- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Publish and be damned
Flyktingströmmen från Afrika och Mellanöstern har förändrat världen, men också mediernas bild av densamma. Det fanns en tid när de grundläggande journalistiska principerna var heliga vid nyhetsvärderingen på redaktionerna. Den viktigaste, och egentligen enda regeln var: har händelsen allmänintresse? I så fall skall den publiceras.
Allmänintresse definieras i detta sammanhang som den typ av information som medborgaren behöver för att kunna hantera sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.
Ur detta föddes devisen Publish and be damned. Det är inte mediernas skyldighet att hantera konsekvenserna av publicerandet. Nyhetsrapporteringen skall vara konsekvensneutral. Mediernas enda uppdragsgivare är allmänheten som har rätt att få ta del av det som har ett allmänintresse. Att publicera är inte en rättighet. Det är en plikt. I samma ögonblick som redaktören börjar fundera över om publiceringen kan få jobbiga konsekvenser för någon, då infinner sig självcensuren. Då sviks allmänheten. Då börjar nyhetsmedierna hasa ned för ett sluttande plan.
I dag styrs nyhetsvärderingen av andra principer. Kan en publicering av händelsen kränka eller skada någon? Då ska vi inte publicera! Det resonemanget tar sig ofta uttryck i en apologetisk hållning till islamistiska illdåd eftersom muslimer i allmänhet av medierna betraktas som ”en utsatt grupp”. Trots att muslimer finns representerade i 237 länder och utgör cirka 25 procent av jordens befolkning.
I dag, 18 november, inträffade dock ett mycket intressant men sannolikt isolerat trendbrott i mitt husorgan DN. En ganska lång, fördjupande och problematiserande text som handlar om svensken Mehdi-Mohammed Ghezali. Läs texten HÄR.
Hans resor och förehavanden under senare år kopplas samman med militanta islamister i Europa. Han är inte anklagad för något brott men den som läser texten förstår genast att han troligen inte har rent mjöl i påsen. Artikeln utgör en ovärderlig pusselbit för den som vill förstå vad som händer på islamistfronten i Europa, och hur olika grupper och individer agerar gentemot varandra. Tack DN för denna intressanta läsning vid frukostbordet!
Dessvärre tror jag inte det här handlar om att DN har övergett sin sagoberättande agendajournalistik. När känslorna från Parismassakern har lagt sig får vi nog hacka i oss den igen.
Och just nu, i detta skrivande ögonblick, sitter naturligtvis mängder av islamistapologeter i Sverige och slipar sina knivar, redo att kasta sig över DN.
En fin sagostund med DN
När världen står i brand och människor flyr från hus och hem, när tillvaron skakar och alla asylprognoser exploderar, då känns det skönt att för en stund få glömma verkligheten, kura ihop sig i ett hörn och läsa en riktigt vacker saga.
Den publicerades i DN den 4 juli och heter Sista etappen på resan mot ett liv som ska bli lyckligt. Läs den HÄR.
Sagan handlar om den unge pojken Josef. Han är son till en snickare, vilket påpekas två gånger i texten och den bibliska hänvisningen kan då inte undgå någon. Han kommer från Eritrea och har siktet inställt på Sverige. Han är ett så kallat ensamkommande flyktingbarn, med ”smala polisonger, en gles mustasch”. I Sverige tänker han sig att han skall bli hudläkare. Han skall alltså bota sjuka, ytterligare en blinkning till den snickarson vi känner från Bibeln.
DN:s reporter träffar honom i södra Italien och berättar hur Josef gör sig redo att anträda resan norrut. Josefs vän Ismail klappar om honom och DN:s reporter är nästan rörd till tårar. ”Det känns storslaget att få titta på”, skriver han.
Vi förstår här att det inte är fråga om ett vanligt flyktingöde. Det är en Frälsare förklädd till flykting som närmar sig vårt land, och då vill det till att det finns plats i härbärget. Annars kommer vi alla att dömas till det brinnande Gehenna.
