- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Dawits 5000 dagar
Dawit Isaak har nu suttit fängslad i 5000 dagar i Eritrea. Eftersom han är svensk medborgare ska vi naturligtvis uppmärksamma det. Men vad kan Sverige göra åt saken?
I en helsidestext i dagens DN (läs HÄR) skriver tre skribenter om Dawits öde. De efterlyser andra metoder än förhandlingar för att få loss svenskeritreanen. Jag blir förbryllad när jag läser texten. Vilka förhandlingar? Några sådana pågår såvitt jag vet inte. Den eritreanska regeringen är inte en part som man kan förhandla med i en sådan här fråga. Detta har varit känt länge.
Dessutom har svenska UD från dag ett misskött hela ärendet å det grövsta. UD har trott att Sverige kan hota Eritrea till lydnad. Av alla tänkbara metoder i umgänget med Eritrea är den den sämsta.
Men artikelförfattarna i dagens DN har inte heller fattat vilken motpart de har att göra med. Den metod de förespråkar är den juridiska. De påminner om att Dawits fall har varit föremål för svenske riksåklagaren men att denne avstod från att inleda en förundersökning. Detta väcker skribenternas indignation. De är uppenbarligen så uppfyllda av svensk hybris att de tror att Eritreas regering skulle bry sig om vad en svensk åklagare tycker. Jag förstår inte hur somliga resonerar.
Det jag däremot håller med artikelförfattarna om är att biståndet till Eritrea borde avbrytas. Men inte på grund av fallet Dawit Isaak. Biståndet borde ha avbrutits långt innan Dawit greps eftersom det är så uppenbart att EU-s och andras pengar håller en illegitim regering under armarna. Biståndet till afrikanska despoter är den värsta missgärning omvärlden kan ägna sig åt, trots att den alltid ursäktas med att ”vi inte kan överge landets fattiga medborgare”.
Jag håller också med om att den tvångsbeskattning som eritreaner i diasporan utsätts för borde kriminaliseras i Sverige. Vi borde följa Kanadas exempel.
”Den finns en väg mot frihet”, lyder DN-s önsketänkande rubrik om Dawit-texten. Så länge svenska aktivister tror att hotelser mot Eritrea och ett svenskt åtal mot president Afeworki skall lösa problemet så är vi långt från en frigivning.
Tiggarproblemet enligt SVT
Tiggare finns både här och där i Afrika men inte på det välorganiserade sätt som i Sverige. Jag har aldrig hört någon afrikan kommentera tiggare. Ingen har någonsin till mig sagt att tiggeriet skapar etiska eller moraliska problem. Tiggeriet är en organisk del av de flesta afrikanska samhällen. Men, som sagt, oftast väsentlig mindre synlig än i Sverige.
Det tycks som om Europa är överlägset Afrika i de flesta avseenden. Till och med i att tigga. Här finns uppenbarligen en entreprenörsanda som snabbt kan göra tiggandet till en lönsam verksamhet i paritet med vanligt arbete.
Detta belystes i SVT:s Korrespondenterna 26/5 som skulle berätta om vad som ligger bakom de rumänska och bulgariska tiggarnas resor till Sverige. Det var till största del en success story. Vi fick träffa tiggare som bodde i en fin liten stuga på en campingplats i Norrland. De hade köpt en bil och skjutsade varandra till olika ställen där det kunde tigga. De lagade mat och skrattade. Deras enda klagan var att svenskarna började bli njuggare. Att tigga var inte längre lika lönsamt som förr.
Jag förstod piken. Meningen var att jag skulle känna mig som en usel människa hemma i tevesoffan eftersom jag inte ger pengar till tiggare. Vi som inte gör det bidrar till Europas fattigdom, var det outtalade budskapet.
Trots det slaget under bältet kom jag på mig själv med att börja gäspa redan efter tio minuter. Här fanns alla möjligheter till spräckandet av myter, till problematisering, till avslöjande av dolda strukturer. Istället serverades den ena plattityden efter den andra. Reportern slog fast att det var tur eller otur som avgjorde vem som blev tiggare och vem som blev en arbetande medborgare. Han talade om ”samhällets olycksbarn”, det vill säga tiggarna, och vi andra som påstods vara ”mer lyckligt lottade”.
