Ethno Press

Emmanuel Abour från Ghana verkar vara en bra kille. Han bor i Södertälje och jobbar som städare och reklamutdelare i Stockholm. Dagens Nyheter berättar om honom i sin reportageserie #deosynliga. Läs HÄR.

Emmanuel är effektiv. Han springer i trapporna när han delar ut sina blad. DN:s reporter har svårt att hålla jämna steg med honom. På bilderna i tidningen ser man en kille full av energi. Han är välklädd i ändamålsenliga byxor, tröja och skor.

A winner, skulle folk i Ghana säga.

Jag vet inte hur det gick till när DN kontaktade Emmanuel och frågade om han ville låta sig intervjuas och fotograferas. Men jag kan gissa att han nog blev ganska glad och smickrad. Han är ju en hårt arbetande människa med optimistisk framtidstro kommen från en fattig bakgrund. Det framgår mellan raderna i reportaget. Observera, mellan raderna.

Jag har varit i Ghana och umgåtts med barskrapade människor i slumområdet Nima i huvudstaden Accra. Jag kan tydligt föreställa mig vad Emmanuel har lämnat bakom sig. För honom representerar Sverige naturligtvis himmelriket. Han har jobb och bostad. Men i DN blir han bara ett offer. Han ”utnyttjas på en hänsynslös arbetsmarknad”.

Jag har sällan sett en oskyldig människa få sin värdighet strippad så brutalt som i #deosynliga.

När Emmanuel blev kontaktad av DN kunde han förstås inte ana att det fanns en roll ledig för honom, skapad av nyhetsdramaturgerna på tidningen. I dramat ska det finnas en hjälte, en skurk och ett offer. Så ser det ut i alla sagor.

Hjälten i den här berättelsen är fackombudsmannen som förtrytsamt påpekar att Emmanuels lön på 50 kronor i timmen som han tjänar på att dela ut reklam är för lite. Minst 80 ska han ha. Och han ska gå, inte springa i trapporna!

Skurken är representanten för Svensk Direktreklam som har anställt Emmanuel. Företaget är, enligt DN, själva symbolen för migranternas misslyckande och dess rekryterande av arbetskraft beskrivs som ett slags hallickverksamhet. I de påvra härbärgena där fattiga migranter hukar i sin osynliga skuggvärld uttalas företagets namn ”ofta med ett sorgset leende”, enligt DN. (Undrar hur DN:s reporter kan känna till det?)

Och offret, som sagt, det är Emmanuel.

DN:s reporter resonerar kring möjligheten för Emmanuel att stämma Svensk Direktreklam. Hur många tycker att det låter som en bra idé?

Reportaget ”Slit med reklam hans sista utväg” är ett standardförpackat snyftreportage där ingen hänsyn har tagits till verkligheten. En hårt arbetande människa som försörjer sig hederligt i ett Sverige där lågutbildade utlänningar med dåliga språkkunskaper kan titta i månen efter ett jobb, reduceras av tidningen till ett utnyttjat offer.

Den som läser kritiskt ser ganska lätt hur DN:s avsikt är att skuldbelägga det svenska samhället. Vi ska återigen för pruttisjuttonde gången få inpräntat i oss vilka cyniska och ogina människor vi är, vi svenskar.

Jag tycker Emmanuel ska stämma DN istället för Svensk Direktreklam. För ärekränkning.