycket.
Minns vad Friedrich Nietzsche sade: Man ska hålla fast vid sitt hjärta, för om man släpper lös det så tappar man snart kontrollen över huvudet också.
Gott Nytt år, kära läsare.
Flyktingar som gisslan
Kraftiga skyfall har nyligen drabbat sydvästra Algeriet. Där, i regionen Tindouf finns flyktingläger huvudsakligen bestående av mycket enkla hus av lera och pinnar. Hus som inte tål vatten. I lägren bor människor som har flytt från Västsahara.
Förödelsen uppges vara omfattande. Nöden har alltid varit kronisk där. Ena dagen brännande ökenhetta. Nästa dag skyfall. UNHCR kämpar med att föra in förnödenheter, tält och dricksvatten.
Men, undrar kanske någon, varför satsar man inte istället på att förflytta människor därifrån? Naturförhållandena är ju vidriga. Varför ska de behöva bo där? Algeriet är ett jättestort land där de cirka 100 000 västsaharier som det är fråga om enkelt skulle kunna spridas ut, assimileras och erbjudas betydligt bättre levnadsförhållanden.
Jo, det finns en förklaring till det. På NGO-lingo kallas det Warehousing refugees. Alltså, att förvara flyktingar i ett slags bildlik lagerlokal. I en artikel i skriften World Refugee Survey 2004 (klicka HÄR) hittar jag uppgiften att nästan hälften av världens flyktingar har bott i läger mer än ett år. Flyktingarna från Västsahara som kämpar mot hetta och skyfall i Tindouf har bott där i 40 år.
Warehousing is the practice of keeping refugees in protracted situations of restricted mobility, enforced idleness, and dependency — their lives on indefinite hold — in violation of their basic rights under the 1951 UN Refugee Convention, står det i artikeln.
Lägren i Tindouf är en präktig skandal. Det enda skälet till att människor tvingas vara kvar där och förvägras ett värdigt liv är att de är Polisarios gisslan. Gerillan Polisario har kämpat mot Marockos ockupation av Västsahara sedan mitten av 1970-talet. Det som håller den kampen vid liv är att Polisario kan hävda att det finns nödlidande flyktingar som kräver att få återvända.
Men deras nöd utnyttjas av Polisario på det mest cyniska sätt. Om de erbjöds full rörelsefrihet i Algeriet så skulle de bosätta sig någon annanstans. Bli algeriska medborgare. Lämna sitt jobbiga förflutna och få ett värdigt liv. Men: därmed skulle den politiska kampen tappa all energi.
Det får inte ske, enligt Polisario. Därför ska flyktingarna offras för den politiska saken.
Jag anar att de svenska politiker – huvudsakligen vänsterpartister och socialdemokrater – som hyllar Polisario, aldrig har funderat närmare på det här. De är kanske så vana vid att individer offras för en politisk kamp att de inte tycker det betyder något.
Fenomenet Warehousing refugees finns inte bara i Algeriet. Runt om i världen, inte minst i Mellanöstern, sitter människor och ser livet förtvina i hopplösa läger, utan medborgerliga rättigheter och rörelsefrihet, därför att deras ledare behöver dem som pjäser i det politiska spelet. Palestinierna har i flera decennier utgjort mänskliga bondeoffer.
Jamen, invänder nu någon, om det inte fanns flyktingar som ville återvända till sitt ockuperade hemland, då skulle ju ockupationsmakten vinna. Marocko och Israel skulle kunna säga: ”Flyktingar, vilka flyktingar? Vi kan inte se några.”
Möjligen kan den här svåra frågan översättas till den svenska diskussionen om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.
Fundera på det.
Avveckla biståndet nu!
”Vi gör en avräkning från biståndsbudgeten”, sade finansminister Magdalena Andersson i SVT:s Aktuellt måndag 21 september.
Intervjun med henne handlade om hur det ökade flyktingmottagandet i Sverige skall finansieras. Jag tror inte så många tittare reagerade på hennes kommentar, men den gjorde säkert många biståndskramare sömnlösa.