Lottade? Är det ett lotteri som avgör vem som blir vad? Kan vi inte begära lite djupsinnigare samhällsanalyser av det teveprogram som utger sig för att vara ett av SVT:s flaggskepp?
Ett intressant journalistiskt spår presenterades. En man berättade att han hade blivit enrollerad av en släkting för att tigga men att släktingen tog alla pengarna. Mannen beskrev det han kallade en maffia som tjänade stora pengar på enskilda tiggare.
Detta borde naturligtvis vara huvudnumret i reportaget. Men jag anar att någon satt där i tevehuset och höll upp ett fuktigt finger i luften för att känna av åt vilket håll opinionsvinden blåste. Kan vi bli anklagade för att stigmatisera en hel folkgrupp? Ska vi slå på den som redan ligger? Nä, bättre att fokusera reportaget på fattiga men glada människor som säger att svenskarna är snälla. Human touch kallar vi det på journalistlingo. Det går hem i stugorna.
Slutklämmen i reportaget blev därför det förväntade. Frågan om tiggandet handlar om att ge eller inte ge, slog reportern fast.
Nej, SVT, det handlar inte om det. Det handlar om betydligt allvarligare saker. Det handlar om det snabbt växande parallellsamhället i Europa. Missbruket av EU:s grundtanke om fri rörlighet. Det handlar om att vissa EU-länder tycker att det är bekvämt att romerna ger sig av hemifrån och blir någon annans problem. Tiggandet handlar om en oerhörd massa saker.
Men det handlar inte om att ge eller inte ge. Det är en liten privat skitsak som inte borde få finnas med i diskussionen över huvud taget.
Västsaharas biståndsbluff
Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.
I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.
Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.
Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.
Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.
Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.
Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.
Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.
De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.
Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.
Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.
Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.
Vår skamliga flyktingpolitik
Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.
På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.
När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.
Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.
När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.
I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:
Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.
Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.
I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.
Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.
Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.
Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.
I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.
Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.
Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.
Somalier och skiftnycklar i Fagersta
Vissa resultat av EU-valet är mer svårtolkade än andra. Ta Fagersta som exempel. Det är vänsterns starkaste fäste i Sverige. Där fick partiet 56 procent, alltså egen majoritet, i förra kommunalvalet.
Nu visar det sig att SD kammade hem 14,8 procent av rösterna där i EU-valet. Vänsterpartiet fick 8,6!
Att döma av kommentarer på nätet så anar många att SD:s framgång i Fagersta kan kopplas till den växande andelen somalier på orten. För några år sedan bosatte sig ett hundratal somalier med permanent uppehållstillstånd i Fagersta. Antalet har vuxit sedan dess. Integrationsminister Erik Ullenhag konstaterade att somaliernas låga utbildningsnivå gjorde det svårt att hitta arbete åt dem.
Även bostadsfrågan var knepig. Några somalier klagade på komforten vilket fick Fagerstas starke man, det vänsterpartistiska kommunalrådet Stig Henriksson, att ilskna till. I en insändare i tidningen Fagersta-Posten skrev han:
Det kan rimligen inte vara så att man helt frivilligt flyttar till en kommun, hyr en klart olämplig bostad för sin familj och med ens är det kommunens ansvar att lösa det uppkomna problemet. Det gäller såväl infödda som invandrare. Går det inte att lösa boendet i Fagersta, där vi inte har särskilt många stora lägenheter, så finns det 289 andra kommuner i det här landet som kan ha bättre förutsättningar.
Passar inte galoscherna så kan ni flytta, alltså. Kanske tänkte Stig Henriksson att detta osminkade uttalande skulle stärka hans parti. Men resultatet av EU-valet tycks tala ett annat språk.
Det ligger i demokratins intresse att förebygga uppkomsten av renodlade missnöjespartier genom att våga ta sig an även moraliskt svårhanterliga frågor. Snarare än att sticka huvudet i sanden och säga att problem inom vissa områden inte existerar. Därför tror jag det är viktigt att analysera valresultatet i Fagersta noga. Är 14,8 procent av Fagerstaborna rasister som bara rakt av och helt enkelt ogillar svarta människor? Eller är även de flesta av dem i själ och hjärta kosmopolitiskt tänkande arbetets söner, men väljer att rösta på SD för att markera sitt missnöje med att Fagersta härbärgerar och delvis försörjer arbetslösa flyktingar, vars reaktioner på kommunens bemötande dessutom kan tolkas som otacksamhet?