Det som sedan följer i texten är en beskrivning av ett raffinerat, starkt utvecklat och tydligen helt accepterat bedrägeri på hög nivå. DN:s reporter skildrar hur alla de regler som finns inom EU för att hålla något slags ordning på asylmottagningen rundas och manipuleras. Migranterna i Italien registreras inte. ”Barnen” tillåts att ljuga om sin ålder. Inga fingeravtryck tas. En jurist från Rädda Barnen intervjuas. ”Skulle vi identifiera dem skulle vi ju samtidigt släcka deras drömmar”, säger han. ”Dublinförordningen tvingar dem att söka asyl i det land som först registrerar dem. Och killarna vill inte stanna här i Italien – vilket väl är förståeligt …”
Människosmugglarna rör sig fritt, enligt DN:s man på plats. Poliserna tittar åt ett annat håll. Rädda Barnens jurist tycker att det är bra att lura det system som EU:s medlemmar har enats om.
Det som beskrivs, utifrån berättelsen om snickarsonen Josef och hans drömmar om Sverige, är ett asylmottagande som har havererat fullständigt.
Att detta skulle vara på något sätt problematiskt kan man dock inte skönja i reportaget. Tvärt om, DN:s reporter tycks heja på asylbedrägeriet. Det budskap som frammanas i texten är att det går att lura systemet, om man bara anstränger sig litet.
Jag önskar Josef lycka till. Om jag var ung eritrean skulle jag säkert också vilja ta mig till Sverige. Jag har absolut inget personligt emot honom och hans segervissa ambitioner.
Men jag fruktar vad som skall hända med Europa, med Sverige, där ingen längre tycks tro att det är möjligt att integrera den väldiga mängden asylsökande. Och där den ledande morgontidningen glatt ställer sig på asylbedragarnas sida.
DN + islam = intellektuell kollaps
Somaliska Ayaan Hirsi Alis senaste bok Reformera islam recenseras i DN 15 juni. Läs HÄR.
Recensionen är skriven av Ann Heberlein och när jag läser den blir jag genast frågande. Vilken kompetens är det som kvalificerar Heberlein att på en helsida bli den som presenterar boken för en stor svensk publik? Hur tänkte DN:s kulturredaktör när han tyckte att just hon var bäst lämpad för uppgiften?
Heberleins recension präglas av en skrämmande kunskapsbrist som vi nu för tiden tyvärr är tvungna att hacka i oss när vi läser svensk dagspress. Med några viktiga undantag. Det finns fortfarande skickliga och kunniga skribenter.
Kvalitetsskillnaden blir nämligen slående om man jämför Heberleins recension med en annan text som berör samma ämnesområde. Fredagen 12 juni skrev ledarskribenten Ivar Arpi en briljant text i Svenska Dagbladet. Läs HÄR. Jag ringer mina bröder lyder rubriken och texten handlar om hur klanväldet flyttar in när staten flyttar ut. Arpi resonerar kring hur svenska myndigheter retirerar och resignerar när ”nya svenskar” börjar tillämpa de politiska metoder de är vana vid från sina forna hemländer. Det stabila och pålitliga system som Sverige har byggt under århundraden krackelerar nu. Våra barn kommer att få betala priset för vår oförmåga att möta hotet från klansamhällena.
Om allt detta är Ann Heberlein lyckligt okunnig och hon sprider sina floskler i sin recension av Ayaan Hirsi Alis bok. Hon skriver att Hirsi Alis ”analys haltar och att retoriken blir något aggressiv”. Åh kära nå´n då! Det blir för aggressivt för Heberlein. Men kanske måste det vara så när man ska resonera kring en ideologi som finns inblandad i praktiskt taget alla nu pågående terroraktioner i världen. Och vem är Heberlein att fälla domslut över Ayaan Hirsi Alis analys? Äger Heberlein större kunskaper i ämnet än den somaliska författaren som skriver med sitt eget blod?
Heberlein är så marinerad i den svenska konsensuskulturen att hon upplever det som aggressivt när någon anmäler avvikande åsikt i en fråga. Hennes recension är ett intellektuellt bottennapp. Vad värre är, det framgår tydligt att texten är ägnad att relativisera islams förtryckarmekanismer, släta över och banalisera den ondska som Ayaan Hirsi Ali skriver om. För mig framstår Heberleins text som ett utmärkt exempel på hur somliga västerländska kvinnor tenderar att internalisera muslimskt kvinnoförtryck. Göra förtrycket till sitt eget tankemönster.
