Ethno Press

”Nu samlas vi mot islamofobin” skriver integrationsminister Erik Ullenhag i SvD 10 juni. Läs artikeln HÄR.

Det är en intressant text. Som exempel på islamofobi anger Ullenhag att muslimer ofta skildras i ”en negativ kontext, till exempel i samband med våldsamheter och kvinnoförtryck”. Om det var Nisse i Hökarängen som stod som författare skulle man kunna avfärda honom som dåligt informerad. Men Ullenhag är minister i regeringen, hans teser måste granskas kritiskt.

I Nationalencyklopedin definieras fobi som en ”intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser (…) Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet”. Fobi är en form av psykisk störning.

Den som följer nyhetsflödet torde inte vara obekant med rapportering om våldsamheter och kvinnoförtryck som sker i islams namn i praktiskt taget hela den muslimska världen. Det är ingen överdrift att påstå att sådana rapporter når oss dagligen. Frågan är då om den som utvecklar en rädsla för islam på grund av detta är psykiskt störd.

Det skulle vara spännande att höra hur Ullenhag tycker att nyhetskonsumenten bör reagera. Med likgiltighet? Med skepsis till själva rapporteringen? ”Det där är säkert påhittat, sånt där förekommer inte”. Eller med bortrationaliseringar – ”de där tjejerna har säkert gjort något fuffens, de får skylla sig själva”.

När flickor i Pakistan tvekar att gå till skolan av rädsla för att bli mördade av islamister, är deras rädsla då ”irrationell”? När kvinnor i muslimska länder avstår från att välja partner efter eget huvud eftersom det kan innebära att de stenas till döds, är deras rädsla irrationell? När flickor i norra Nigeria inte vågar somna på kvällen eftersom de fruktar att Boko Haram ska röva bort dem, är de irrationella?

Listan på sådana här exempel kan göras oändligt lång. Men hur lång är listan på egalitära, självständiga och med män jämställda kvinnor i den muslimska världen? Jag tycker mig ana en bias hos den gode Ullenhag.

Som Afrikakännare finner jag dock integrationsministerns uttalande om islam och demokrati mest intressant. Föreställningen att islam är omöjlig att kombinera med demokrati klassar han nämligen som en fördom.

När den arabiska våren blommade upp trodde många att det hårda och oftast sekulära styret i det muslimska Nordafrika skulle ersättas med sekulär demokrati. I stället har världen fått bevittna en kraftig muslimsk backlash. I Egypten följd av nytt militärstyre. Kampen mot diktaturen i Syrien drivs hårdast av islamister som hatar demokrati. I Irak har islamister nu erövrat stora landområden, i Afghanistan är talibanerna på väg tillbaka. Detta är återigen en lista som kan göras väldigt lång.

Och var finns de goda exemplen? Det skulle jag vilja höra Ullenhag berätta om. I vilket muslimskt land tycker han demokratin fungerar exemplariskt?

Att en minister publicerar en text som med mildast möjliga formulering kan beskrivas som vilseledande tycker jag är djupt problematiskt. Det är också intellektuellt ohederligt. Ullenhag får jobba hårt för att övertyga mig om att islamismen inte har något med islam att göra.

Kristallnatten inträffade i november 1938. Attentaten mot World Trade Center i New York inträffade i september 2001.

De som skrämdes av Kristallnatten, led de av ”nazifobi”?