Jag har på senare tid stött på tre personer i min nära omgivning som överraskande bekänt att de röstar på SD. Eftersom jag vet med bestämdhet att ingen av dem är rasist så frågade jag förstås varför. Oberoende av varandra (de känner inte varandra) gav de liknande svar. Det typiska var en variant på engelsmännens to throw a spanner in the works. Langa in en skiftnyckel i den stora maskinen så att den börjar hacka och sedan brakar ihop.
Kanske måste de etablerade partierna göra en djupare analys av valresultatet än den enkla och mest närliggande, som bara idiotförklarar en stor del av väljarkåren.
Vi vänjer oss snart vid fattigdomen
Det finns en mängd förklaringar till varför fattigdomsbekämpning fungerar så dåligt i Afrika, trots alla goda intentioner och hängivna biståndsgivare. En viktig orsak är att de afrikanska myndigheter som förväntas medverka i biståndsfinansierade projekt av det slaget inte tycker att fattigdom är något stort problem.
När den vite hjälparen dundrar in med famnen full av fattigdomsbekämpande åtgärder så möts denne av förvånade blickar från sin svarte motpart som tänker: ”Vad är problemet? Jag är ju inte fattig. Inte den där vitingen heller. Vad är han så upprörd över? Bäst vi låter honom hållas. De där pengarna kan vi säkert slussa över till andra konton vad det lider. Det vore ju synd om de skulle gå till spillo i något fattigt slumområde.”
Jag kom att tänka på ett sådant scenario när jag läste DN:s ledare 28 april. ”Vi ska inte vänja oss”, löd rubriken. Texten handlade om tiggarna i Sverige.
Sorry, DN, men jag tror det är kört. Vi kommer att vänja oss. För egen del kan jag säga att jag redan har vant mig, på grund av mina frekventa besök i Afrika. Jag ger inte pengar till tiggare, vilket jag faktiskt gjorde i min ungdom. Istället försöker jag vara generös mot fattiga människor i Afrika som anstränger sig att vara entreprenörer. Jag köper gärna en tidning av tidningspojken även om jag redan har läst den. Jag låter gatubarnen tvätta bilens vindruta även om det inte behövs. För dessa tjänster betalar jag skäligt. Om detta har jag resonerat här tidigare.
Men att bara släppa en slant i en framsträckt burk i handen på en helt frisk människa, det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att fattigdom bara kan arbetas bort. Och då måste faktiskt de fattiga själva anstränga sig. Vilket väldigt många gör i Afrika. Otroligt många. Och det har effekt. Besök vilket slumområde som helst så kommer du att upptäcka att det sjuder av aktivitet och entreprenörskap.
Den svenska viljan att hjälpa fattiga människor i Afrika tror jag var en effekt av att Sverige saknade den typen av fattigdom. Vi blev genuint upprörda när vi såg riktigt utblottade människor som saknade allt. Därav den svenska biståndsviljan, enprocentmålet och den egendomliga generositeten som yttrar sig i att vi gör oss av med drygt etthundra miljoner kronor om dagen i ”fattigdomsbekämpande” bistånd utan att få veta om det har någon effekt.
Samtidigt som svenska pensionärer måste gå till socialen.
Nu har vi snart vant oss vid närkontakten med fattiga tiggare. Då kommer biståndsviljan att sjunka. Innan dess kommer den kanske att omdefinieras. Jag menar, varför ska vi skicka pengar till Afrika när de fattiga sitter utanför ICA och vädjar om en procent?
Som så ofta gör sig DN till tolk för önsketänkarna. ”Vi kan inte acceptera att det här byggs permanenta kåkstäder”, skriver ledarskribenten. Ack ja, det kommer, det kommer. Tro mig. Varför skulle Sverige vara annorlunda? Nu när det är möjligt för fattiga rumäner att åka till Sverige och tigga, då kommer fattigdomen att etableras även här.