Ivar Arpi resonerar i sin text kring en bok av Mark S Weiner, Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat. Han skriver: Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han. Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.
Ivar Arpi har blivit polisanmäld och även anmäld till Justitiekanslern av SUM, svenska unga muslimer, för en artikel har skrev förra året. Arpi hävdade att SUM ställer sig bakom terrorism.
Kommer Ann Heberlein i ett skarpt läge att försvara Ivar Arpi? Det tror jag inte. Hon är redan förlorad för den viktiga kampen mot klansamhällets utbredning.
Vill DN gasa ihjäl SD-väljarna?
Flykten från Afrika fortsätter. Förra året tog sig cirka 130 000 människor över Medelhavet till Europa, enligt BBC. I år blir det säkert många fler. Från andra håll, på andra vägar anländer ytterligare migranter.
Att denna väldiga demografiska förändring ger upphov till nya politiska strömningar är alldeles självklart. Om detta har författaren Anna-Lena Lodenius skrivit boken ”Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa”.
Den har jag inte läst ännu. Däremot läste jag nyligen Dagens Nyheters recension. Läs HÄR.
Jag blev uppriktigt skakad. Jag lade ifrån mig tidningen, funderade en stund och läste sedan artikeln igen.
Den är författad av Lars Linder, nestor på DN:s kulturredaktion. Han skriver metaforrikt om ”politikens nyss så välansade trädgårdar” i Europa. Han utgjuter sig över det ogräs som har tagit sig in där.
Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Jobbik, Lega Nord, Sverigedemokraterna – överallt och på bara några decennier har en ny sorts partier växt som svampar ur den urlakade europeiska jorden, och inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen, skriver han.
”Inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen.” Vad menar Lars Linder? Vad är det för åtgärd han tänker sig? Svampar, åtminstone fotsvamp, kan behandlas med Pevaryl men det är väl knappast det han har i åtanke. Inte heller Roundup skulle jag tro, om vi nu spinner vidare på trädgårdstemat.
Det enda bekämpningsmedel som dyker upp i mitt huvud är Zyklon B. Linders formulering om den urlakade europeiska jorden och nödvändiga bekämpningsåtgärder associerar direkt till gammal naziretorik.
Han lyckas dock på slutet av sin text på ett överraskande sätt formulera de bevekelsegrunder som framväxten av nya politiska partier bygger på. Han skriver:
Europas ekonomi och arbetsmarknad har gått i stå, välfärden krymper och de rika blir bara rikare. Den nyss trygga hembygden förändras ohjälpligt och i allt snabbare takt; landsbygden avfolkas, städerna stressas, förorterna däremellan försumpas. Medan flyktingströmmarna ökar. Vem bestämde det här? Inte vi. Dom. Någon.
Just det. Så ser det ut och det föder en politisk reaktion. Men Linders konklusion av detta är rent komisk.
Och inte ens vänstern tycks kunna peka ut en väg mot en annan och gladare europeisk framtid, skriver han.
Inte ens vänstern? När hade ”vänstern” senast en konstruktiv lösning på ett allvarligt samhällsproblem?
I en grötmyndig programförklaring från 2008 läser jag i DN vad tidningen påstår sig stå för. DN är oberoende, står fri från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer. DN:s politiska hållning är liberal. Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat.
Upplyst förnuft och toleransklimat? Jo jag tackar jag. Jag kallar mig också oberoende liberal men en ideologisk avgrund skiljer mig från DN.
Jag skulle exempelvis aldrig antyda Zyklon B som en metod att tysta mina meningsmotståndare.
Min hjältinna Ayaan Hirsi Ali
När jag reste till Afrika första gången 1976 hamnade jag hos en sudanesisk familj i Khartoum. Jag hade lärt känna en av deras söner på tågresan genom nubiska öknen och togs emot med sedvanlig sudanesisk gästfrihet.
