- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Publish and be damned
Flyktingströmmen från Afrika och Mellanöstern har förändrat världen, men också mediernas bild av densamma. Det fanns en tid när de grundläggande journalistiska principerna var heliga vid nyhetsvärderingen på redaktionerna. Den viktigaste, och egentligen enda regeln var: har händelsen allmänintresse? I så fall skall den publiceras.
Allmänintresse definieras i detta sammanhang som den typ av information som medborgaren behöver för att kunna hantera sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.
Ur detta föddes devisen Publish and be damned. Det är inte mediernas skyldighet att hantera konsekvenserna av publicerandet. Nyhetsrapporteringen skall vara konsekvensneutral. Mediernas enda uppdragsgivare är allmänheten som har rätt att få ta del av det som har ett allmänintresse. Att publicera är inte en rättighet. Det är en plikt. I samma ögonblick som redaktören börjar fundera över om publiceringen kan få jobbiga konsekvenser för någon, då infinner sig självcensuren. Då sviks allmänheten. Då börjar nyhetsmedierna hasa ned för ett sluttande plan.
I dag styrs nyhetsvärderingen av andra principer. Kan en publicering av händelsen kränka eller skada någon? Då ska vi inte publicera! Det resonemanget tar sig ofta uttryck i en apologetisk hållning till islamistiska illdåd eftersom muslimer i allmänhet av medierna betraktas som ”en utsatt grupp”. Trots att muslimer finns representerade i 237 länder och utgör cirka 25 procent av jordens befolkning.
I dag, 18 november, inträffade dock ett mycket intressant men sannolikt isolerat trendbrott i mitt husorgan DN. En ganska lång, fördjupande och problematiserande text som handlar om svensken Mehdi-Mohammed Ghezali. Läs texten HÄR.
Hans resor och förehavanden under senare år kopplas samman med militanta islamister i Europa. Han är inte anklagad för något brott men den som läser texten förstår genast att han troligen inte har rent mjöl i påsen. Artikeln utgör en ovärderlig pusselbit för den som vill förstå vad som händer på islamistfronten i Europa, och hur olika grupper och individer agerar gentemot varandra. Tack DN för denna intressanta läsning vid frukostbordet!
Dessvärre tror jag inte det här handlar om att DN har övergett sin sagoberättande agendajournalistik. När känslorna från Parismassakern har lagt sig får vi nog hacka i oss den igen.
Och just nu, i detta skrivande ögonblick, sitter naturligtvis mängder av islamistapologeter i Sverige och slipar sina knivar, redo att kasta sig över DN.
Att stjäla från de fattiga
För nio år sedan reste jag runt i Västafrika tillsammans med Röda Korsets dåvarande informations- och insamlingschef Johan af Donner. Det var en jobbresa, jag skulle filma. Johan var en otroligt trevlig kille att resa med. Att han just då befann sig mitt uppe i det svindleri som skulle komma att skaka svenska Röda Korset i sina grundvalar hade jag ingen aning om.
När han avslöjades fick han löpa gatlopp i medierna. Han utsattes för spott och spe och det sades att de cirka åtta miljoner han hade luggat Röda Korset på innebar att han stal från de fattiga.
Jag försökte räcka upp handen och säga: ”Men stopp ett tag, är det där verkligen sant? Om Johan stal från de fattiga, är det inte precis det som Röda Korset sysslar med ständigt, med sina höga chefslöner och vidlyftiga projektkostnader?”
Jag skrev en artikel i tidskriften Axess där jag resonerade kring fenomenet Johan af Donner. Min poäng var att det i grunden handlade om ett strukturellt problem inom Röda Korset. Där odlas en kultur som gör sådana som Johan af Donner möjliga. Adliga namn premieras. Fina boendeadresser på Östermalm likaså. Om man dessutom har en tjusig hustru, framgångsrik inom heminredningsbranschen, då är man som klippt och skuren för ett toppjobb inom Röda Korset.
Jag kommer att tänka på allt detta nu när flyktingkrisen är akut och svenskar uppmanas via radio, teve och tidningar att skänka pengar till Röda Korset. Om vi tänker oss att den genomsnittliga gåvan kan vara 100 kronor så krävs det nästan ettusen givare för att skramla ihop till en månadslön åt Röda Korsets generalsekreterare. Och då tillkommer sociala avgifter med semesterersättning. Åt en enda person i den omfattande personalstaben.
De senaste två åren har hon höjt sin lön med drygt fyratusen i månaden. Om ytterligare två år, tja, vem vet?
Men detta är inte en pekuniär fråga, det vill jag understryka. Det handlar om kulturen inom Röda Korset. Attityden till verksamheten. Vad ska prioriteras? Var ska pengarna satsas?
Därför vill jag tipsa den som vill hjälpa flyktingar i Sverige om att titta på alternativ. Det finns mindre tjusiga men mer effektiva organisationer än Röda Korset.