”Vi ska inte jaga tiggarna ur landet”, skriver DN vidare.
Nä, det kan vi nog inte. Vi får bara vänja oss. EU:s fria rörlighet – som jag är varm anhängare av – kommer att återinföra massfattigdomen i Sverige. Det nya klassamhället.
”Vi ska inte tillåta att det uppstår skuggsamhällen bortanför välfärdsstatens räckvidd”, tillägger DN grötmyndigt.
Välkomna till verkligheten, säger jag.
Rasismen är ett normaltillstånd – del två
”Rasismen är ett normaltillstånd”, skrev jag här på min blogg igår. Det fick samma effekt som när man petar med en pinne i en myrstack. Kommentarerna strömmade in och bloggräknaren noterade 1 228 besök under dagen.
Jag vet inte riktigt vad det var som väckte denna läslust men jag tänker nu utveckla mitt resonemang litet. Det handlar om människors förmåga till samexistens. I Afrika och resten av världen.
Jag reste som reporter till Bosnien under pågående krig i början av 1990-talet och bevittnade hur katolska kroater, ortodoxa serber och muslimska bosniaker dödade varandra. En dag träffade jag en kenyansk FN-officer. Jag frågade honom vad han gjorde för analys av situationen. Han skrattade gott och sade: ”It´s a tribal war”. Det är ett stamkrig. Han sade att han kände igen allt från sin egen kontinent. Demoniseringen av fienden. Framhävandet av olikheter istället för likheter. Hur politiska ledare uppviglade vanligt folk mot varandra genom att utmåla grannarna som fiender, trots att de levt nära varandra i generationer.
När våldet efter valet 2007 bröt ut i Kenya och skördade över ettusen dödsoffer mindes jag hans ord. Bosnien och Kenya – lika som bär.
I Jugoslavien hade nationalstaten kollapsat. I Kenya har nationalstaten inte på allvar börjat byggas, trots att landet varit självständigt i femtio år. De politiska ledare som haft makten har framgångsrikt ”spelat ut det etniska kortet”, som man brukar säga. Landets förste president Jomo Kenyatta gjorde ”tribalism”, alltså stamtänkande till en politisk metod. Hans efterträdare tog efter.
Kenya är ett land där människor först definierar sig efter vilken stam de tillhör, och därefter kallar sig kenyaner.
Tribalismen är ett afrikanskt gissel som hanteras olika i olika länder. I grannlandet Tanzania märks det inte alls lika mycket som i Kenya. Det beror till stor del på att det landets förste president Julius Nyerere aktivt bekämpade tribalismen, i socialismens namn. Etniska motsättningar är betydligt mindre vanliga där än i Kenya.
I Rwanda exploderade en konflikt mellan grupperna hutu och tutsi 1994. Hutuledare gjorde allt för att framhäva farliga skillnader mellan människor som talade samma språk och tillbad samma gud.
I dag är det i lag förbjudet att offentligt tala om hutu och tutsi i Rwanda. Avsikten med det är att begreppen skall suddas ut, kastas på historiens sophög.
I Europa pågår det stora EU-projektet som handlar om att montera ned nationalstaterna och ersätta dem med det som kanske får namnet Europas Förenta Stater. Tanken är att detta skall garantera freden.
Afrika är istället i desperat behov av fungerande nationalstater där tribalismen inte längre får något spelrum.
Allt dessa åtgärder handlar om att bekämpa den lättexploaterade och universella rädslan för Främlingen. En rädsla som – vågar jag påstå – ligger och pyr inom oss alla. Det var det jag menade med att rasismen är ett normaltillstånd, inte en avvikelse.
Ny kupp och ny regeringskris i Mali.
I måndags greps Malis premiärminister Cheick Modibo Diarra av regeringssoldater och sattes i arrest. Därefter meddelade han i televisionen att han avgick från sin post. Kapten Amadou Sanogo som ledde statskuppen i mars mot den förra regeringen sade att armén bara hade hjälpt Diarra att avgå (”facilitated his resignation”) men alla inser att detta var ytterligare en kupp.