Jag hade läst en del om könssegregeringen i muslimska länder och den verklighet jag fick bevittna där jag bodde i två veckor var lika fascinerande som hårresande.
När jag kom till Kenya några månader senare checkade jag in på lilla underbara Iqbal Hotel i Nairobis fattigkvarter. Hotellet beboddes till stor del av landsflyktiga somaliska tjejer. Vi blev kompisar och jag tillbringade många, många timmar i deras khattuggande sällskap. De berättade om sin livssituation i Somalia och förklarade varför de gladeligen hade riskerat livet för att fly landet. Det kvinnoförtryck de vittnade om var för mig närmast obegripligt.
Det var inte förrän långt senare som jag kunde få struktur på mina tankar kring kvinnors situation i Somalia. Och även många andra muslimska länder. Det var när jag läste somaliska Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok ”Infidel”. På svenska fånigt kallad ”En fri röst”.
Hon blev min hjältinna. En knivskarp analytiker och totalt oförfärad kritiker av ett system som förslavar kvinnor. Förvandlar dem till bruksföremål.
Ayaan Hirsi Ali är i Sverige nu för att lansera en ny bok. ”Reformera islam” heter den. Om detta skriver Erik Helmerson i DN 25 april. Läs texten HÄR.
Erik H brukar ju kunna tala klarspråk men nu studsar han som en flipperkula mellan åsiktskorridorens väggar. Han skriver att Ayaan Hirsi Ali ställer viktiga frågor men att hon inte alltid har de rätta svaren.
Nähä? Och vilka är de rätta svaren på alla de extremt kritiska frågor man måste ställa gällande kvinnors situation i Somalia och andra muslimska länder? Vet Erik Helmerson det?
Han beskyller henne för att hennes uttalanden om islam ofta har varit ”plumpa, okänsliga och hårda”.
Vem är det Ayaan Hirsi Ali skall vara känslig och mjuk emot? Är det för att hon är kvinna som Erik H kräver detta av henne? Jag blir snart galen av den här undfallenheten inför inhumana samhällssystem.
Det som kan tilläggas här, är att det inte är islam som är huvudfienden i sammanhanget. Som Per Brinkemo förtjänstfullt har förklarat i sin bok ”Mellan klan och stat. Somalier i Sverige” handlar det om klansystemet. Islam är en religion som är specialdesignad för klansamhällen i ökenområden. För att tala med Marx så utgör islam den ideologiska överbyggnaden i ett klansamhälle som Somalia. De klanregler som tuktar kvinnorna och reducerar dem till status- och bruksföremål och framför allt barnaföderskor, förvandlas av islam till gudomliga påbud. Att bryta mot dem är att häda, att bespotta Allah.
Även kristendomen föddes i ett klansamhälle men genomgick sedermera den omvälvande reformationen. Den blev möjlig först när klanerna hade tappat makten i Europa. Så länge muslimska länder till övervägande del är utpräglade klansamhällen kommer ingen reformation att äga rum. Det är muslimerna själva som är de stora förlorarna, vilket de sekteristiska striderna muslimer emellan i Nordafrika och Mellanöstern vittnar om.
Afrika, Sverige, tiggare och Calmfors
Många tror att det kryllar av tiggare i Afrika men så är det faktiskt inte. Till att börja med så finns det väldiga regionala skillnader. På somliga platser i somliga länder ser man inga alls. I de större städerna finns desto fler. Dock inte i alla länder, intressant nog. Det finns en föreställning om att tiggarna skulle vara som allra flest på riktigt fattiga platser, men det stämmer inte.
Något organiserat tiggeri har jag aldrig kunnat skönja i Afrika. Var och en tycks tigga för sig. Till skillnad från situationen i Sverige, där det är uppenbart att de rumänska tiggarna har inmutade platser som alla andra respekterar. De skjutsas ofta dit på morgonen och hämtas på kvällen. Det är som att gå till jobbet.
När jag läste ekonomen Lars Calmfors text i DN 7 januari, med rubriken ”Kan vi ge tiggarna jobb?” (läs HÄR) så trodde jag först att han utgick ifrån samma iakttagelse som jag. Att tiggeriet är påfallande likt ett åtta till fem-jobb.