Att det svenska biståndet, primärt avsett för någon typ av fattigdomsbekämpning utomlands, skall användas för flyktingmottagning här hemma är en mycket het potatis. Det gamla vanliga argumentet anförs: Man skall inte ställa utsatta grupper mot varandra. Det vill säga, fattigt folk i Afrika ska inte få det ännu sämre därför att flyktingströmmen till Sverige ökar.
Det påståendet bygger dock på premissen att fattigt folk i Afrika får det bättre av biståndet. Jag vet att det inte stämmer. Kanske vet Magdalena Andersson också det.
Hennes kommentar var nämligen något av en nyckelreplik. Redan tidigare, före den stora ökningen av asylsökande, avsattes omkring fyra miljarder av det svenska biståndet som i år är totalt 38,7 miljarder, till flyktingmottagning.
Hennes förstulna påpekande tolkar jag som att det nu kommer att norpas ännu mer ur biståndsbudgeten. Frågan är hur mycket.
Jag skulle här vilja bidra med ett radikalt förslag. Magdalena, go all the way! Det svenska biståndet har i drygt femtio års tid gått ut på att identifiera länder och folkgrupper utomlands som kan komma i fråga för svenskt ekonomiskt stöd. Nu ser vi en ny trend. De fattiga kommer till Sverige. Från Eritrea, Somalia, Afghanistan och stora delar av Mellanöstern. Då är det bara logiskt att styra om fördelningen av pengar.
Mitt förslag är: Lägg ned Sida. Verksamheten där är otidsenlig och över huvud taget inte anpassad till den värld vi lever i i dag. Biståndet har aldrig haft någon betydelse för länders ekonomiska utveckling. Det har oftast varit kontraproduktivt i den meningen att det har konserverat politiska strukturer i länder som mest av allt har behövt politisk reform. Utan biståndet skulle Afrika i betydligt mindre utsträckning styras av korrumperade diktatorer. Det är biståndet som i alla tider har hållit dem kvar vid makten. Biståndet har ofta underblåst och finansierat krig. Den som tror att jag överdriver kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig. Finns på Adlibris och Bokus.
Biståndet har under loppet av ett halvt sekel utvecklats till en egen industri som sysselsätter gigantiska horder av handläggare och fältarbetare, men med mycket magert resultat. Jag har ägnat decennier åt att som journalist försöka sprida kunskap om detta. Jag har rest kors och tvärs i framför allt Afrika och undersökt biståndets effekter. Jag har hittat ett och annat guldkorn. I några fall har biståndet varit harmlöst. Men det allra mesta har gjort mer skada än nytta.
Så därför, Magdalena, avveckla det svenska biståndet. Fasa ut det, sikta på att det om exempelvis fem år ska vara helt avskaffat. Ring upp diktatorerna i Afrika och säg åt dem att de får städa upp i sin egen budget nu. Sötebrödsdagarna är över, sorry.
Då får du 38,7 miljarder som kan användas till annat. Det finns i dag tillräckligt många finansiella hål i Sverige som behöver fyllas. Flyktingmottagandet är bara ett sådant.
Emotionell utmattning
Som krigsreporter i Afrika har jag många gånger känt vanmakt inför uppgiften att förmedla en begriplig bild av det lidande jag bevittnat. Svältande barn, döende barn och ännu värre. Hur får man svenska ”nyhetskonsumenter” att verkligen begripa vad det handlar om? Hur snaskig och närgången måste jag vara mot krigets offer för att få folk därhemma att fatta? Så att de reser sig ur tevesoffan och kräver handling för att få stopp på lidandet.
Nu översvämmas de sociala medierna av bilden på lille Aylan, uppsköljd död på en strand i Turkiet. Nu stiger yrvakna rop med krav på handling. Och återigen känner jag denna vanmakt. Jag fylls av vrede och äckel.
Har ni ingen fantasi!? vill jag skrika. Fattar ni inte att det här har pågått i månader, snart i flera år? Har ni inte sett siffrorna, alla tusen som har dött i Medelhavets vågor? Tror ni att Aylan är den förste? Har ni ingen föreställningsförmåga?
Det är så här det ser ut. Måste ni få bilden upptryckt i ansiktet för att ni ska begripa? Hur mycket är er empati värd då?
Men det är inte det värsta. När bilden på lille Aylan har bleknat på våra näthinnor om en tid så kommer vi att sitta där vid teveapparaterna och gäspa igen. Håhåjaja, nya siffror om döda i Syrien, antal drunknade i Medelhavet. Håhåjaja, siffror, siffror.
