Rasismen är ett normaltillstånd – del två
”Rasismen är ett normaltillstånd”, skrev jag här på min blogg igår. Det fick samma effekt som när man petar med en pinne i en myrstack. Kommentarerna strömmade in och bloggräknaren noterade 1 228 besök under dagen.
Jag vet inte riktigt vad det var som väckte denna läslust men jag tänker nu utveckla mitt resonemang litet. Det handlar om människors förmåga till samexistens. I Afrika och resten av världen.
Jag reste som reporter till Bosnien under pågående krig i början av 1990-talet och bevittnade hur katolska kroater, ortodoxa serber och muslimska bosniaker dödade varandra. En dag träffade jag en kenyansk FN-officer. Jag frågade honom vad han gjorde för analys av situationen. Han skrattade gott och sade: ”It´s a tribal war”. Det är ett stamkrig. Han sade att han kände igen allt från sin egen kontinent. Demoniseringen av fienden. Framhävandet av olikheter istället för likheter. Hur politiska ledare uppviglade vanligt folk mot varandra genom att utmåla grannarna som fiender, trots att de levt nära varandra i generationer.
När våldet efter valet 2007 bröt ut i Kenya och skördade över ettusen dödsoffer mindes jag hans ord. Bosnien och Kenya – lika som bär.
I Jugoslavien hade nationalstaten kollapsat. I Kenya har nationalstaten inte på allvar börjat byggas, trots att landet varit självständigt i femtio år. De politiska ledare som haft makten har framgångsrikt ”spelat ut det etniska kortet”, som man brukar säga. Landets förste president Jomo Kenyatta gjorde ”tribalism”, alltså stamtänkande till en politisk metod. Hans efterträdare tog efter.
Kenya är ett land där människor först definierar sig efter vilken stam de tillhör, och därefter kallar sig kenyaner.
Tribalismen är ett afrikanskt gissel som hanteras olika i olika länder. I grannlandet Tanzania märks det inte alls lika mycket som i Kenya. Det beror till stor del på att det landets förste president Julius Nyerere aktivt bekämpade tribalismen, i socialismens namn. Etniska motsättningar är betydligt mindre vanliga där än i Kenya.
I Rwanda exploderade en konflikt mellan grupperna hutu och tutsi 1994. Hutuledare gjorde allt för att framhäva farliga skillnader mellan människor som talade samma språk och tillbad samma gud.
I dag är det i lag förbjudet att offentligt tala om hutu och tutsi i Rwanda. Avsikten med det är att begreppen skall suddas ut, kastas på historiens sophög.
I Europa pågår det stora EU-projektet som handlar om att montera ned nationalstaterna och ersätta dem med det som kanske får namnet Europas Förenta Stater. Tanken är att detta skall garantera freden.
Afrika är istället i desperat behov av fungerande nationalstater där tribalismen inte längre får något spelrum.
Allt dessa åtgärder handlar om att bekämpa den lättexploaterade och universella rädslan för Främlingen. En rädsla som – vågar jag påstå – ligger och pyr inom oss alla. Det var det jag menade med att rasismen är ett normaltillstånd, inte en avvikelse.
Kvinnlig könsstympning i Sverige.
Jag reste till Kenya första gången 1976. I Nairobi träffade jag Nafisa från Somalia. Vacker som en dag, jag blev blixtkär. Upptäckten att hon hade blivit utsatt för kvinnlig könsstympning chockade mig. Vårt förhållande blev.., well, komplicerat.
Tillbaka i Sverige skrev jag min trebetygsuppsats i antropologi, kallad ”Kvinnlig kyskhet – manlig makt. Om kvinnlig könsstympning i Afrika.” Finns att läsa på bibliotek, klicka HÄR.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för könsstympning. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
De kommande åren förväntas ett stort antal somaliska anhöriga – kvinnor och barn – anlända till Sverige. Det finns ingen anledning att tro att människor skulle vara villiga att överge djupt rotade traditioner bara för att de lämnar sitt land. Tvärtom kan man anta att många somaliska föräldrar känner det ännu mer angeläget att skydda sina flickor från föräktenskapliga sexuella relationer när de hamnar i Sverige.
Hur kommer könsstympningen att gå till här?
Häromdagen skrev jag en debattartikel om detta. Den nobbades raskt av Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet. Jag kan inte bevisa det, men jag misstänker att det rör sig om någon typ av beröringsskräck.
Lyckligtvis lider inte alla av det. Det finns en stor schweizisk undersökning som resonerar kring frågan om kvinnlig könsstympning i Europa. Klicka HÄR.
Vill ni se en film som visar hur det går till, klicka då HÄR.
Därutöver finns det en hel del intressanta sajter som behandlar frågan. Klicka HÄR och HÄR.
Och vad säger svenska riksdagspolitiker?