Men sedan förstod jag att det var fråga om en satir. Jag kunde riktigt se framför mig hur Lars Calmfors satt och fnissade i mjugg när han skrev debattartikeln.
De flesta tiggare vill förmodligen inget hellre än att arbeta, skriver han. Calmfors är naturligtvis alldeles för bildad för att hemfalla åt en sådan kulturrelativistisk och etnocentrisk tanke.
Jag vet att det finns många som tror att alla människor i världen trånar efter villa, Volvo och vovve. Calmfors kan omöjligen vara en av dem. Han vet givetvis att människor överallt utvecklar strategier för sin överlevnad. Att arbeta – med allt vad det innebär i Sverige – är bara ett sätt utav många. Att alla skulle vilja jobba är bara en luthersk myt.
När man läser hans text till slutet förstår man vad hans verkliga budskap är till svenska folket. Om vi erbjuder tiggarna arbete så kommer många fler att anlända hit och tigga medan även de inväntar ett jobb. Tiggeriet kommer alltså inte att upphöra. Inte heller strömmen av fattiga rumäner.
Hur vi än vänder oss så har vi rumpan bak, alltså.
I den avslutande meningen avslöjar Calmfors själv att hans text bara är en satir.
Det krävs också analys för att förstå konsekvenserna av vad vi gör, skriver han, säkerligen med ett snett leende.
Ett ord i rättan tid, Lars. Tack för det!
Vår skamliga flyktingpolitik
Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.
På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.
När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.
Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.
När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.
I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:
Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.
Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.
I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.
Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.
Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.
Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.
I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.
Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.
Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.
Hur mycket invandring tål Sverige?
Att fly från Eritrea är ofta förenat med livsfara. Ändå är det ungefär 5000 personer som gör det varje månad. De flesta vill till Europa.
Det är inte krig och svält som utgör orsakerna, utan jakten på ett bättre liv.
Eritrea är ett land i mängden. FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterar att antalet människor på flykt i världen nu för första gången sedan andra världskriget överstiger 50 miljoner. Läs om detta HÄR.
Jag funderar över dessa siffror när jag läser dagens DN (21/8) där olika artiklar cirklar kring huvudfrågan om antalet asylsökande i Sverige. Det kommer att kosta men vi har råd, skriver ledarskribenten Erik Helmerson. På debattsidan skriver alliansen att den tar ansvar för Sverige och vill isolera SD. På ett och ett halvt uppslag berättas om två eritreanska unga män som har lämnat sitt land med hopp om ett bättre liv och sånär mist livet på kuppen.
Jag förstår att DN:s avsikt med allt detta är att understryka hur viktigt det är att vi lyssnar på statsministern och öppnar våra hjärtan. Men det leder obönhörligen till andra och betydligt mer komplicerade spörsmål.
”Hur mycket invandring tål Sverige?” Så löd den fråga som SVT:s Agenda ställde i oktober 2012. Det utlöste ilskna protester från flera håll. Tidningen Dagens Arena skrev exempelvis att frågan var främlingsfientlig till sin konstruktion och inte kunde besvaras utan att rasistiska osanningar bekräftades.
Sug på den! Frågan kan inte besvaras utan att rasistiska osanningar bekräftas. Det var alltså fullständigt tabu att både ställa frågan och att försöka besvara den.
Trots det kräver den sitt svar. Och jag tror vi kommer att få höra fler liknande frågor nu när prognoserna om antalet asylsökande i Sverige justeras upp.
Hur mycket invandring tål Sverige?
Om vi utgår ifrån att UNHCR:s siffror är korrekta så finns det alltså 50 miljoner människor på flykt i världen. Sverige skall enligt vår regering bli en humanitär stormakt. Ska vi då bereda plats åt 50 miljoner flyende?
Om svaret på den frågan blir nej, så kommer följdfrågan. Hur många ska vi ta emot? Alltså, hur mycket invandring tål Sverige?
Vi kan ju bestämma oss för att bara ta emot tio miljoner flyktingar. Men hur motiverar vi då att stänga ut resterande 40 miljoner? Att Sverige inte tål så mycket invandring?