Armén ledd av kapten Sanogo framstår därför som den kraft som i verkligheten styr Mali. Det vill säga det som fortfarande låter sig styras. Sedan i våras är två tredjedelar av landet ockuperat av militanta islamister.
Läs den kompletta historien om detta i min rapport om Mali i islamisternas våld. Klicka HÄR.
En ny premiärminister är redan utsedd. Django Sissoko heter han. Men varför störtades Diarra? Kanske därför att han ställde sig bakom de internationella planerna på ett militärt ingripande mot islamisterna i norr. Malis regeringsarmé har tidigare avvisat det och kapten Sanogo har sagt att utländska soldater inte behövs. Många tolkar det som att han i själva verket fruktar att utländsk trupp i Mali kan komma att bli ett hot mot hans egna maktambitioner.
Måndagens kupp mot Diarra har fördömts av FN, USA och Ecowas. Det talas redan om att införa riktade sanktioner mot Mali, vilket var framgångsrikt i våras då Sanogo hotades av hårda repressalier om han inte genast lät en civil regering komma till makten.
Nu är läget skärpt. Ecowas vill skicka 3 300 soldater till Mali för att krossa islamisterna. Kapten Sanogo säger att Malis armé kan ta tillbaka erövrad mark utan Ecowas hjälp, vilket få tror på. EU vill skicka 250 militärexperter för att träna Malis styrkor. Läs dokumentet från EU HÄR.
Summan av kalabaliken i Bamako är att det utlovade kraftfulla angreppet på islamisterna skjuts på framtiden ytterligare.
Al Qaida i Islamistiska Maghreb, AQIM, kontrollerar stora delar av norra Mali. Om dess medlemmar drack alkohol så skulle de korka upp champagnen nu.
Svenskt bistånd i Uganda förskingras.
Nyheten att Sverige stoppar biståndet till Uganda på grund av misstankar om förskingring är välkommen. Men samtidigt senkommen. Uganda har ju i decennier utmärkt sig som en notorisk förskingrare av biståndspengar. Sverige samarbetar med Irland i ett projekt och enligt den irländska tidningen The Journal har motsvarande 36 miljarder kronor av irländskt bistånd försnillats. Fyra miljarder euro. Läs artikeln HÄR.
En fråga som automatiskt infinner sig är hur irländarna över huvud taget kan vara så generösa med sitt bistånd, i dessa bistra eurotider. Trettiosex miljarder är ju som hela den svenska biståndsbudgeten.
Det som förbryllar är att det är väldigt lite svenska pengar som saknas. Mellan 15 och 30 miljoner kronor nämns. Det är i sammanhanget ingenting. Det motsvarar några timmars svensk biståndsbudget. Sverige spenderar ju 100 miljoner kronor om dagen på bistånd. Är det då inte en överreaktion att frysa allt bistånd till Uganda?
EU:s antikorruptionsmyndighet OLAF upptäckte för några år sedan en jättelik korruptionshärva i ett EU-program i Uganda värt sammanlagt 430 miljoner euro. En väsentlig del kom från Sverige. Exakt hur mycket som försnillades tycks ännu inte vara klarlagt. Läs rapporten HÄR.
Den brittiska tidningen Daily Telegraph rapporterade 2010 att Uganda hade stulit 16,5 miljoner pund, cirka 188 miljoner kronor. Läs artikeln HÄR.
Googla gärna på Uganda – aid – embezzlement och upptäck oändliga rapporter om biståndssvindel i Uganda.
Så varför ska Sverige bråka om futtiga 15 till 30 miljoner? Varför har UD och Sida inte reagerat tidigare med tanke på att förskingring är satt i system i Uganda sedan lång tid tillbaka? Det är ju utländska givare (läs: skattebetalare) som har delfinansierat Ugandas krig i Kongo och inom landet i åratal.
Läs min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag bland annat citerar den ugandiske politikern Reagan Okumu som säger: ”Jag tror att vi kanske har blivit för smarta för givarländerna. Givarna får ingen insyn i vad som sker. Ingen alls.”
Min magkänsla säger mig att det är någonting lurigt med att Gunilla Carlssons drar sin revolver och skjuter från höften så här.