Måste den döde treåringen läggas upp på våra soffbord för att vi ska fatta?
Det kallas compassion fatigue på NGO-lingo. Emotionell utmattning. Det är vad vi drabbas av när siffrorna blir för höga. Ända tills en död treåring flyter iland och en fotograf råkar vara på plats. Då sprattlar vi till en stund. Ordnar insamlingsgalor, skriker på förändring. Rör upp himmel och jord. Och sedan somnar vi in igen. Utmattade av all medkänsla.
Snart är Aylan glömd och livet återgår till det normala, som den vidriga journalistklyschan lyder.
En fin sagostund med DN
När världen står i brand och människor flyr från hus och hem, när tillvaron skakar och alla asylprognoser exploderar, då känns det skönt att för en stund få glömma verkligheten, kura ihop sig i ett hörn och läsa en riktigt vacker saga.
Den publicerades i DN den 4 juli och heter Sista etappen på resan mot ett liv som ska bli lyckligt. Läs den HÄR.
Sagan handlar om den unge pojken Josef. Han är son till en snickare, vilket påpekas två gånger i texten och den bibliska hänvisningen kan då inte undgå någon. Han kommer från Eritrea och har siktet inställt på Sverige. Han är ett så kallat ensamkommande flyktingbarn, med ”smala polisonger, en gles mustasch”. I Sverige tänker han sig att han skall bli hudläkare. Han skall alltså bota sjuka, ytterligare en blinkning till den snickarson vi känner från Bibeln.
DN:s reporter träffar honom i södra Italien och berättar hur Josef gör sig redo att anträda resan norrut. Josefs vän Ismail klappar om honom och DN:s reporter är nästan rörd till tårar. ”Det känns storslaget att få titta på”, skriver han.
Vi förstår här att det inte är fråga om ett vanligt flyktingöde. Det är en Frälsare förklädd till flykting som närmar sig vårt land, och då vill det till att det finns plats i härbärget. Annars kommer vi alla att dömas till det brinnande Gehenna.
Det som sedan följer i texten är en beskrivning av ett raffinerat, starkt utvecklat och tydligen helt accepterat bedrägeri på hög nivå. DN:s reporter skildrar hur alla de regler som finns inom EU för att hålla något slags ordning på asylmottagningen rundas och manipuleras. Migranterna i Italien registreras inte. ”Barnen” tillåts att ljuga om sin ålder. Inga fingeravtryck tas. En jurist från Rädda Barnen intervjuas. ”Skulle vi identifiera dem skulle vi ju samtidigt släcka deras drömmar”, säger han. ”Dublinförordningen tvingar dem att söka asyl i det land som först registrerar dem. Och killarna vill inte stanna här i Italien – vilket väl är förståeligt …”
Människosmugglarna rör sig fritt, enligt DN:s man på plats. Poliserna tittar åt ett annat håll. Rädda Barnens jurist tycker att det är bra att lura det system som EU:s medlemmar har enats om.
Det som beskrivs, utifrån berättelsen om snickarsonen Josef och hans drömmar om Sverige, är ett asylmottagande som har havererat fullständigt.
Att detta skulle vara på något sätt problematiskt kan man dock inte skönja i reportaget. Tvärt om, DN:s reporter tycks heja på asylbedrägeriet. Det budskap som frammanas i texten är att det går att lura systemet, om man bara anstränger sig litet.
Jag önskar Josef lycka till. Om jag var ung eritrean skulle jag säkert också vilja ta mig till Sverige. Jag har absolut inget personligt emot honom och hans segervissa ambitioner.
Men jag fruktar vad som skall hända med Europa, med Sverige, där ingen längre tycks tro att det är möjligt att integrera den väldiga mängden asylsökande. Och där den ledande morgontidningen glatt ställer sig på asylbedragarnas sida.
Västsaharas biståndsbluff
Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.
I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.
Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.
Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.
Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.
Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.
Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.
Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.
De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.
Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.
Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.
Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.
Vår skamliga flyktingpolitik
Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.
På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.
När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.
Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.
När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.
I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:
Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.
Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.
I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.
Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.
Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.
Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.
I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.
Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.
Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.