Nu förstår jag att många av mina läsare tycker att det här är en ointressant hypotetisk fråga. Alla fattar att samtliga världens flyktingar inte kommer att söka sig till Sverige. De flesta hamnar i andra länder.
Men likväl: Finns det en gräns för hur mycket invandring Sverige tål? Och är det tabu att diskutera den frågan?
Fria fantasier om oljan i Afrika
Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.
Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.
När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.
Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.
Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.
Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.
Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.
Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.
Tony Blair och islamismen
I DN 28 maj kommer tidigare premiärministern Tony Blair ut som en fullfjädrad muslimsk apologet. Jag blir allvarligt oroad när jag läser hans drapa med den besynnerliga rubriken Skolor bygger säkerhet.
Den handlar om terrorgruppen Boko Harams bortrövande av skolflickor i Nigeria, vars skola sannerligen inte erbjöd någon säkerhet.
Blair för ett i mitt tycke extremt försåtligt resonemang. Han konstaterar att Boko Haram drivs av islamism och radar sedan upp länder i världen där islamism råder. Blair skriver om den extrema varianten av ideologin, vilket är ungefär som att skilja mellan nazism och extrem nazism.
Denna extremism finns enligt Blair i hela Afrika söder om Sahara. (Oklart varför han inte inkluderar Nordafrika.) Därutöver hittar han den extrema islamismen i Mellanöstern, Pakistan, Indien, Ryssland, Centralasien och Fjärran Östern. I princip hela den muslimska världen, alltså.
Men sedan kommer Blairs poäng. Denna – enligt honom – extrema form av ideologin som motiverar exempelvis Boko Haram till sina illdåd är inte representativ för islam. Denna ideologi bygger på en falsk och snedvriden syn på religionen som lärs ut i skolor över hela världen. (…) Den representerar inte islam i stort. Flertalet muslimer tar avstånd ifrån den. De finner den motbjudande, skriver han.
Vad finns det för empiriskt stöd för det påståendet? Blair skriver om en ideologi som är världsomspännande och lärs ut i skolor över hela världen. Men den är inte representativ för islam. Vad är då representativt för islam? Och hur vet han att flertalet muslimer tar avstånd ifrån den? Vilka undersökningar kan han hänvisa till?
Han skriver att Boko Harams ideologi inte ingår i Nigerias traditioner. Den är importerad, skriver han. Från vilket land då, undrar jag? Vilket land är det som exporterar denna ”extrema ideologi”?
Så här skriver Blair: Det som brukar kallas islamism är en politisering av religionen som är fundamentalt oförenlig med den moderna världen. Den utgår ifrån att det bara finns en enda sann religion och en enda tolkning av den, och att denna tolkning bör styra alla länders politik, statliga institutioner och samhällsliv. De som inte delar den synen måste betvingas.
Men detta är ju exakt det som är kärnan i islam! Det finns bara en gud och Mohammed är hans profet. Andra religioner utgör hädelse. Sharia, Allahs lagar, skall styra allt samhällsliv. Den som inte rättar sig efter detta är fiende till islam och skall tillintetgöras.
Läs koranen, säger jag. Eller gör som jag har gjort flera gånger, senast i Kenya förra året. (Se den HÄR bloggtexten.) Sitt ner och samtala med muslimska imamer. Be dem berätta vad islam är. Hur islam ska fungera i samhällslivet. Hur man skall betrakta dem som inte bekänner sig till islam. Den som gör det kommer att upptäcka att Tony Blair pratar i nattmössan.
Det riktigt otäcka är att han uppenbarligen medvetet försöker föra oss bakom ljuset. Vems ärenden går han?
Varje dag matas vi i medierna med nyheter om barbariska gärningar i islams namn. Samma dag som jag skriver detta läser jag om en ung pakistansk kvinna som stenats till döds av sina släktingar därför att hon ville gifta sig med ”fel” man. Läs nyhetstexten HÄR.
Men sådant är enligt Tony Blair och många andra aldrig representativt för islam. Så jag undrar återigen: vilka företeelser är representativa för islam?